Vill Finland vara tvåspråkigt? Gör något!

De senaste veckorna har HBL uppmärksammat en av de problematiska sidorna för det tvåspråkiga Finland. Det handlar om bristande kunskaper i det andra inhemska – delvis för att det saknas morötter för att skriva det i studentexamen. Konsekvenserna blir förödande.

Ett tvåspråkigt Finland kräver konkreta  insatser.
LedareSusanna Ginmansusanna.ginman@hbl.fi
16.07.2022 10:30
Allt färre finskspråkiga skriver svenska i studentexamen. Problemet uppstod när ämnet inte längre var obligatoriskt i början av 2000-talet. Då ökade valfriheten i fråga om ämnen i studentexamen, vilket i praktiken gjorde det möjligt att välja bort ämnen. Därmed försvann ett viktigt element i det allmänbildande gymnasiet.
I juni blev det klart att regeringen Marin inte kommer att återinföra obligatoriet för det andra inhemska språket i studentexamen. Undervisningsminister Li Andersson (VF) motiverar det med att de obligatoriska ämnena just har utökats till fem, samtidigt som det är välkänt och dokumenterat att skoleleverna är pressade av alla krav. Andersson anser att det därför inte är läge att ytterligare utöka antalet obligatoriska ämnen, och understryker att det inte handlar om att det gäller svenskan och finskan.
I ärlighetens namn var passusens i regeringsprogrammet om att utreda frågan om att återinföra obligatoriet för det andra inhemska en av de största överraskningarna när programmet presenterades i juni 2019. Få trodde att det var realistiskt att svenskan och finskan skulle bli obligatoriska igen.
På finlandssvenskt håll har vi följt med hur intresset för svenskan har minskat. Tyvärr har de farhågor som fanns besannats. Men att finlandssvenska elever väljer bort finskan, eller den långa finskan, i studentexamen har inte fått lika stor uppmärksamhet. HBL har nyligen tagit upp problematiken i en ledare (HBL 19.6) och i ett antal artiklar (HBL 10.7, 12.7).
SFP:s ordförande, justitieminister Anna-Maja Henriksson, säger i HBL:s intervju (11.7) att hon har lyft frågan om ointresset för finska i regeringen och även försökt väcka de finska mediernas intresse. Utan resultat.
När finlandssvenska ungdomar inte satsar på finskan, som särskilt de som inte har en naturlig kontakt med finskan i sin vardag upplever som svår, leder det till exempel till studier i Sverige och i många fall att man aldrig flyttar tillbaka till Finland.
En annan konsekvens är att det är svårt att få tjänst inom statsförvaltningen, där kravet är utmärkta kunskaper i finska. Vi talar alltså om en hjärnflykt, som tankesmedjan Magma förtjänstfullt har utrett, och en tjänstemannakår som i allt mindre grad behärskar svenska. Det finns fler konsekvenser men var och en förstår att redan de två nämnda ytterligare försvagar svenskans ställning och därmed det tvåspråkiga Finland.
Det finns en stor politisk samstämmighet om tvåspråkighetens betydelse och i teorin en insikt om att det kräver åtgärder för att stödja minoritetsspråket svenska i de flesta av våra riksdagspartier. Men när det skulle behövas konkreta åtgärder händer ganska lite.
Undervisningsminister Andersson (HBL 24.6) arbetar nu på att utöka antalet timmar i svenska i årskurserna 7–9 med en veckotimme. Det är en en åtgärd i rätt riktning, för när undervisningen i svenska tidigarelades ökade inte timantalet. Men även om den extra timmen förverkligas återstår många andra problem.
Anna-Maja Henrikssons förslag om att luckra upp kraven på utmärkt finska för tjänstemän inom statsförvaltningen är också ett bra förslag. Det viktiga är ju att det i en enhet inom förvaltningen totalt sett finns goda kunskaper i både svenska och finska.
Vi får också hoppas att högskolorna och universiteten lyssnar till förslaget om inträdespoäng för studentbetyg i det andra inhemska språket. Gymnasister taktiserar och väljer ämnen i studentexamen som ger dem bra poäng med tanke på fortsatta studier. Det är mycket förståeligt.
Det som nu behövs är en helhetsplan om hur det tvåspråkiga Finland kan hållas vid liv. Då måste man tänka stort, till exempel på vad det är, utöver det svenska språket, som lockar unga kunniga personer att arbeta i Sverige. Många nämner att atmosfären är mer uppmuntrande och sporrande. Där har Finland en hel del att lära sig.
En konkret förändring måste ske om vi vill att Finland ska fortsätta vara ett tvåspråkigt land. Frågan är hur vi ska kunna skapa en politisk förståelse och framför allt politisk vilja för en sådan helhetsplan. Precis som Li Andersson säger i HBL:s intervju så kan inte ansvaret för tvåspråkigheten vila på ett enda parti, SFP. Det är nödvändigt att de andra, större partierna aktivt stöder tvåspråkigheten. Blickarna faller i första hand på SDP, Samlingspartiet, De Gröna och VF. Vad tänker ni göra?

ANDRA LÄSER