Sångfesten är gemenskap och ”ett enormt svenskt rum”

Att sjunga tillsammans och att sjunga för varandra. Att alla pratar med alla.

Så sammanfattar sångare ur Aquarelle vad de ser som det viktigaste, och finaste, med den finlandssvenska sång- och musikfesten. Och tänk att den äntligen blev av, efter att pandemin gjort att den flyttats framåt.

De tolv kvinnorna ur damkören från Vörå ställer upp sig framför en skylt med ett stort ”Helsinki” på utanför biblioteket Ode strax innan avslutningen för helgen, söndagens huvudkonsert, ska börja.

Det har varit intensiva dagar som rymt även känslosamma stunder. När körerna stod på Domkyrkans trappa på fredagskvällen och ljöd upp i Finlandia, då berättar Heidi Holmberg att hon hade nära till tårar.

– Vi klarade av att sjunga med bara med i sista versen, säger Katja Grannas.

Men under slutkonserten ska de vara riktigt skärpta. Deras egen dirigent, Pernilla Nilsson-Wik dirigerar nämligen en av de gemensamma sångerna, Vem styrde hit din väg.

Bara några ur Aquarelle har valt att inte åka till Helsingfors. Klart är ändå att körlivet överlag har lidit under coronatiden, enligt Patrik Karlsson, ordförande för arrangören Finlands svenska sång- och musikförbund.

Han hoppas och tror att festen ska vara en slags nystart.

 – Jag tror det, när folk får se gemenskapen.

Karlsson säger att han under helgen har fått kommentarer av folk som har ångrat att de inte är med. Det kan handla om sådana som pausat körsjungande av hälsosäkerhetsskäl, och som den här gången sitter i publiken.

Där har också Karlsson bänkat sig, tillsammans med sin dotter Sara.

– Nu skördar vi frukterna av arbetet, säger Sara Karlsson.

För ett så stort arrangemang kräver mycket planering, men också ett visst mått tur. Vädergudarna har sannerligen varit på sång- och musikfestens sida, om man inte tycker det kan bli för mycket av det goda med all sol.

Stråkarna, blåsinstrumenten! Scenansvariga Mikael Fröjdö ser till att orkestern med amatörmusiker från hela Svenskfinland är samstämd. Ett unisont A sprider sig.

När det är dags för körernas soundcheck ber han dem sjunga Blinka lilla stjärna. En förbipasserande utbrister i ett wow – men det kommer att bli ännu mer imponerande.

På orkesterscenen är Sten Söderblom redo med sin cello. Till vardags spelar han i Arbis Camerata, något kvarter bort.

I Helsingfors har sång- och musikfesten inte ordnats sedan 1951. På frågan hur han som helsingforsare ser på evenemanget, svarar Söderblom att det är fantastiskt att träffa så många sångare och musiker.

– Det här är ett exempel på ett enormt svenskt rum. För det här är enormt.

Sång- och musikfesten har långa anor. Deltagarna är blandade åldersmässigt och geografiskt, och sett till vad de vanligtvis uppträder med.

Melinda Karkola och Dennis Svartbäck tycker att det fungerar bra med en betoning på de kanske mer klassiska och folkliga sånger i den gemensamma festrepertoaren.

– Jag tar gärna del av den traditionen, säger Karkola.

 Samtidigt finns det också en mix. En nyhet i det här sammanhanget är den poppiga allsångskonserten We Are Voice-konserten som ordnades på lördag kväll. Karkola, som först inte alls hade tänkt gå på den, fann sig dansa och sjunga bredvid sin mamma som är aktiv i Helsingforskören Walentina. Det här även om lättare musik inte egentligen är den genre som är närmast för henne.

Melinda Karkola är andra sopran i Lyran och Dennis Svartbäck första bas i en av de yngsta körerna på plats, Finlands ungdomskör.

Han är också med i Akademen och berättar att han har sjungit sedan han var 7 år gammal.  Numera studerar musik, närmare bestämt kyrkomusik vid Sibeliusakademin.

För Karkola är körsången en motvikt till läkarstudierna.

– Att en kväll i veckan fokusera på något helt annat.

Även för dem har det bästa under festen varit att musicera tillsammans med så många andra. Melinda Karkola beskriver det som spännande att upptäcka att det som körerna har övat in var för sig fungerar när de väl möts.

– Att det, även om vi inte är proffssångare, faktiskt låter så bra.

Och när orkestern och de 1 500 sångarna inleder med att ljuda ut i Bethovens An die Freude i ett arrangemang av dirigenten Martin Segerstråle – då är det lätt att hålla med.