Den uppkomna konflikten med Turkiet angående Natomedlemskap visar att en Natobaserad säkerhetspolitik försvåras av kulturbarriärer. Finland behöver därför överväga att återgå till sin grundlagsstadgade fredsmäklarroll som alternativ till Natomedlemskap.
Kommunikationsbarriärer har visat sig vara det huvudsakliga hindret i hanteringen av Finlands och Sveriges Natoansökan. Turkiet betecknar koranbränningarna som ”hatbrott” vilket har lett till konflikter mellan Turkiet och de nordiska länderna. Säkerhetsläget för nordiska medborgare har blivit oklart. Både Finland och Sverige uppmanar sina medborgare att iaktta särskild försiktighet vid vistelse i Turkiet. I sin tur avråder Turkiet sina medborgare från att resa till Europa och USA. Anledningen är, enligt Turkiets regering, farligt höga nivåer av religiös intolerans och hat.
Den uppkomna situationen visar att Natomedlemskap i praktiken omöjliggörs av kulturbarriärer och att koranbränning bara är ett förstoringsglas som tydliggör tänkbara kulturkonflikter som kan blomma upp i framtiden. Säkerhetspolitiken vilar på interoperabilitet, det vill säga förmåga hos länderna att fungera tillsammans och kunna kommunicera med varandra. Mellan Finland, Sverige och Turkiet kan man tala om bristande kulturell interoperabilitet ur säkerhetspolitisk synpunkt.
I Finland har man bedömt att Natomedlemskapet inte är i strid mot Finlands grundlag. Men det är oklart i vilken mån ett eventuellt medlemskap harmoniserar med första paragrafen i Finlands grundlag som anger att ”Finland deltar i internationellt samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga rättigheter samt i syfte att utveckla samhället” (Finlands grundlag, paragraf 1).
I enlighet med sin grundlag har Finland haft tydliga ambitioner att bli en stormakt inom fredsmäkling. Ambitionen kan utläsas ur Finlands riktlinjer för fredsmäkling från 2010 och i handlingsprogrammet för fredsmäkling från 2011. I handlingsprogrammet kan man utläsa två motiveringar för att Finland ska stärka sin fredsmäklarkapacitet. Finland känner ett ansvar för den internationella freden och landet är enligt handlingsprogrammet redan en känd och pålitlig aktör inom internationell utvecklingspolitik och denna profil bör utnyttjas.
”Ett litet land måste vara påhittigt för att skilja sig från mängden. Det behövs en synlig, öppen utrikespolitik och goda personrelationer på det internationella fältet. Ute i världen är Finland känt för att vara en pålitlig, konstruktiv och trovärdig partner. Vi uppfattar spirande trender – såväl positiva utvecklingstendenser som konflikter i vardande. Ofta har vi, lyckligtvis, också lösningsförsök.”
Så skrev dåvarande utrikesministern Alexander Stubb i förordet till Utrikesministeriets utredning med titel ”Fredsmäkling Finlands riktlinjer” (Helsingfors, Finland 2010). Utredningen syftade till att öka Finlands internationella betydelse och har genomförts på uppdrag av utrikesminister Alexander Stubb och med president Martti Ahtisaaris medverkan.
Med hänsyn till den uppkomna krigssituationen i Ukraina är det logiskt att Finland överväger att bli Natomedlem. Men det finns en stor fara med att bygga en säkerhetspolitik på ett minerat fält där potentiella kulturkonflikter kan blomma upp okontrollerat och på ett totalt oförutsägbart sätt.
I stället för att bli Natomedlem bör Finland återgå till sin grundlagsstadgade roll som fredsmäklare. Fredsmedling och konfliktförebyggande har varit ett långvarigt tema i Finlands utrikespolitik. Under de senaste tio åren har Utrikesministeriet långsiktigt stärkt fredsmedlingens ställning internationellt och nationellt. På regeringen hemsida kan man läsa följande: ”En mer stabil värld ligger även i finländarnas intresse. Därför vill Finland hjälpa parterna i konflikter att minska våld och att nå hållbar fred och stabilitet. Vi utför detta arbete på olika sätt: vi stöder till exempel aktörer på gräsrotsnivå, främjar dialogprocesser mellan parter och stärker den internationella fredsmedlingen.” https://um.fi/fredsmedling).
Hedi Bel Habib, filosofie doktor, forskare
