Äntligen konkreta vårdförslag

Vad ett fritt vårdval betyder i praktiken är lättare att förstå när det finns olika modeller att utgå från. Men frågetecken består.

Susanna Ginman
15.03.2016 18:00 UPPDATERAD 15.03.2016 18:29
Vårdreformen har i åratal handlat mest om förvaltning och organisation. Ett stort steg mot konkretion togs i tisdags då Matts Brommels presenterade de alternativ om fritt vårdval hans arbetsgrupp har kommit fram till. Senare i vår ska arbetsgruppen förorda en av modellerna.
Gemensamt för dem alla är att valfriheten för oss som är patienter och klienter ökar när det gäller primärvården, socialvården och delvis också specialiserad vård.
Valfriheten är inte någon vilda västern-frihet. Vem som helst får inte vara med och konkurrera om patienter vars vård samhället ersätter. Alla aktörer som vill vara med – offentliga, privata, den tredje sektorn – ska utvärderas och godkännas av myndigheterna. Det gäller bland annat personalen och möjligheterna att erbjuda kontinuitet.
Vi patienter betalar samma avgift oberoende av om vi anlitar en privat eller offentlig vårdproducent. De som erbjuder vården får samma ersättning för det de gör.
De fyra modellerna har olika grader av valfrihet. Mest får – eller måste – vi välja i den modell som har små vårdlag, som påminner om husläkarsystemet i Danmark och Europa. De ska erbjuda allmänläkare, sjuk- eller hälsovårdare, socialarbetare och socialrådgivare. All annan sjuk- och socialvård, till exempel mödrarådgivning, tandvård och hemvård ska vi sedan välja efter konsultation med det egna vårdlaget.
Enligt arbetsgruppen är den här modellen mest fördelaktig för små företag, men samtidigt är de små vårdlagen sårbara. För landskapen och staten, som ska finansiera och övervaka det hela, innebär modellen en omfattande förvaltning.
Minst är valfriheten i modell nummer fyra där friheten består i att välja den integrerade social- och hälsocentral vi vill anlita. Centralen erbjuder alla tjänster, men en del av dem kan komma från underleverantörer. Den här modellen gagnar ändå främst de stora aktörerna inom vården. Mellan de här två ytterligheterna finns två andra modeller med social- och hälsocentraler.
Alla de föreslagna modellerna innebär en enorm förändring av vården i Finland där den nu faktiskt, på många olika sätt, är fruktansvärt ojämlik. Dessutom kanaliseras pengarna till vården från många olika håll, något som Brommels arbetsgrupp också ska ta ställning till.
Den stora frågan är förstås om det fria vårdvalet förbättrar tillgången på vård, om köerna blir kortare och vården når dem som faktiskt behöver den. Vårdreformen ska ju stävja kostnadsökningen med tre miljarder. Risken är att patientavgifterna höjs ytterligare.
Ett klokt genomfört fritt vårdval kan göra vården tillgängligare, smidigare och mer patientcentrerad.
Möjligheterna att välja vård på svenska ökar, vilket givetvis är en stor fördel. Å andra sidan kan det också skapa problem. Kårkulla, med ansvar för funktionsnedsatta finlandssvenskar, borde enligt Mats Brommels ombildas till ett aktiebolag, även om konkurrensen knappast blir stor.
En annan nackdel är att vårdutbudet har en tendens att koncentreras till tätorter, medan folk på landsbygden har färre valmöjligheter.
Ett fritt vårdval förutsätter hård statlig styrning men också stor öppenhet av de olika aktörerna beträffande vårdresultat och ekonomi. En klar risk är att de stora globala vårdjättarna, i många fall med säte i skatteparadis, på sikt tar över det mesta av all lönsam verksamhet. Så har det gått i Sverige.

ANDRA LÄSER