Barnböcker äter glupskt sin samtid – hur den än smakar av krig, pandemi och diagnoser

I rådande världsläge talar barnlitteraturen distinkt och med en röst som ofta ställer sig på demokratins, flyktinghjälpens och inkluderingens sida. Detta görs inte tandlöst, barnboken väjer inte för det svåra, tvärtom uppsöker den det.

Sedan förra flyktingvågen 2015 har mängden böcker som berör flykt och krig ökat påfallande. Som i Linda Bondestams och Frank Furus bilderbok Ni är inte min mamma! om ett ensamkommande flyktingbarn på en mottagning i Österbotten. Katarina Kuicks Veras krig om att växa upp i det belägrade Leningrad 1941 visar sig högaktuell. Också en finsk bilderbok som Riina Katajavuoris och Martin Baltscheits Oravien sota (Ekorrarnas krig) som kraftfullt skildrar inbördeskriget i ekorrtappning, är ett exempel på denna vilja att behandla det obegripliga, att barn far illa i krig.

För att tala om krig passar Så funkar det – krig och konflikter av Martin Schibbye mer än väl. Bland ungdomsböckerna sticker Annelie Drewsons Prinsen av Porte de Chapelle och Elin Persons De afghanska sönerna ut som drabbande skildringar av flyktingboenden. Påfallande är att paletten för hur krig och flykt gestaltas i barnboken är så bred, och trots allt så hoppingivande.