Ett livsöde i 1900-talets strömvirvlar

På elegant, vacker prosa tecknar Per Enerud porträttet av en man som drevs av stark ideologisk glöd, som upplevde svåra personliga förluster, som större delen av sitt liv bar ett främmande namn och som levde som en främling bland främlingar.

19.11.2017 11:15 UPPDATERAD 19.11.2017 11:17

Sakprosa

Per Enerud
Den farligaste av flyktingar. Paul Olberg – antinazist, antikommunist och dissident i folkhemmet.
Carlssons Bokförlag 2017
Den 20 april 1910, som också råkade vara Adolf Hitlers 31-årsdag, publicerades en intervju med Leo Tolstoj i Hufvudstadsbladet. I intervjun uppmanade den berömde författaren och pacifisten finländarna att avsäga sig sin patriotism. Det är lika skadligt att vara finsk patriot som att vara rysk patriot, förklarade Tolstoj, som skulle dö senare samma år.
Intervjun hade gjorts av signaturen ”Adler”. Bakom den dolde sig en märklig man som kan sägas ha levt Europas 1900-talshistoria. Allt finns där: revolutioner, världskrig, svält, epidemier, Stalinterror, Förintelsen och till slut det svenska folkhemmet. Han gick under namnet Paul Olberg och trots att han skrev mycket yppade han nästan ingenting om sig själv.
Om denne gåtfulle och gäckande figur har Per Enerud, pressråd vid den svenska ambassaden i Moskva, skrivit en lysande biografi. Han har grävt i material i flera länder och lyckas teckna de stora dragen i detta osannolika livsöde där det trots allt finns många luckor. Till dem hör också Olbergs vistelse i Finland. Vad gjorde han egentligen här? Enerud tror att vistelsen i Helsingfors och uppdraget som Rysslandskorrespondent för Hufvudstadsbladet var en täckmantel för illegal revolutionär verksamhet. Olberg hade gedigen erfarenhet av att smuggla revolutionär litteratur till Tsar-Ryssland.

Socialist och antibolsjevik

Paul Olberg föddes som Hirsch Schmuschkowitz 1878 i det som idag är Lettland. Han anslöt sig som ung till den ryska arbetarrörelsen och blev så småningom journalist som skrev i olika socialdemokratiska tidningar. År 1918, då han bor i Sverige, reser han till Ryssland för att med egna ögon se vad revolutionen åstadkommit. Hans besvikelse är enorm: Sovjetmakten är ett totalitärt system som bygger på vapenmakt och terror.
Hela resten av sitt liv förenade Olberg två ideologiska grundpelare: hängiven tro på socialismen och stenhårt motstånd mot bolsjevismen. Efter en resa tillsammans med Karl Kautsky till Georgien, där en socialdemokratisk regering snart skulle störtas av Röda Armén, börjar Olberg definiera Sovjetunionen som en imperialistisk stat. Att hans bägge söner faller offer för Stalins terror gör hans antikommunism allt starkare.
Efter första världskriget bodde Olberg i Tyskland där han var en aktiv socialdemokratisk publicist. Efter Hitlers maktövertagande flydde han med sin hustru till Sverige där han ansökte om, och fick, asyl, inte som jude utan som socialdemokrat. Han gör sig gällande som aktiv skribent – vid sidan av talrika artiklar på fem eller kanske sex språk blir det ett flertal böcker – och som engagerad i arbetet för flyktingar undan Tredje Riket. Efter kriget var han centralfiguren i den svenska avdelningen av Bund, det judiska socialistpartiet som en gång samlat judiska arbetare i stora skaror i Östeuropa och som nu med överlevande från Förintelsen kom till Sverige.

Jude, men inte religiös

Han stod sedan lång tid tillbaka den svenska socialdemokratin nära, men blev i efterkrigstidens Sverige allt mer frustrerad då han inte kunde förstå den socialdemokratiska regeringens pragmatiska inställning till Sovjetunionen. För Ohlberg fanns det bara en hållning till landet: absolut avståndstagande. Det gällde också privat. Hans hustru kunde ta kontakt med släkten i Leningrad först efter makens död 1960.
Olberg var jude, men inte religiös. Under sina många flyttningar påstod han i ett skede att han var av balt-tysk härstamning och lutheran. När han kom till Sverige blev han medlem av Svenska Kyrkan. År 1953 utträdde han dock ur kyrkan och anslöt sig till den judiska församlingen i Stockholm. Det handlade inte om ett religiöst uppvaknande utan om att han kommit att acceptera sin judiska tillhörighet.
Eneruds fascinerande bok beskriver inte bara ett dramatiskt europeiskt livsöde. Den är också ytterst välskriven. På elegant, vacker prosa tecknar författaren med inlevelse porträttet av en man som drevs av stark ideologisk glöd, som upplevde svåra personliga förluster, som större delen av sitt liv bar ett främmande namn och som levde som en främling bland främlingar.
Och länge har han varit totalt bortglömd. En stor eloge till Per Enerud för att så inte längre är fallet.

ANDRA LÄSER