Avtalsrörelsen löpte bättre än väntat

Bild: Lehtikuva/Roni Rekomaa

Förbundsförhandlingarna gav ingen strejkvinter, men det finns element i avtalsrörelsen som nog återkommer senare.

Avtalsrörelsen som inleddes i höstas börjar vara nära slutet. Till de senaste branscherna som nådde avtal hörde bank- och finanssektorn och sjöfarten, där skeppsbefälsförbundet hotade med en strejk som skulle ha stoppat sjöfarten under finländsk flagg.

Byggnadsbranschen och elbranschen förhandlar fortfarande, och också inom delar av luftfartsbranschen är avtalsläget öppet. Byggsektorns förhandlingar kompliceras av att branschens långa högkonjunktur börjar plana ut.

Finansbranschens förhandlingar innehöll element som kommer att återkomma på ett bredare plan i kommande avtalsförhandlingar. Tvisten gällde veckoslutsarbetet, arbetsgivarna ville placera lördags- och söndagsjobb i det normala arbetstidsschemat, facken ville att veckoslutsjobbet alltid ska vara frivilligt.

Kompromissen blev att veckoslutsarbetet i första hand ska bygga på lokala överenskommelser. Samtidigt bekräftas att arbetsgivarna har sista ordet när det gäller att göra upp arbetsschemat. Veckoslutsjobbet kompenseras fortfarande med högre lön.

Arbetsgivarsidan har generellt strävat efter att sänka priset för söndags- och helgdagsarbete, men nu blev det inget genombrott på den punkten. Helgarbetet är också en tvistefråga i den nya arbetstidslagen som regeringen fortfarande är oenig om.

Man befarade att de första förbundsvisa förhandlingarna på tio år skulle bli splittrade och konfliktfyllda. Arbetsgivarna hoppades på förändringar i arbetsvillkoren, facksidan ville ha kompensationer efter flera år med inga eller mycket låga löneförhöjningar. Konkurrenskraftsavtalet gjorde inte upplägget lättare.

Men farhågorna om en tuff strejkvinter besannades inte. Visst var riksförlikningsmannens byrå rejält sysselsatt, och visst förekom det påtryckningsåtgärder, men förhandlingsmaskineriet fungerade hela tiden.

Lönelinjen både inom den privata och den offentliga sektorn höll sig till den nivå, cirka 3,2 procent på två år, som Teknologiindustrin och Industrifacket förhandlade fram. Linjen stöder exportindustrin, och den är samhällsekonomiskt hållbar. Att den ekonomiska tillväxten håller i sig gör dessutom att balanseringen av statsekonomin och regeringens sysselsättningsmål går åt rätt håll.

Arbetsgivarsidan höll benhårt fast vid exportindustrins lönelinje, vilket väckte kritik på fackligt håll. FFC:s ordförande Jarkko Eloranta undrade varför arbetsgivarna förkastade de centrala avtalen, men ändå lät industrin bestämma lönerna över hela fältet.

Den strikta koordineringen kan enligt Eloranta leda till problem i följande avtalsrunda. Den förs troligen dessutom i ett svagare konjunkturläge.

Men överlag är det lätt att hålla med Eloranta då han konstaterar att arbetsmarknadssystemet visade sin funktionsduglighet och förmåga att nå långsiktiga lösningar som är anpassade till situationens krav.

En av de svåraste stötestenarna var de offentligt anställdas krav på kompensation för den nedbantade semesterpengen i konkurrenskraftsavtalet. Frågan löstes till slut i samförstånd, men i ett skede diskuterade man möjligheten att tulla på pensionsfonderna för att finansiera kompensationen.

Lyckligtvis blev det bara en tanke, pensionsmedlen är ett långsiktigt sparande som inte ska användas som smörjmedel i en avtalsrörelse.

Tjänstemannafacket STTK:s ordförande Antti Palola funderar för sin del över trepartssamarbetets framtid. Han menar att arbetsgivarna var obenägna till kompromisser eftersom regeringens linje ligger närmare deras egen.

Om följande regering har en annan politisk färg kan det hända att löntagarsidan tyr sig till liknande uppbackning för sina krav. Men en modell där regeringarna ömsom gynnar arbetsgivarna, ömsom löntagarna, är inte optimal om man strävar efter en balanserad utveckling av samhället och arbetsmarknaden.

John-Erik Jansén Ledarskribent

Aktia Aktiecertifikat Renare Europa ger tidsenlig diversitet åt placeringsportföljen

Mer läsning