Äventyrarna nådde sin sista etapp: I Skagen möts haven och vägen tar slut

Jakten på det magiska ljuset vid Danmarks nordspets har lockat konstnärer till Skagen i 150 år. Vi är inget undantag. Här slutar vägen, här möts haven och här slutar HBL:s sommaräventyr med skribenten Stefan Lundberg, fotografen Leif Weckström och elbilen Tesla.

– Ljuset är för hårt. Det är för lite ljus. Det är motljus.

I veckor har jag lyssnat på fotograf Weckströms marrande om ljuset, som alltid är fel.

Nu ska du få se på ljus, tänker jag, och knackar in ordet Skagen på bilens gps.

Den anger 1 261 kilometer till Skagen från Strasbourg, drygt femton timmar på vägen. Datorn föreslår fem laddningspauser på sammanlagt drygt 2,5 timmar, de ingår i helhetstiden.

Det innebär en utmaning för elbilen och en övernattning i Hannover.

Är ljuset myt eller verklighet, undrar vi när vi i kvällningen på den andra dagen kör in i ett folktomt Frederikshavn. Ja, inte riktigt tomt, fyra norska turister och två lokala fyllon irrar på gågatan i centrum. De förstnämnda, liksom vi, i jakt på något ätbart. Efter en kvart möts vi på den lokala pizzerian där man äter längs en smal bardisk. Det enda stället som håller öppet efter klockan 22.

Det är iskallt och ödsligt. Regnsjukt är det också.

Skarp havsgräns

Glädjen är därför stor när solen obarmhärtigt väcker oss strax före sju. Gardinerna blev ofördragna efter gårdagens pizzaorgie.

Skagen. Hav, sand och friska vindar är Skagen i ett nötskal. Bild: Leif Weckström

Bild: Ksf Media

Vi tar oss till fots ut till spetsen, till Grenen. De som inte orkar gå tar traktorsläpet, Sandormen, de två kilometerna från parkeringsplatsen.

En gång tidigare har jag stått här, men då var havet, eller rättare: haven, lugna. Då kunde man inte skilja åt Kattegatt och Skagerrak.

I dag är det inget tvivel om var de två möts. Uppifrån dynerna ser man en spikrak linje mellan haven. Skagerrak är djupblått och Kattegatt blågrönt. Gränsen mellan dem är som ritad med linjal.

Det blåser friskt och vågorna slår mot varandra över det långsmala sandnäset. Det är ett naturfenomen som man inte kan se sig mätt på. Tiotals turister har vadat ut i det decimeterdjupa vattnet för att ta selfies. Det blir en lucka på knappt trettio sekunder när jag kan ställa mig där ensam.

Att simma är strängt förbjudet för undervattensströmmarna kan dra i väg med en på nolltid.

Länge följer vi med en säl som vältrar sig i dyningen invid stranden. Den låter sig rullas längs sandbottnen för att då och då sticka upp nosen till åskådarnas förtjusning.

Ljusets mästare

Och ljuset?

Det växlar ideligen. En molntapp framför solen förändrar det blåas nyanser på en bråkdels sekund.

Skagenmys. I Skagen kan man uppleva stämningar från två sekelskiften tillbaka. Bild: Leif Weckström

Det var därför Skagen blev på modet bland de stora konstnärerna i slutet av 1800-talet. Skagenmålarna, med Peder Severin Krøyer, Marie Krøyer, Holger Drachmann, Anna och Michael Ancher i spetsen, drog hit lockade av det trolska ljuset.

Deras dukar fylldes av gracila kvinnor i pastellfärgade klänningar bland ljusa sanddyner eller grovhuggna fiskargubbar med skägg, pipa och sydväst. De fann en lätthet i måleriet som man inte hittar någon annanstans.

Därför är det nästan paradoxalt att den mest iögonenfallande av P.S. Krøyers målningar är en av hans sista, Midsommarbrasan på Skagen. Mörkret har sänkt sig och den här gången är det ljuset från brasan som gäller. Målaren har samlat en grupp kända konstpersonligheter tillsammans med lokalbefolkningen runt brasan. Men det är borgerskapet och konstnärerna som står i ljusskenet, de vanliga Skagenborna står i skuggan. Det mest gripande i målningen är i alla fall paret som står tätt till varandra, i mitten, lite avsides bredvid en uppdragen båt. De föreställer konstnärens hustru Marie och den svenske tonsättaren Hugo Alfvén vars kärlekssaga just inletts. Ett faktum Krøyer väl känner till.

De bästa av Skagenmålarnas verk finns utställda på Skagens museum. Man behöver inte vara konstkännare för att tilltalas av dem.

Är vi ärliga så är det inte bara ljuset som drar oss hit likt insekter. Vi är minst lika intresserade av kroppens som själens välbefinnande. Naturligtvis borde vi luncha på Brøndums Hotel där konstnärskolonin höll till i slutet av förförra seklet och där mycket av den tidens atmosfär har bevarats. Men det känns som att havet kallar. Alltså söker vi oss ner till hamnen där segelbåtar och trålare tycks samsas om utrymmet. På Fiskehuskajen ser vi hur servitörerna på Skagen Fiskehusrestaurant bär ut det ena fatet färska räkor efter det andra.

Skagenräkor. Christine Sejersen på Fiskerestauranten bär ut världens godaste färska räkor med dillsås. Bild: Leif Weckström

Själv är jag ingen vän av att kladda ner fingrarna när jag äter, men är man i Skagen så är man.

Räkorna är just som de ska vara, al dente, och bara lätt saltade med en dillsås. Gudomligare kan det inte bli.

Äntligen: varde ljus!

Efter lunchen är vi redo att möta ljuset. Vi kör ut bland dynerna, förbi Den tilsandede kirke, den insandade kyrkan, som är mest spännande för det man inte ser, än för det man ser. I dag sticker bara ett vitt torn från 1300-talet upp ur den omgivande sanden, men under tornet finns resterna av en av de största kyrkorna i dessa trakter. Sandvandringen som började på 1500-talet begravde en stor del av kyrkan som måste stängas 1795.

Vad som finns under tornet och sanden kan besökaren låta fantasin eggas av.

Så hittar vi till slut den rätta dynen och det rätta ljuset. Också Weckström är nöjd.

Platsen på Sønderstrand verkar vara exakt densamma som målaren Carl Locher hittade 1895 när han målade sin "Gråvejrsdag".

I dag är det bara lätta vita moln som flyger över dynerna och ni kan se hur vinden får gräset, sanden och föremålen att bölja som havet utanför.

Vi har förevigat för trogna färdkamrat och Skagenmåleriet har fått ett nytt betydande tillskott.

Se följande artikel nedan.

"TESSU" SVEK ALDRIG – MEN GAV HJÄRTKLAPPNING

Nu har vi facit klart. Vi körde 6 457 kilometer med Teslan och laddade den fyrtio gånger längs vägen. Den förbrukade 1 251,6 kWh. Laddningsstationerna räckte väl till och bara en gång fick vi vänta på laddningstur i tio minuter. Vi betalade inte en cent för strömmen.

Äntligen: varde ljus. Det är sommaräventyrets sista dag och rätt tid att avporträttera vår färdkamrat. (Gå in på HBL.fi och njut till fullo av konstverket.) Bild: Leif Weckström

Man kan betrakta en resa med Teslan på två sätt.

Det är en av världens snabbaste personbilar, men på riktigt långa sträckor blir hon i slutändan långsam. Vi tar två exempel.

1. Från Rapallo i Italien längs Rivieran till Antibes i Frankrike är det 250 kilometer. Den sträckan kör man obehindrat utan laddning. Men vi är försiktiga generaler och tar en liten fem-tio minuters påfyllning i italienska Varazze, efter bara 65 kilometers körning. Då vet vi att vi har gott om laddning också när vi kommit fram.

2. Från Strasbourg till Skagen är det 1 200 kilometer. Teslans dator rekommenderar fem laddningspauser. Datorn väljer laddningsstationer och laddningstider för optimal tidsanvändning.

Den föreslår ett 25 minuters stopp i tyska Mücke, 30 minuter i Rhüden, 50 minuter i Bispingen, 30 minuter i Rødekro i Danmark och slutligen 30 minuter i danska Randers. Det innebär 2 timmar 45 minuters sammanlagda pauser.

På den gamla muren runt Antibes i Frankrike. Bild: Leif Weckström

Med en "vanlig" bil klarar man sig med kortare pauser. På en sådan sträcka måste man i alla fall pausa minst tre-fyra gånger, på grund av tankning och naturen påbjudna skäl. Räknar man med tre toabesök + kaffepaus blir det minst 45 minuter. Därtill måste också ägaren till en bil med förbränningsmotor pricka in en lunchpaus och en tankning på en så här lång sträcka. Vi får addera ytterligare 45 minuter till.

Med Teslan har vi förstås prickat in "fikapauser" och luncher i samband med laddningsstoppen. För mig är pauserna välkomna. Leif igen kör gärna nästan nonstop.

I snitt kan man räkna med att resan tar 1 timme 15 minuter längre med Teslan.

Är det mycket eller lite på en semesterresa? Det är en smaksak.

Tillräckligt laddningsstationer?

Den vanligaste läsarfrågan under resan har varit: Finns det tillräckligt med laddningsstationer?

Ja, det finns det.

Ser man på kartan över laddningsstationer så ligger de kanske tätast i "Teslalandet" Norge, som vi inte besökte den här gången. Från Stockholm söderut är det inga problem och inte heller i Danmark.

I Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike, Schweiz och norra Italien ligger snabbladdningsstationerna så tätt att man inte behöver planera sin rutt enligt dem. De dyker upp med jämna mellanrum. Längs den spanska solkusten finns det också relativt gott om snabbladdningsstationer.

I de forna öststaterna är det fortfarande glest mellan snabbladdningsstationer, men nya utlovas inom kort.

I Finland finns det snabbladdningsstationer bara på fem orter tillsvidare. Kör man till Lappland gäller det att planera och på förhand kolla upp hotell och bensinmackar med långsam laddning.

Ladda på hotell

Men man ska inte stirra sig blind på snabbladdningsstationerna. Trycker man på knappen "Destination Charging" fylls kartan snabbt av laddningsstationer. De är långsammare och ofta avsedda för hotell- eller restauranggäster. Den som planerar en elbilssemester i Europa kan välja att allt emellanåt stanna på hotell där bilen blir fulladdad under nattens tysta timmar. Så sparar man dötid under dagen.

På många ställen finns det starkströmsuttag. Det lönar sig att ta med en hög adaptrar för olika strömuttag.

Laddningsstation på tyska landsbygden. Bild: Leif Weckström

Att köra en Tesla är en annorlunda upplevelse. För det första drar den uppmärksamhet till sig överallt. Den är fortfarande ett blickfång. På Autobahn väcker hon intresse bland ägarna till stora tyska sportbilar, men de är kloka nog att inte utmana i accelerationstävling. Teslan drar i väg utan fördröjning.

Kör på egen hand?

På de släta europeiska vägarna är den tyst. I städer och på parkeringsplatser nästan för tyst. Fotgängarna märker inte att bilen närmar sig vilket föraren hela tiden måste beakta.

Det autonoma körandet, att köra "utan förare", är ett kapitel för sig. Man får absolut inte ta händerna från ratten. Men vi fick det bevisa att bilen klarar av att köra på "egen hand" på motorvägar där sidolinjerna är väl utmärkta. Den håller avståndet till bilen framför och den följer vägen, men lite för nära mittlinjen i vårt tycke. I kurvorna reagerar bilen lätt på ett fordon som ligger i den andra filen, om det råkar komma i Teslans blickfång. Det innebär ovälkomna inbromsningar.

Ett norskt par, som körde sin andra Tesla sade sig använda autopilot och fartkontroll hela tiden. De påstod att den software som används i de norska bilarna är längre utvecklad än de finska.

Stora skälvan

De två incidenter vi råkade ut för med bilen hade ingenting att göra med att den är eldriven. Den första var en punktering på motorvägen, som bilen genast varnade för så att vi hann ta oss i säkerhet.

Den andra incidenten var ofarligare, men obehagligare. Den inträffade när vi skulle köra i land från Stena Lines färja i Göteborg. Bilen vägrade starta.

Det hade hänt flera gånger tidigare att bilen inte "kände av" nyckeln när man steg in i bilen. Några in- och utstigningar brukade dock hjälpa. Nu var det i alla fall stopp. De andra bilarna började köra i land och bakom oss brummade raden av långtradare olycksbådande. Men nej. Vi kommer inte i väg. Personalen skyndar till och undrar vad det är. Andra bilägare skrattar i mjugg, "typiskt elbil" kan man avläsa ur deras miner.

Vid Genèvesjön i Schweiz. Bild: Leif Weckström

– Vi åker omedelbart tillbaka till Danmark, meddelar en av däckskillarna när han dirigerar långstradarna förbi oss.

Det minskar inte vår nervositet.

– Har ni googlat problemet, frågar en av de unga killarna som dirigerar trafiken på bildäck.

– Nej, svarar jag.

– Skriv in "Tesla key not detected".

– Jag gör som jag blir beordrad och två sekunder senare får jag svaret: "Placera nyckeln under usb-uttaget i mittkonsolen och tryck på bromsen".

Bilen startar utan problem. Så enkelt var det.

Det blir samtidigt en påminnelse om hur olika två generationer löser problem. Den yngre googlar lugnt, medan vår sparkar på däcken och svär.

När vi på hotellet googlar vidare visar det sig att vi kunde ha startat bilen också med hjälp av applikationen i mobilen.

Problemet berodde på att batteriet i nyckeln var svagt. Det i sin tur beror på att nyckeln vistats för mycket i närheten av bilen. När sändaren hela tiden anropar och får svar av bilen tär det på batteriet, får vi läsa.

Om batteriet hade varit helt tömt kunde vi ändå ha öppnat dörrarna genom att placera nyckeln under passagerarsidans vindrutetorkare.

Man lär så länge man lever.

Läsartävling

Vinnarna i etapp 10

Bland dem som hade gissat rätt på sista etappen som gick till Skagen fanns Agneta Granqvist från Esbo som får två biljetter till Cirque Soleils föreställning på Hartwall Arenan i oktober, Björn Federley från Helsingfors får ett städpaket för bilen och Solveig Ekman från Kyrkslätt får en tre månaders HBL365-prenumeration.

Vinnarna i föregående etapp 9 som gällde Strasbourg (som felaktigt angavs vara etapp 8) var Carin Sahlberg från Helsingfors, Niklas Rajalin från Helsingfors och Bea Kaskinen från Karis

De tidigare delarna i serien har publicerats 10.6, 13.6, 16.6, 20.6, 22.6, 27.6, 30.6 , 4.7 och 7.7.

Sommaräventyret 2017 har sponsrats av OP Kulku och Partioaitta.

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42