Äventyrarna nådde etapp 6: Bland kanaljerna i Venedig

Det är naturligtvis idiotiskt att komma med bil till Venedig. Men det är väldigt behändigt, noterar HBL:s Stefan Lundberg och Leif Weckström när de nu har nått Adriatiska havet i den sjätte etappen i Sommaräventyret "Dit näsan pekar".

Suck! En selfie vid Suckarnas bro är väl aldrig fel. Bild: Leif Weckström

Våta bulevarder. På Canal Grande är boendeparkeringen en pollare. Bild: Leif Weckström

– Kom hit i december. Då får du uppleva en helt annan värld, säger en av de vitklädda nunnorna när hon ser mig sitta och skriva i det forna nunneklostrets trädgård.

– Då är det, nästan, tyst och stilla. Turister finns här alla årstider. Men hettan ersätts av fukten och dimman som ligger över kanalerna.

Jag kan se det framför mig. En tid av vemod när staden drar andan, när älskande par flyr hit, till världens mest romantiska stad.

Valet av hotell var självklart när vi upptäckte att det finns ett som drivs av nunnor.

Besöket i det "wunderschönes" Berchtesgaden med Hitlers ruggiga Örnnäste var en omtumlande upplevelse.

Vi ser i mejlboxen att en läsare utdömer besöket som "smaklöst". Så kan man förstås se på det. Jag ser det annorlunda. Tyskarnas hantering av sin fruktansvärda samtidshistoria är imponerande. Deras uppgörelse med det förflutna är viktigare nu än någonsin. Ingenting sopas under mattan. Överallt finner vi påminnelser om nazisternas folkmord. Det får inte glömmas, aldrig. Alla hemskheterna dokumenteras i bild och text för miljoner tyska skolbarn och turister från hela världen.

Ingen ska kunna bortförklara, försköna eller förneka.

Med de tankarna i bagaget styr vi söderut, mot Venedig och Medelhavet.

Vi kan låta näsan peka mot den österrikisk-italienska gränsen, eller mot Ljubljana och Slovenien. Den sistnämnda rutten blir lite längre, men då får vi i gengäld besöka ett land ingendera varit i förr. Det får alltså bli Ljubljana, som mellanetapp.

Som tidsfördriv försöker vi, utan att se på kartan, erinra oss vilka länder Österrike gränsar till. De är ganska många – och det är en bra frågesportsfråga. (Svaret står att läsa i slutet faktarutan, som du hittar när du skrollar neråt).

Vi har ätit en sen och lätt lunch på laddningsstället nära Salzburg och konstaterar att vi har nästan trehundra kilometer till Ljubljana. Laddningen borde räcka ända fram, men vi tar inga risker utan tar en kort laddningspaus i österrikiska Villach nära gränsen till Slovenien.

Äldsta hjulet

Vi njuter av de blånande alplandskapen och rullar in i Ljubljana på kvällen. Det är vi inte de första att göra. För ett tiotal år sedan hittade man världens äldsta bevarade trähjul med tillhörande axel vid utgrävningar i Ljubljana. Det är över femtusen år gammalt och anses vara synnerligen avancerat.

Ljuva Ljubljana. En lyckad blandning av germanskt, latinskt och slaviskt. Bild: Leif Weckström

Som vanligt, inför sådana historiska fakta, undrar man vad våra förfäder sysslade med på den tiden. Knappast med att uppfinna hjulet.

Det billiga hotellrummet vi bokat på vägen visar sig, såsom utlovat vara fräscht och ha utsikt mot floden, med nästan samma namn som staden.

Vi befinner oss nu på bara en timmes avstånd från Adriatiska havet. Det är omöjligt att sätta fingret på den här staden, en av de minsta huvudstäderna i Europa. Kulturen, är en blandning av slaviskt, germanskt och latinskt. De tre folkens karakteristiska drag återkommer i en lyckad kompott hos slovenerna.

Restaurangerna och kaféerna är välfyllda längs bägge flodstränderna och de utsmyckade broarna, av vilka tre ligger nästan fast i varandra, lyser upp den ljumma natten.

Det är som om vi fick en liten försmak av Venedig.

Ljubljana blir en av sommaräventyrets mest överraskande och positiva bekantskaper. Staden är som gjord för ett avspänt veckoslutsbesök. Inte minst för att det numera går fyra direktflyg i veckan från Helsingfors till Ljubljana.

Strategiska laddningsstationer

Före avfärden mot Venedig gör vi en snabbtankning vid hotell Sheratons laddningsstation intill motorvägen strax utanför Ljubljana. Laddningsstationerna ligger ofta strategiskt placerade i anslutning till hotell eller shoppingcentra. Det innebär att man kan fördriva tiden med att äta eller dricka någonting. Eller i värsta fall shoppa något.

Nästa stopp gör vi mycket riktigt en och en halv timme senare vid en jättelik amerikanskinspirerad outletby nära Udine i Italien. Jag hinner precis köpa ett par kalsonger innan det bär av mot Venedig.

– Kan man faktiskt köra bil till Venedig, undrar Leif, och jag måste medge att jag suttit och grunnat på samma sak.

Internet erbjuder som vanligt en uppsjö goda råd. Man kan faktiskt köra ända in till stan och lämna bilen på ett av flera parkeringshus nära järnvägs- och busstationen på Piazzale Roma. Men platserna är efterfrågade och ibland kan väntetiderna på en ledig plats bli lång. Vi stannar för rådet att lämna bilen på ett av parkeringshusen i Mestre i stället. Mestre ligger på fastlandssidan av det smala näset som leder till Venedig. Buss nr 2 kommer som på beställning och tio minuter senare stiger vi av på Piazzale Roma.

Hotellet ligger på fem minuters avstånd. En kanal rakt fram och en till höger. Att orientera sig här går som en dans. Tror vi.

En åldrande gigolo

Rialtobron, Markusplatsen, Canal Grande och Dogepalatset med Suckarnas bro är gamla bekanta från årtionden tillbaka. Första dagen upplever jag återseendets glädje och känslan av att det finns någonting beständigt när jag ser hus, kanaler och broar som stämmer överens med minnesbilder som hunnit blekna likt gamla färgfoton.

Venedig är som en åldrande gigolo eller kabaréstjärna som desperat försöker hålla det tilltagande förfallet på avstånd med puder och mascara. En sympatisk dekadens.

Förföriskt. Kaféerna på Markusplatsen förför sina kunder med små kammarorkestrar. Bild: Leif Weckström

Kärlekens stad. Venedig är het och fuktig, eggande och vemodig. Bild: Leif Weckström

Att ta sig genom staden visar sig vara jobbigare än vi trott. Vips har man gått vilse. Det är som att röra sig på ett majsfält, man får ingen överblick. Snart ser allt lika ut och den inre kompassen har saligen blandat ihop nord och syd. Mobilens gps har man ingen nytta av. Än visar den si, än så, beroende på hur signalerna studsar mellan väggarna i de trånga passagerna.

– Kanalerna ser alla lika ut, pustar Leif.

– Ena riktiga kanaljer, borde man väl säga.

"Kanaljerna" talar vi mycket riktigt om resten av vistelsen.

I turistens fickor

Kanaljer är också en del restaurangägare som inte saknar fantasi när det gäller att pungslå turister. Det gör man med den gamla klassikern "coperton", kuvertet, som består av ett brödfat som cirkulerar med sina vältummade brödbitar från bord till bord hela dagen och som alla gästerna betalar några euro för, oberoende av om de rör de torra brödbitarna eller inte. Vill man ha lite potatis till biffen eller några salladsblad, så kostar båda extra. Slutligen kryddas räkningen med en 12 procents serviceavgift.

Överallt varnas turisterna för ficktjuvarna – men de är ett mindre hot mot plånboken än krögarkanaljerna.

Nästa morgon förser vi oss med ett dagspass för tjugo euro som ger rätt att åka hur mycket sjöbuss, vaporetto, som helst, på kanaljerna. Vi forsar längs Canal Grande till San Marco och byter till vaporetton som tar oss till legendariska Lido, ön med sina vidsträckta badstränder.

Sanden bränner fotsulorna när vi rusar till vattnet för det första doppet i Adriatiska havet. För sent upptäcker vi spångarna som strategiskt placerats ut för att bespara brännskador hos barfotabadare.

Stranden är en häpnadsväckande upplevelse med sina oräkneliga rader av identiska små badhytter utanför vilka badgästerna sitter på sina medhavda skrangliga tältstolar och stirrar in i raden av andra hytter.

Måste röra. Carola A. Feurmans skulpturer, som i sommar kan beskådas i Venedig, är så realistiska att man bara måste röra dem, ifall ... Bild: Leif Weckström

HBL:s torn? På och runt Markusplatsen står "Husistornet" högt i kurs. Fast det var väl tvärtom? HBL:s bekanta torn har sitt ursprung i Venedig. Bild: Leif Weckström

På återfärden stiger vi av sjöbussen på Giardini, ön med den vidsträckta parken som hyser den berömda Biennalen i Venedig. Det lantliga, lummiga lugnet utgör en fullkomlig kontrast till det frenetiska jäktet kring Piazza San Marco. På parkserveringen sitter vi nästan ensamma och ser vaporettorna pila fram och tillbaka. Deras ljud drunknar i cikadornas sång där de högljudda, men obetydliga insekterna, sitter dolda i parkens pinjeträd.

När vi går in mot centrum får vi en liten glimt av ett äkta Venedig. Vid Calle Paludo Sant'Antonio, en folktom bakgata, hänger ett dussin av de rödvit- och blåvitrandiga gondoljärtröjorna på tork längs husväggen. Någon venetian bor ännu kvar i staden. Det sägs att de flesta sålt sina lägenheter till rika utlänningar som absolut måste ha en adress i den sjunkande staden.

ELBILEN FUNKAR I EUROPA

För första gången under vår elbilsresa i Europa är alla åtta laddningsstolparna upptagna. Det sker nära Salzburg i Österrike efter besöket i Hitlers Örnnäste i Berchtesgaden i Bayern. Förklaringen är enkel.

– Vi har just avslutat ett stort internationellt elbilsjippo. Vi startade i München och nu nio dagar senare har vi kört nästan 4 000 kilometer, säger Marita Hansen, en av organisatörerna till eTourEurope som förklaring till att det vimlar av Teslabilar på parkeringen.

Gemenskap. Att köra elbil internationellt är en social grej. De som gör det uppfattar sig som pionjärer och känner samhörighet. Stefan of Finland och Marita of Germany. Bild: Leif Weckström

– Vår avsikt är att visa att det nu går att köra elbil i Europa.

Konvojen startade i München och fortsatte via Stuttgart, Luxemburg, Bryssel, Eindhoven, Berlin, Dresden, Tjeckien, Bratislava, Budapest, Zagreb, Ljubljana till Salzburg.

– Snittet har varit drygt 400 kilometer per dag. Vi har tävlat i att köra smart, det vill säga att avväga vad som är klokast: att köra fort, långsamt, ladda lite och ofta, eller mera och längre, säger Hansen.

– Segraren är den som kommer fram på bästa sammanlagda tid.

Det är någonting vi också småningom börjar lära oss. När det återstår laddning för kanske 240 kilometer är det idé att stanna upp för 10-15 minuter och få laddning för drygt 100 kilometer till. Då sparar man i laddningstid.

Förståndiga personer skulle antagligen planera sin elbilsresa genom att först kolla kartan över laddningsstationer och sedan rätta färden efter den. Jag har däremot först enväldigt valt vart vi ska åka och sedan kollat laddningskartan. Och det har fungerat bra. Bilens navigator räknar ut när, var och hur länge vi ska ladda på de stationer vi passerar.

De nya snabbladdningsstationerna ökar i rasande takt så i princip behöver man inte använda sig av långsam laddning alls. Men i samband med övernattningar på hotell kan man ju gott använda långsammare laddning. Det gäller bara att ha med sig rätt adapter för respektive laddare – en sak som bilens leverantör ser till att man har med sig.

Deltagarna i eTourEurope tog sig galant även genom Ungern, där det inte finns en enda snabbladdare.

– Så finns det en mängd saker man lär sig beakta. Som att motvind tär överraskande mycket på batterireserven, säger Marita Hansen.

– Men redan nu har vi konstaterat att elbilen är ett fungerande fortskaffningsmedel i dagens Europa.

Bild: Mikael Bobacka

Läsartävling

Dit näsan pekar.[leadinseparator]Vart är vi på väg?

Tipsen för etapp 7:

1. Fyra stora sjöfarare har anknytning till denna stad. Men bara en av dem står staty här: Christofer Columbus.

2. De tre andra stora sjöfararna var alla finlandssvenska.

3. Finlands berömdaste kompositör komponerade sin andra symfoni här.

4. Man kunde förstås tro att staden har mera med rap-musiken att göra.

Så här svarar du:

SMS till nr 13526. Skriv: HBL DNP din gissning, ditt namn, adressen. SMS:et kostar 0,95 euro.

Alternativt fyll i webbformuläret nedan som du hittar efter senaste Sommaräventyrs-artikeln på hbl.fi/dnp

Vinnarna i etapp 6:

Carl-Fredrik Londen från Lojo vann två biljetter till Cirque Soleils föreställning på Hartwall Arenan i oktober, Göran Langhoff från Helsingfors vann ett produktpaket från OP och Helena Forsén från Åbo vann en tre månaders HBL365-prenumeration. (Priserna delas ut i höst.)…

Sommaräventyret 2017 sponsras av OP Kulku och Partioaitta.

FOTNOT: Österrikes grannar: Schweiz, Lichtenstein, Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Ungern och Italien.

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42