Så här bra är Claire Foy som Lisbeth Salander

Claire Foy som Lisbeth Salander i den nya Millenniumfilmen som baserar sig på David Lagercrantz Det som inte dödar oss. Bild: Reiner Bajo

I den nya Millenniumfilmen förvandlas Lisbeth Salander till en sorts superhjälte. Claire Foy förser henne med svengelsk accent.

DRAMA/THRILLER

The Girl in the Spider´s Web

Regi: Fede Alvarez. Manus: Alvarez, Jay Basu, Steven Knight. Foto: Pedro Luque. I rollerna: Claire Foy, Sverrir Gudnason, Sylvia Hoeks, Stephen Merchant.

Kommer fortfarande ihåg första gången jag slängde mig över Stieg Larssons Män som hatar kvinnor och kolliderade med fenomenet Lisbeth Salander. Hur i all sin dar skulle man fixa Pippi Långstrumps härjade storasyster på film?

Sedan kom, såg och segrade Noomi Rapace som var klockren i de tre filmerna som ingick i den ursprungliga Millenniumtrilogin. Rooney Mara var nästan lika hyvens i David Finchers amerikanska nyfilmatisering.

I Fede Alvarez The Girl in the Spider´s Web, efter David Lagercrantz lätt kontroversiella litterära uppföljare Det som inte dödar oss, går rollen till Claire Foy, bäst känd som drottning Elizabeth i tv-serien The Crown.

Rollen som Mikael Blomkvist axlas av svensk-isländska Sverrir Gudnason som förvisso har den otacksamma uppgiften att spela andra, om inte tredje, fiol. Det här är nämligen Lisbeth Salanders show, från början till slut.

Efter den traumatiska prologen, med handlingen förlagd till ett barndomshem där allting inte står rätt till, följer ännu en dust med män som hatar kvinnor. Här är det en finansman och hustrumisshandlare som får på nöten.

Mörkare än mörk

Fortsättning följer då Lisbeth, hackaren, får i uppdrag att sno ett dataprogram som utvecklats inom ramen för amerikanska NSA (National Security Agency). Därav kopplingen till Frans Balder (Stephen Merchant), programmets pappa, som kommit till insikt om att NSA inte längre är ett lämpligt hem för programvaran.

Därifrån är steget inte långt till Säpo. Eller till det kriminella nätverk som inte drar sig för att klämma åt såväl Salander som Balder och hans lille son. Sa vi att släkten är värst även på den punkten?

Ifall den ursprungliga Millenniumtrilogin var i mörkare laget så är The Girl in the Spider´s Web sjufalt värre. Här vankas det noir och ren skär gotik för hela slanten.

Det blir mycket läder och krom, is och snö. Och även om filmen i huvudsak utspelar sig i Stockholm med omnejd är det i regel de svärtade tyska studiomiljöerna som utgår med segern. Det är ont om kaffe och kanelbulle om man säger så.

Stort och bullrigt

Saknaden är stor också efter Mikael Blomkvist som den här gången närmast fungerar som rekvisita. Det är inte bara det att Sverrir Gudnason känns på tok för ung och grön, även i övrigt har den gode Mikael lite att arbeta med.

Därmed går mycket av den gamla dynamiken förlorad. Knappast blir det bättre av att den färska filmen i termer av action och handling är betydligt större och bullrigare än de ursprungliga Millenniumfilmerna.

Det är inte som i Män som hatar kvinnor, signerad Niels Arden Oplev, där en ung kvinnas försvinnande får hjulen att rulla – och hjärtat att slå. Nej, här slår man på trummorna.

Något problematisk är rollbesättningen i filmens hjärta. Tänker på Claire Foy som trots att hon ser helt rätt ut aldrig lyckas tränga under huden på Lisbeth Salander. Det som främst sticker ut är den märkliga accenten, en form av fattigmans svengelska.

Ett annat dilemma: där Noomi Rapaces och Rooney Maras svarta ängel trots allt framstod som en kvinna/hjältinna av kött och blod har Lisbeth Salander nu förvandlats till en sorts superhjälte. Lara Croft får se upp.

Krister Uggeldahl

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning