Avanti! i Agricolas hemknutar

Den intima kopplingen mellan inhemsk folkton och renässansestetik var ett bärande tema på Avantifestivalens inledande konsert som tillägnades Mikael Agricola.

KAMMARMUSIK

Avantis Sommarmusik. Konsert i Pernå kyrka 27.6.

Tuuli Lindeberg, sopran, Jukka Rautasalo, diskantgamba, Anthony Marini, tenorgamba, Louna Hosia, basgamba, stråkharpa, Ilkka Heinonen, stråkharpa, violone, Matias Häkkinen, cembalo, orgel.

Lohet, Senfl, Brahms, Virtaperko, Isaac, Walter, Franck, Resinarius, Luther, Heinonen, Piae Cantiones.

Den konstnärliga ledartrojkan för årets Avantifestival, Timo Ahtinen, Hanna Juutilainen och Jukka Rautasalo, ringar in en viktig poäng i programförklaringen: "Vi uppför också sådan musik som vi under Avantis första tider tyckte var hopplöst föråldrad: Salmenhaara, Kokkonen och Sjostakovitj var OUT – Lindberg, Tiensuu och Salonen IN. Tur att Avanti! vid det här laget är så pass gammal att vi kan spela vad vi vill. Till exempel för att vi råkar ha lust till det."

Att benämna årets festival för den tidiga musikens Suvisoitto är ändå att ta i en smula. Nog finns det – hur annars? – åtskilligt med nyaste, och nästan nyaste, nytt även vid årets festival. Dessutom har den tidiga musiken, intressant nog, haft en given plats på Avantimenyn även när tonsättare som Sallinen, Aho och Tjajkovskij hörde till de bannlystas skara.

Även vid onsdagens traditionella tjuvstart i Pernå stämningsfulla medeltida gråstenskyrka handlade det om en smart mix av gammalt och nytt, om än med betoning på det förstnämnda. Att tillägna konserten socknens store son, Mikael Agricola, var till syvende och sist rätt självklart.

Suggestiv etnofärgläggning

Agricola var på många sätt, direkt och indirekt, närvarande i primus motorn Rautasalos lagom öronspetsande och på många plan tankeväckande program. Så till exempel som översättare i låtar av mer och mindre kända renässansmästare som Johann Walter och Balthasar Resinarius, medan vi hörde Lutherhiten Wår Gudh Är oss een wäldigh borgh i kollegan Olaus Petris översättning.

I centrum stod en gambakvartett, stundtals utökad med Matias Häkkinens läckra cembalospel och Tuuli Lindebergs sköna sopran samt med suggestiv färgläggning av etnogurun Ilkka Heinonens stråkharpa, som trakterades när han inte var sysselsatt med violonen. Heinonens improvisatoriska stråkharpsolo Käki belyste därtill den inte sällan förbluffande intima koppling mellan inhemsk folkton och renässansestetiken, som växte ut till ett av konsertens bärande teman.

Ett tema, som även gambafreaken Olli Virtaperko spinner vidare på i flera av sina gambaverk. Så inte minst i den nu uruppförda Hämäläisten jumalat för sopran och gambaconsort. Där rör han ihop en avgjort spännande och originell brygd på nämnda ingredienser, kryddad med en välavvägd dos mikrotonal modernism. Och givetvis med Agricola som textmakare.

För Lindeberg spelar det ingen roll om hon sjunger på gammal finska, dito svenska, tyska eller latin. Allt görs med samma emotionella inlevelse, klangliga sensualitet och kristallklara briljans. Det avslutande, hårt svängande Piae Cantiones-potpurriet satte en lika självklar som välmotiverad guldkant på det hela.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00