Aulis Sallinens kärleksaffär med Olofsborg

Släktfejd i kubik. Våldsspiralen är omöjlig att stoppa - fr v Untos fru (Tiina Penttinen), Unto (Niklas Spångberg), Kullervo (Ville Rusanen), Kimmo (Dan Karlström).Bild: Nyslotts operafestival/Soila Puurtinen

Det råder inget som helst tvivel om att Aulis Sallinen är Finlands folkkäraste nu levande konstmusiktonsättare, skriver Mats Liljeroos.

Opera

Nyslotts operafestspel. Aulis Sallinen: Linna vedessä. Dirigent: Ville Matvejeff. Jukka-Pekka Palo, berättare, Tiina-Maija Koskela, sopran, Tuija Knihtilä, mezzo, Jussi Myllys, tenor, Tommi Hakala, baryton. Uruppförande i Olofsborg 8.7.

Sallinen: Kullervo. Musikalisk ledning: Hannu Lintu. Regi: Kari Heiskanen. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Riitta Anttonen-Palo. I rollerna: Ville Rusanen, Johanna Rusanen-Kartano, Dan Karlström, Niina Keitel, Hannu Forsberg, Petri Bäckström, Niklas Spångberg, Tiina Penttinen, Birthe Wingren, Sanna Matinniemi, Johann Tilli, Lasse Penttinen, Markus Suihkonen. Premiär i Olofsborg 8.7.

Den nioårige karelske inflyttaren Aulis Sallinens första kontakt med Olofsborg 1944 lämnade ett outplånligt spår i hans medvetande, men föga kunde han ana hur intimt sammantvinnat hans livsöde och borgen skulle bli.

Det är alltså ingen tillfällighet att Sallinen benämner sitt för Nyslottfestspelen skrivna verk Slottet i vattnet "krönika i tolv delar för berättare, fyra sångare, kammarorkester och Olofsborg". Borgen är styckets självklara huvudperson och vi får brottstycken ur dess historia serverade i en räcka poetiska episoder, där text och musik ingår en nära nog optimal syntes.

Det var ett smart drag av Sallinen att inte göra opera av stoffet. För det första är operor baserade på historiska tablåer undantagslöst dramatiskt otillfredsställande och för det andra är Lassi Nummis mångbottnade text – för sammanhanget reviderad av Sallinen – alltför subtil för att göra sig som operalibretto.

Den panteistiskt färgade prologen respektive epilogen, skildrande den eviga naturen som i sina olika skepnader existerar före och efter alla fåfängliga och förgängliga mänskliga aktiviteter, förlänade därtill helheten en välkommen tankeväckande inramning.

Omedelbar emotionalitet

Sallinen hör till de relativt få av dagens tonsättare som skapat sig ett unikt musikaliskt uttryck och det behövs inte många takter av ett Sallinenstycke innan han, utan att hemfalla till utnötta klichéer, röjt sin identitet.

Han gjorde inte heller nu någon besviken även om den filmmusikaliska öppningssekvensen överraskade, om än på ett högst angenämt sätt. Sallinen fångar med frapperande enkla medel åhörarens uppmärksamhet och denna gång föreföll tilltalet mer emotionellt omedelbart än kanske någonsin tidigare.

Inledningsvis kändes det som en lätt besvikelse att Sallinen använder sig av kammarorkester i stället för symfonidito, men han nyttjar sin ensemble så skickligt och klangligt fullödigt att man snabbt glömmer att det är sjutton och inte sjuttiosju personer som åstadkommer välljudet.

Solistkvartetten gjorde överlag bra ifrån sig och speciellt lät jag mig imponeras av Tommi Hakalas inlevelsefulla tolkning av Erik Turesson Bielke i den nionde episoden. Rutinerade Jukka-Pekka Palo var en nyanserad berättare, Ville Matvejeff gjorde ett gediget arbete på podiet och Kari Heiskanen hade med fjäderlätt hand kreerat ett rörelseschema åt aktörerna.

Ruggigt effektiv musikdramatik

Aulis Sallinens fjärde opera Kullervo (1988) hör sannerligen inte till de muntrare verken i genren, men det är ett musikdramatiskt ruggigt effektivt stycke som i antalet dödsfall utmanar självaste Shakespeare på sitt allra blodigaste humör.

Sallinens libretto, på basis av Kalevala och Aleksis Kivi, är en malström av tvedräkt, missriktad aggression och ren och skär destruktivitet. Samtidigt som Kullervo – vars gelikar vi finner omkring oss både i levande livet och tv-nyheterna – förvisso hade en jobbig barndom och det i sig inte är svårt att känna sympati för honom är det hans oförmåga att styra sina impulser som till syvende och sist drar honom, och hans omgivning, i fördärvet.

Efter fredagens rätt avslagna iscensättning av Enleveringen ur seraljen var det en lisa för sinnena att uppleva en regi som det formligen pulserade och vibrerade kring. Man får tycka vad man vill om Kari Heiskanen, men här har han fått till det på ett sätt som oroade, utmanade och engagerade på en och samma gång. Heiskanens Kullervo är en verklig värsting samtidigt som man delvis kan förstå, och rentav acceptera, hans bevekelsegrunder.

Antti Mattilas scenografi arbetade enligt mottot enkelt är slående och trots att även de med träramar antydda huskonstruktionerna kanske var onödiga utnyttjades de på ett fyndigt sätt, medan det var svårare att komma till rätta med Riitta Anttonen-Palos vurm för att klä vissa rollinnehavare i 1700- och 1800-talsutstyrslar.

Förödande intensitet

Musikaliskt opererar Sallinen i Kullervo på skyhög nivå och partituret är ett ymnighetshorn av effektfullt illustrerade stämningar och situationer. All musik är självfallet inte memorabel i sig, men all musik fungerar sceniskt som smort och Hannu Lintu och hans på högtryck arbetande operafestspelsorkester och -kör pressade ut varendaste droppe ur materialet.

Ville Rusanen, som var barndomsvännen Kimmo senaste Kullervo gjordes i Nyslott 2014, axlade nu huvudrollen med en vokalt och utspelsmässigt snudd på förödande intensitet och när systern Johanna Rusanen-Kartano – vår i dagsläget enda dramatiska sopran – nu gjorde modern fanns det absolut inget kvar att önska vad de rollerna beträffar.

Dan Karlström, vars röst vuxit till sig rejält i dramatisk intensitet, gjorde en vokalt och sceniskt trovärdig Kimmo, vars psyke till slut brister. Hannu Forsberg var en smått anemisk pappa Kalervo, medan Niina Keitel (smedens fru) samt Niklas Spångberg och Tiina Penttinen (Unto och hans fru) får plus i marginalen för säkra insatser.

Speciellt skoj var det att höra Birthe Wingrens läckra tolkning av den blinda siaren – en roll som Vesa-Matti Loiri kreerade i den ursprungliga Nationaloperaproduktionen och Maria Ylipää gjorde senast i Nyslott – och visst är det häpnadsväckande med vilken lätthet Sallinen, vid behov, får in en fullödig musikalväxel.

Lördagen var med andra ord 82-årige Aulis Sallinens stora dag i Nyslott och även om man i stället för Kullervo kanske borde ha satt upp en nyproduktion av sorgebarnet i hans operaoeuvre, Palatset – som ju är en pastisch på Enleveringen ur seraljen – kändes det bra att se med vilken värme dagens verk mottogs. Det råder inget som helst tvivel om att Sallinen är Finlands folkkäraste nu levande konstmusiktonsättare.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33