Att veta vad man står för

Land har med lag byggts, och det får inte nu eller senare rivas ner.

Det är inte alla dagar en talare är så bra att man lägger ner pennan och bara njuter av att lyssna. FN:s biträdande högkommissarie för mänskliga rättigheter, Kate Gilmore, gästade Helsingfors i fredags. Denna tidning intervjuade henne på lördag, med fokus på bristande ledarskap i världen. När en människa brinner för det hen uttrycker, och dessutom får tala på sitt modersmål, och temat handlar om medmänsklighet, då kan det bli riktigt bra.

"Alla som har försökt natta en fyraåring före ett sjuårigt syskon vet att längtan efter rättvisa börjar redan där." Längtan efter rättvisa. Där menar Gilmore, och många andra förstås, att grunden till den i år sjuttioåriga allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna ligger. Den är ett av de finaste dokument som finns, byggd på krigets lärdomar, lika aktuell nu som då. Den till leda framförda kritiken att deklarationen och alla mänskliga rättigheter skulle vara ett västerländskt projekt kan man lägga åt sidan. Likaså är det bäst att sluta reducera misslyckandena, från 1990-talets Srebrenica till våld mot kvinnor i dag, till fel i normerna eller fel i dem som försökt propagera för dem. Det har alltid gått illa, men på grund av fel beslut, fel implementering, inte normen i sig. Längtan efter rättvisa är densamma över tid och plats.

Deklarationen börjar med en referens till "alla som tillhör människosläktet". En indier, Hansa Mehta, tillskrivs äran att ha formulerat den första artikeln "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter". Försöken att ansa bort rasism, främlingsfientlighet, misogyni och allt annat elände som skiljer människor i bättre och sämre, börjar där. År 2018 har det även gått 50 år sedan Martin Luther King sköts på en balkong i Memphis. Han stod mot brutalitet och förtryck utan att höja sin egen hand. Ordets makt räckte för att visa vad han stod för.

FN:s stadga i sin tur börjar med "Vi, de förenade nationernas folk, beslutna ..." Det är inte en referens till ledare eller till medlemsstater, utan till människor, till dem som behöver skyddas, dem som behöver få bestämma själva och tala fritt. Det är här det brister mest i dag, då staterna höjer volymen beträffande sin egen suveränitet. Man skall inte få blanda sig i andras interna angelägenheter, allmän dialog skall räcka, murarna skall få vara så höga man själv vill. Det är förstås just tvärtom. För att skydda människor från deras egna regimer behövs påminnelse om de mest elementära standarder man inte får underskrida, som de uttryckta i FN:s deklaration. Ingen får torteras, någonsin, någonstans. Ingen får diskrimineras. Inte ens fattigdom är en undanflykt.

Det här landet har varit urfattigt. För hundrafemtio år sedan var det hungersnöd, också senare har människor farit illa av missväxt och krig. Men land har med lag byggts, och det får inte nu eller senare rivas ner. Rättsstat, jämlikhet, skolning, privat ägande, fri press, gemensamt ansvar för dem som är i marginalen och många andra grundläggande frågor har fåtts att fungera (någorlunda) väl.

"Vet vad ni står för", sade FN:s Gilmore till den finländska publiken.

Nina Nordström Juris doktor som arbetar med människorättspolitik inom utrikesförvaltningen

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42