Att tänja på det möjligas gränser

Mångsidig. Boxen med manskörsmusik presenterar Erik Bergman (1911–2006) som humorist, stämningsmålare, mystiker och magiker. Bild: Sibeliusmuseums arkiv, Åbo

Manskören var Erik Bergmans egnaste instrument som inbjöd till experimenterande av hjärtans lust. Nu finns experimenten samlade i en box på tre skivor.

MANSKÖR

Bergmaniana

Erik Bergman: Verk för manskör. Bergmania Ensemble under Matti Hyökki, Talla Ensemble, Petri Bäckström, tenor & baryton, Sampo Haapaniemi, Rabbe Österholm, baryton, Olli-Pekka Martikainen, slagverk, Hanna Kinnunen, flöjt, m.fl. (Alba – 3 CD)

Ett alltid lika intressant forskningsobjekt är avlidna konstnärers eftermäle. I vilken mån har positionen förändrats och varför? Varför lyser till exempel Joonas Kokkonens, sin tids stora förgrundsgestalt, musik i dag så gott som helt med sin frånvaro på den gängse repertoaren och varför har vår modernistpionjär Erik Bergmans stjärna dalat så snabbt?

Rörelsen inleddes i och för sig redan under hans livstid. En liten uppgång kunde skönjas i samband med hundraårsjubileet för fem år sedan, men det var i mångt och mycket en chimär och därefter har tystnaden varit i det närmaste kompakt, såväl i konsert- som skivsammanhang.

Desto mer glädjande är Albas och Matti Hyökkis satsning på delar av manskörsrepertoaren på den nyutkomna trippelskivan Bergmaniana. Kör i allmänhet och manskör i synnerhet var Bergmans egnaste instrument som inbjöd till experimenterande av hjärtans lust och i många av hans starkaste verk har kören en bärande uttrycksmässig roll.

Stämningsmålare och humorist

Detta oavsett om det handlar om kör a cappella eller med instrumental beledsagning. Bägge genrerna finns medtagna här och i bägge fallen firar den godlynt satiriske humoristen, den sensibelt lyriske stämningsmålaren, mystikern, magikern och exotikern, sannskyldiga triumfer med sitt intuitivt textkänsliga tonmåleri.

Och detta oavsett om det handlar om Nocturne (Heidenstam) från 1944 eller den för King's Singers 1988 skrivna Careliana, här på kornet tolkad av Talla Ensemble. Smart nog har man inte ställt upp det hela kronologiskt utan låter decennierna, liksom stilarna och de poetiska infallsvinklarna, konfronteras så det står härliga till.

Framför allt slås man än en gång av vilken oerhört säker litterär fingertoppskänsla Bergman hade. Vi stöter på namn som Fröding, Södergran, Lagerkvist, Martinson, Edfelt, Fridegård, Bo Bergman och, självfallet, Solveig von Schoultz, men också Eddan, Jesaja bok och kanoniska buddhistiska texter – de sista för övrigt nyttjade i ett för undertecknad synnerligen bekant verk, den för Brahe Djäknar skrivna supersuggestiva Tipitaka Suite (1980).

Den estetiska mångfalden är även bland verken från den så kallade modernistiska perioden, som vidtog kring mitten av 1950-talet, påtaglig och om man över huvud taget kan benämna Bergman modernist i ordets egentliga, rigorösa, bemärkelse är det som en synnerligen human, vidsynt och klangfärgsinriktad sådan.

Han tänjer givetvis alltid i mån av möjlighet på det möjligas gränser, men eftersom många av manskörsverken är skrivna för de egna amatörensemblerna (Akademen och Muntra Musikanter) lärde Bergman sig snabbt att skickligt utnyttja det för handen liggande instrumentet. Även när kraven är som mest extrema är de aldrig omöjliga och, framför allt, aldrig utan logisk förankring i kontexten.

Lisa för öronen

Hyökki har dock till sitt förfogande ett kollektiv – fyndigt benämnt Bergmania Ensemble och bestående av mansrösterna ur Sibelius-Akademins vokalensemble – som närmar sig det absolut professionella och det är en lisa för öronen att höra med vilken självklar lätthet man reder ut även de krångligaste passagerna, mestadels på en utmärkt idiomatisk svenska.

Bland de många godbitarna kan nämnas till exempel Min ros och lilja (1975), Snö (Peter Sandelin, 1966), den dråpliga Hä Li Bomp (Lars Huldén, 1964), den mysteriöst dallrande Voices in the Night (1977) – samtliga med Petri Bäckström som expressiv tenor/barytonsolist – samt, varför inte, den 1963 skrivna Barnets dröm till Elmer Diktonius obetalbara text och med Daniel Schultz som härligt inlevelsefull barnrecitatör.

Albasoundet är naturligt och varmt men några smärre slarvigheter, bortfall och felaktigheter drar ner det annars ambitiöst trespråkiga texthäftets betyg. Det största minustecknet ristas dock för att man inte tog steget fullt ut och presenterade Bergmans kompletta manskörsmusik. Det femtontal verk som nu lyser med sin frånvaro – däribland klassiker som Drei Galgenlieder och Bim Bam Bum – hade gott och väl fått plats om det hela planerats som ett fyra skivors paket.

Den estetiska mångfalden är påtaglig i Erik Bergmans produktion. Bild: Sibeliusmuseums arkiv, Åbo

Mats Liljeroos Musikkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning