Att tala om människolukt

Våra lukter påminner oss om att också vi är djur och inte har full kontroll över våra kroppar, skriver Merete Mazzarella.

Vid en middag i Brisbane i höstas berättade de närvarande i tur och ordning om sin bakgrund. Värdinnan Michelles mormor och mor kom från Libanon. Båda dog tidigt men Michelle hade rest tillbaka och träffat två mostrar som utbrast: "Du doftar precis som vår syster!"

Jag blev berörd och det av flera skäl. Dels har jag själv genom åren flitigt talat och skrivit om luktminnen. Vid skrivarkurser har "Ett luktminne" varit den första uppgift jag gett deltagarna eftersom jag vet att den brukar utlösa en ström av associationer och är ett sätt att hitta ett annat, mer personligt och känslobetonat språk än det abstrakta, distanserade sakprosa-språk som många annars får lov att hålla sig till i sitt arbetsliv. Dels fick Michelles berättelse mig att med överrumplande kraft minnas hur jag stod med näsan mot min fars underskjorta och min mors nattlinne för att en sista gång få förnimma den kroppslukt som fanns kvar när jag sorterade kläderna efter deras död.

Starka känslor är alltså förknippade med lukter – genom åren har jag tänkt att man omöjligt skulle kunna leva med en partner vars lukt man inte tycker om. Ändå kan man inte påstå att skönlitteraturen är rik på beskrivningar av kroppslukter. I skrivande stund kommer jag bara på en handfull exempel. I memoarboken Laterna Magica skriver Ingmar Bergman ur det lilla barnets perspektiv: "Folk går i allmänhet omkring som luktsymfonier: puder, parfym, tjärtvål, urin, kön, svett, pomada, snusk och matos. Somliga luktar mänska i största allmänhet, en del luktar betryggande, andra hotfullt. /—/ En ung, rundhyllt och rödhårig barnjungfru som heter Märit och är låghalt är min luktfavorit. Det bästa som finns är att ligga i hennes säng på hennes arm med näsan tryckt mot hennes grova linne."

I en novell av Alice Munro, Björnen sover, iakttar en gammal man sin hustru: "Från hennes hud eller andedräkt kom en svag ny doft, en doft som påminde honom om stjälkarna på snittblommor som fått stå alltför länge i sitt vatten." Man anar att hustrun – som redan länge varit dement – nu är döende. Patrick Süskinds mycket uppmärksammade och också filmatiserade Parfymen, som utspelar sig i 1700-talets Frankrike, är en bok som helt och hållet handlar om lukter, om luktsinnets betydelse. Ett citat: "Människorna luktade svett och otvättade kläder, ur deras munnar kom lukten av ruttna tänder, ur deras magar lukten av löksaft och från deras kroppar, om de inte var helt unga, lukten av gammal ost och sur mjölk och svulster."

Det är rader jag alltid har upplevt som problematiska på grund av sin förhävelse i förhållande till det förflutna, det främmande. I dag uppfattar vi det ju som rasistiskt när Sibelius i ett brev nämner lukten hos några judar han delat sovkupé med eller när Bruce Chatwin i sin på många sätt läsvärda bok Drömspår upprepade gånger betonar aboriginernas lukt.

Generellt är de flesta obekväma att tala om människolukt, kanske för att det påminner oss om att också vi är djur och inte har full kontroll över våra kroppar. Kanske det i själva verket är en förträngning, kanske det finns sammanhang i vilka vi ändå borde tala mer? Under de år jag hållit kurser för läkarstudenter har jag då och då frågat dem om det finns något moment i utbildningen som handlar om hur man hanterar äckelkänslor. Svaret har varit nej och det har förundrat mig.

Merete Mazzarella Författare

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00