Att stiga in i en cell

Ångesten är densamma, i Helsingfors såväl som i Phnom Penh, skriver Sonja Mäkelä.

Så fort jag stiger in i den första cellen känner jag den. Ångesten är impregnerad i de gråa betongväggarna, den hänger tung i luften.

Känslan och situationen är bekant. För inte så länge sedan besökte jag det kambodjanska folkmordsmuseet Tuol Sleng i Phnom Penh. Det är inhyst i en gammal skola som under Röda khmerernas skräckvälde fungerade som tortyr- och avrättningscentrum. I en av byggnaderna, på övervåningen, finns rader av celler, inbyggda i ett större rum. De är så små att en människa inte får plats att ligga raklång på golvet. Jag klarade inte av att gå in cellerna, och under hela mitt besök i museet rann tårarna.

Jämförelsen må vara helt oproportionerlig – i Tuol Sleng avrättades minst 14 000 människor, på Sveaborg totalt kring 150 – men det spelar ingen roll. Ångesten och lidandet varje enskild fånge genomlevt i sin cell, här i Helsingfors och därborta, är densamma.

När jag i den andra cellen hör en ung man fråga en lika ung präst om de kommer att skjuta i huvudet eller i bröstet, hjälper det inte att svälja, blunda. Tårarna fortsätter rinna medan prästen, och snart alla de andra i korridoren, stämmer upp i psalmen Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Det här är ingen lättsmält upplevelse och behöver inte vara det. Radioteaterns arbete känns viktigt eftersom det ger en möjlighet att på ett sällsynt direkt sätt få – eller tvingas – uppleva en bit av mitt eget lands historia som jag inte riktigt haft någon relation till.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00