Att slå huvudet i sin image

Alma Söderhjelm var en kvinna som tog plats, hade en skarp tunga och iscensatte sig som "ful men charmerande", omgiven av vänner, suverän. Merete Mazzarella har i sin nya roman försökt se både hennes mörker och hennes ljus.

Merete Mazzarellas nya roman Alma, som utkommer i april, handlar om Alma Söderhjelm (1870–1949), historieprofessor och specialist på franska revolutionen, kåsör, memoarskribent och författare till några rätt dåliga romaner.

Mazzarellas intresse för henne väcktes på 90-talet, när hon skrev sin studie av den finlandssvenska memoarlitteraturen, Att skriva sin värld.

– Vid sidan av Anders Ramsay är Alma den roligaste, de båda skiljer sig mycket från gängse finlandssvensk memoartradition som generellt är oerhört försiktig. Många finlandssvenska dignitärer har skrivit memoarer som om de haft en väldig mängd mötesprotokoll från hela sitt liv som de plötsligt fått ett behov att dela med sig av. Alma däremot slarvar i väg, det är fullt av faktafel, jag tror inte hon har kollat just någonting – men det är levande och roligt. Hennes memoarer är också moderna i den bemärkelsen att hon så uppenbart iscensätter sig själv, hon skapar sig ett brand.

Fascinationen inför Alma har hållit sig kvar, och 17 böcker senare återvänder Mazzarella till henne och hennes iscensättning av sig själv – men också till det som finns bakom brandet.

– Man iscensätter sig beslutsamt och framgångsrikt under ett långt liv, men sen kommer kanske en punkt där det blir en fälla, hur man än vänder sig slår man huvudet i sin image, summerar Mazzarella ett av romanens Alma-teman.

FAKTA

Alma Söderhjelm

Född 1870 i Viborg, död 1949 i Stockholm

Under 1890-talet tillbringade hon två år vid Sorbonne och framlade år 1900 sin doktorsavhandling La Régime de la Presse pendant la Révolution française.

Specialist på den franska revolutionens kulturförhållanden och personhistoria. Särskilt intresserade hon sig för Axel von Fersen och Marie-Antoinette och publicerade på franska en undersökning av deras relation (1930) samt utgav dessutom, likaså på franska, Marie-Antoinettes och Antoine Barnaves hemliga korrespondens (1933).

Under flera år bosatt i Sverige, kåsör under signaturen "Det främmande ögat" i Dagens Nyheter, senare i Idun och Husmodern

Professor i allmän historia vid Åbo Akademi 1927-1937.

Utgav memoarerna Min värld I-III (1929-31), Mina sju magra år (1933), Åbo tur och retur (1938)

Syster till språkforskaren, litteraturvetaren och diplomaten Werner Söderhjelm, som ofta uppfattade henne som pinsamt okonventionell och provocerande.

I sin roman lånar hon in stora sjok av memoarerna, men Almas tankar och känslor under hennes sista månader är fiktion, uppfunna av Mazzarella.

– Jag har länge tyckt att det är synd att biografier i allmänhet slutar ganska tvärt när huvudpersonen upphör att vara produktiv. Mestadels får man bara ett par förströdda sidor om sjukdom och död. I själva verket skulle jag alltid vilja veta om hur de här personerna förhöll sig under sina sena år.

"Jag skulle kunna hoppa ner från balkongen"

Romanen börjar med ett autentiskt citat av Söderhjelm från hennes sena år på ett vårdhem i Saltsjöbaden. "Jag skulle kunna hoppa ner från balkongen, men då skulle jag väl inte ha bättre tur än att en mamma med barnvagn skulle passera strax nedanför och jag skulle ramla på barnvagnen."

– Det är en replik som en av hennes väninnor förmedlar i ett brev till en annan väninna. Ett så drabbande uttryck för förtvivlan och samtidigt en bevarad förmåga att raljera. Jag har skrivit mycket om åldrandet, men det har varit ganska uppbyggligt. Nu ville jag skriva om det svåra också, säger Mazzarella.

– När man som jag har fyllt 73 så inser man att det svåra troligen närmar sig, man är inte riktigt där ännu men det går inte att skjuta ifrån sig insikten att det kommer. Jag har försökt tänka mig in i hur det skulle kunna vara. Och i synnerhet för en person som så till den grad som Alma kämpat för att vara en individ och som velat skilja ut sig från allt vad kollektiv heter.

Till den moderna individualiteten hör att inte vara beroende av någon, rentav att alla former av beroende är förödmjukande – ingen lätt utgångspunkt för en gammal person. Men för Mazzarellas Alma, liksom för många andra, går det upp och ner.

– Jag föreställer mig hur det är för en stark, nyfiken människa att bli gammal och försvagad. Ilska och besvikelse och ångest, men också fortfarande ett behov att intresserat fundera kring hur allt har varit.

Erik Grotenfelts moster

Romanens nu är den åldrande Almas, men hon har mycket att tänka tillbaka på. Hon var ett tidsvittne som genomlevde, iakttog och skildrade många olika skeden; den tidiga kvinnorörelsen, ofärdsåren, inbördeskriget.

Hennes systerson var Erik Grotenfelt, okänd som poet men ökänd som domare för den vita fältdomstolen i Västankvarn, där han dömde närmare 70 rödgardister till döden och också själv var med om att verkställa domarna våren 1918. Ett år senare begick han självmord.

– Under inbördeskriget var Alma rabiat vit, men det tonades ner med åren. Och efter systersonens självmord var hon naturligtvis förtvivlad. Men frågan om hans skuld, att han kanske inte mäktade leva med det han gjort, går hon aldrig in på. Och när man i släkten funderade på hans självmord kopplades det på inget sätt ihop med inbördeskriget, utan man frågade sig bara om han möjligen hade skuldsatt sig ekonomiskt!

I sin roman låter Mazzarella Alma tänka ett steg längre, och ägna sig åt självrannsakan. För henne var de rabiata formuleringarna om straff och hämnd mot de röda nog, texten var själva gärningen, inser hon. Men för andra, som Grotenfelt, omsattes de i handling.

– Och i Erik Grotenfelts egna tidningsskriverier fanns en dödskult och dödsromantik som nästan påminner om IS i dag, säger Mazzarella.

Kärlekens väninna

1922 gav Alma Söderhjelm ut romanen Kärlekens väninna, som den skandaliserade samtiden läste som en nyckelroman om två av hennes misslyckade kärleksaffärer. Den ena är Nylle, Werner Nylander, släkt med Almas väninna Elin Nylander, aktivist i motståndsorganisationen Kvinnokagalen under ofärdsåren. Den andra är Cavall, skådespelaren Ragnar Hyltén-Cavallius.

– Det är roligt att hon också hann skriva en kvinnlig skandalroman, närmast en hämndroman i modern bemärkelse, säger Mazzarella.

PROFIL

Merete Mazzarella

Född 1945

Litteraturforskare, essäist, kolumnist, romanförfattare – 28 titlar i olika genrer – och samhällsdebattör engagerad i flyktingfrågor

Tillsammans med Monika Fagerholm initiativtagare till kampanjen "Breven till Sipilä" 2015. Under loppet av ett halvår fick statsministern ta emot 720 brev – mestadels gammaldags pappersbrev – som vädjade om en mänskligare asylpolitik.

Senaste böcker: Själens nattsida (om Mary Shelleys Frankenstein och hans monster) 2014, Solkatten år 2015, Om livets mening, 2017.

Romanen Alma, om den akademiska pionjären, historken pch författaren Alma Söderhjelm, utkommer i april.

Här beskrivs huvudpersonens romanser med två män som inte vill ha henne lika mycket som hon vill ha dem. Den ena vill ha henne som älskarinna men inte som hustru, den andra är homosexuell.

– Det fanns rätt många homosexuella män i Almas liv, och det gick också rykten om att hon själv skulle ha varit lesbisk. Det tror jag inte hon var, snarare var det så att de homosexuella kretsarna i både Finland och Stockholm där hon bodde i några år var mera frigjorda och på många sätt roligare än de borgerligt straighta.

En del av Almas själviscensättning var just det roliga umgängeslivet och hon själv i centrum av en intressant vänkrets. I barndomshemmet bland åtta systrar hade hon rollen som en av de fula och smarta, medan andra tilldelats rollen som söta och dumma. I sin vuxna självförståelse var hon sedan, om man ska tro memoarerna, "ful men charmig". Foton på henne visar ingen särskild fulhet, beskrivningen kan ha varit ett sätt att ta avstånd från en kvinnlighet som hon upplevde som begränsande och konventionell.

– I memoarerna är hon väldigt käck. I dagböckerna berättar hon att hon varit sjuk och förtvivlad vissa perioder, och den ena mannen efter den andra är mindre intresserad av henne än hon av honom. Det finns ett mörker i dagböckerna, ibland en känsla av att vännerna betyder mera för henne än hon för dem, en känsla som infinner sig när alla glada gäster bryter upp och går till något viktigare, medan hon blir kvar med disken.

Alma Söderhjelm var, trots sin produktivitet och mångsidighet, aldrig välbeställd. Hon lånade, skrapade ihop, brödskrev och fick hjälp. En av de mest originella mecenaterna var hennes hyresvärdinna i Stockholm, konditoriägarinnan Selma Johansson.

– Selma Johansson hade synbarligen god ekonomi. I Alma såg hon en person vars samhällsklass stod över hennes egen, och hon gjorde allt för att Alma inte skulle bli deklasserad. Ett egendomligt projekt på sitt sätt, säger Mazzarella.

– Jag har skrivit mycket om åldrandet, men det har varit ganska uppbyggligt. Nu ville jag skriva om det svåra också, säger Merete Mazzarella. Bild: Cata Portin

Om Selma Johansson vet vi egentligen inget annat än det här – men kanske hon genomskådade Almas käckhet och bakom den såg både sårbarhet och ren begåvning.

Besvikelsen i Åbo

Det som skulle ha blivit kronan på Alma Söderhjelms långa akademiska och intellektuella bana var professuren i historia vid Åbo Akademi 1927. Men den blev aldrig det, delvis på grund av den flagranta oartighet, närmast mobbning, som en del av hennes kolleger där utsatte henne för. Hon var kvinna, hon var världsvan, hon tog plats, hon var en flyhänt skribent som tillåtit sig att skriva akademiskt, skönlitterärt och rentav kåserande.

– Hon hade bott i Stockholm, och rört sig ute i stora världen, hon var adlig, hon tog plats och kunde vara väldigt ironisk. En del av herrarna var säkert helt enkelt rädda för henne. De som tyckte om henne och var trevliga mot henne var sådana som själva hade internationell vingbredd, som Edvard Westermarck och Rolf Lagerborg, säger Mazzarella.

– När jag själv kom med i Svenska litteratursällskapet på 1980-talet fanns där ännu sådana som kom ihåg Alma, och det de hade att säga om henne var antagligen representativt för hur man talat om henne under hennes samtid – man var både chockerad av henne och nedlåtande mot henne.