Att oroa sig

Bild: HBL

”Oroa dig inte. Det ordnar sig aldrig.” Så lyder poeten Gösta Ågrens tankeväckande ord. Men att inte oroa sig är lättare sagt än gjort.

Med sin förkärlek för paradoxer svänger Gösta Ågren om det gängse talesättet om att man inte bör oroa sig för att allting ordnar sig till slut. Vad han här – som så ofta – vill visa är att en motsats kan vara lika sann som den ursprungliga utsagan. Men i båda formerna gäller det att inte oroa sig.

Hur kan man låta bli, det är frågan, inte minst nu när coronaviruset grasserar. För som Kari Hotakainen har konstaterat: "Allt blir ju på hälft. Meningar, intentioner, gräl, kärlekar. Det är livets lag" (min övers.).

Det här sade han ursprungligen i tv-programmet Pitääkö olla huolissaan? (Borde man oroa sig?), där författarna Hotakainen, Miika Nousiainen och Tuomas Kyrö tillsammans med programledaren Jenni Pääskysaari (också hon författare) och en inbjuden gäst funderar över mer eller mindre tokroliga frågor om vad man borde oroa sig för. I höstas kom de bästa svaren från några senare säsonger (utan gästernas uttalanden) som en bok med samma titel. Den innehåller många tänkvärda tankar, inklusive Hotakainens reflexion om att allt blir på hälft. Den hävdar alltså att entropin i olika former ständigt är verksam, eller som titeln på Michel Ekmans doktorsavhandling om J. L. Runeberg uttrycker det: Kaos, ordning, kaos.

Tv-programmet gör skoj av det faktum att vi alla har en benägenhet för att oroa oss för allt möjligt. Paneldeltagarna och programmets gäster fattar oftast galoppen: det gäller inte egentligen att svara på frågan utan att spinna vidare på någon del av den så det blir roligt. Det här är alltså ett sätt att behandla oro: byta samtalsämne, ta in på ett sidospår, göra humor av det som bekymrar en.

Livsoro

Men, suckar mången, om det vore så lätt! Från vaggan till graven oroar man sig. Först kanske för att bli matad och ha det varmt och tryggt. Lite senare för att föräldrarna eller den som sköter en skulle försvinna eller dö. Sedan kommer lekis och skolan med sociala relationer och mycket att lära sig.

Som om det inte skulle vara nog, börjar unga i dag oroa sig inte bara för sig själva och för att bli accepterade, utan också för jorden och dess framtid. Och någon utbildning borde man få och sedan ett jobb man trivs med. Samtidigt försöker man kanske hitta någon att älska, någon som man kunde bo med, trots hens och ens egna brister. Möjligen känner man den hjärtats oro som författare som Hjalmar Söderberg och Stefan Zweig skrivit om.

Men när man äntligen tagit vissa beslut kan man början undra om de var de rätta? Trivs jag med mitt jobb, med att leva ensam, min äkta hälft, mitt liv? Borde jag ha gjort något annorlunda eller borde jag nu byta riktning? Och blir det verkligen bättre genom att byta, slå in på en annan väg?

Hur man än gör, kommer det andra saker att oroa sig för: amorteringar, bostadsproblem, kanske barn och deras svårigheter och egna sätt att oroa sig. Och om barnen har problem kanske man drar till med "ja, det ordnar sig nog" – något som man själv hade svårt att tro vid samma ålder. Om man råkar ha pengar att placera måste man bekymra dig över hur det går. Som aktiechefen Lars Söderfjell skrev i kolumnen Börsveckan för en tid sedan: "Man ska alltid ha något att oroa sig för, då brukar avkastningen bli som bäst" (HBL 5.1). Nu har man alltså ännu fler skäl att oroa sig – även om många av dessa bekymmer, hur svåra de än kan te sig, är något av välfärdsproblem: många har det mycket värre.

Som om detta inte skulle vara nog börjar man kanske få olika krämpor, blir andfådd, orkar inte, synen är inte vad den var, det är värk här och där. Det här beskrivs träffande av Tom Sandell i dikten "Medelålders" från 1976: "Det bär utför, / säger läkarna, fast det känns / som ett motlut". Nu slår ängsligheten följe med oron, en ängslighet som Tapani Ritamäki i sin minnesbild av Jörn Donner definierar som ett typiskt drag för ålderdomen (HBL 5.2).

Kanske kunde man säga att det finns en livsoro i oss alla. Den kan leda till att man aktiverar sig och försöker råda bot på sina bekymmer, men i värsta fall kan den ge upphov till ångest och utbrändhet. Innan jag försöker förstå den bättre, kunde man fråga sig om skönlitteraturen har något att göra med vår ständiga oro? Eller om det vi läser kanske till och med kan hjälpa oss att handskas med den?

Att bry sig

Hur är det med litteratur, oroar man sig där? Visst gör man det, på olika sätt. De flesta romaner och skådespel handlar om människor eller människoliknande varelser (som i fabler eller Kalle Anka) och deras förehavanden. För att intrigen skall vara medryckande måste de vilja göra något: slutföra en uppgift, få sin älskade eller helt enkelt överleva. Som läsare följer man alltså den oro deras liv och leverne framkallar, det vill säga man bryr sig om hur det går för dem. Läsare som inte tycker om en roman säger ofta något i stil med: "jag brydde mig inte ens om hur det går för huvudpersonerna".

Det gäller alltså att bry sig, både för huvudpersonerna och för läsaren: det måste gå bra för huvudpersonerna för som läsare känner jag sympati för dem. Det gäller också i de fall då man råkar känna till handlingen – även i en bekant komedi eller tragedi av Shakespeare känner man för personerna, gläder sig med dem eller sörjer deras öde.

Vissa författare, både realister och thrillerförfattare, använder sig av det faktum att läsarna känner för huvudpersonerna genom att vända på konstellationen: enkelt sagt, de gör en elak person till god och tvärtom. Henry James kortroman Daisy Miller (1879) är byggd just så: den av allt att döma bildade och beskedliga Winterbourne förälskar sig i den till synes flamsiga unga flickan Daisy, som till slut visar sig göra skäl för sitt förnamn (den enkla ängsblomman prästkrage), medan hennes friare verkar ha vinter i sitt hjärta.

I sin bästsäljande thriller Gone Girl (2012) gör Gillian Flynn något liknande. Ända till slutet har läsaren brytt sig om fel person men inser att det kan gå så ibland: man kan missta sig i sin personkännedom. Men sådana intrigvändningar måste göras trovärdiga, annars känner läsaren sig lurad.

Oro som tema

Förutom att vi oftast behöver bry oss om huvudpersonerna i en roman, finns det genrer som tematiserar oro och bekymmer som fenomen. Tänk på psalmer, predikningar eller böner. Här gäller det att de som har svårigheter kan rikta dem till en högre makt och hoppas få hjälp eller åtminstone tröst. Till psalmbokens mest älskade psalmer hör "Blott en dag", "Tryggare kan ingen vara", "Bred dina vida vingar" och "Jag kan icke räkna dem alla", i vilka tilliten sätts till Gud på rörande sätt. Alla är för övrigt skrivna av Lina Sandell, en psalmdiktare vars varma barnatro tröstat generationer av troende.

Om man i likhet med den japanska buddistmunken Yoshida Kenkō på 1300-talet inte tror på någon gud, kan man njuta av livet genom sina sinnen, även om man kanske inser att allting är förgängligt. Det som gör Kenkōs Tsurezuregusa till en klassiker (äntligen på svenska 2015 av Vibeke Emond med titeln Stilla stunders tankar) är att författaren både kan njuta av livet med alla sina sinnen och på samma gång oroas för dess intighet och för att hans strävan efter upplysning kanske är självisk. Här ställs alltså olika slags oro mot varandra.

På ytterligare ett annat plan gäller kanske för all litteratur och dess läsning detsamma som för tv-programmets roliga svar på knasiga sätt att oroa sig: man slipper sin egen oro för en stund. Men lika gärna kan man spegla sina egna bekymmer mot litteraturen och kanske se dem i ett vidare perspektiv eller märka att någon har skrivit om något som man själv känner.

Om delad glädje är dubbel glädje kan delad oro vara halverad oro.

Hur handskas med oro

Efter att ha tagit en titt på hur oro förekommer i litteratur och läsning blir det kanske lättare att förstå hur man kan handskas med sin egen oro. Ett svar kan man finna i den amerikanska teologen Reinhold Niebuhrs berömda Sinnesrobön, som används av föreningar som Anonyma Alkoholister och Anonyma Narkomaner, ofta i dess förkortade form: "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, / mod att förändra det jag kan, / och förstånd att inse skillnaden". Även om bönen riktar sig till Gud visar det faktum att den så ofta används i rehabilitering att den poängterar att man själv måste lära sig förstå vad som är viktigt i livet och använda sitt mod för att övervinna sitt beroende.

Med andra ord finns det olika slags oro och vi måste lära oss att skilja på dem. Det är inte lätt och det har ju att göra med ens läggning: många av oss är kanske inte till åldern komna, men ändå ängslas vi för mycket, vilket också kan kanaliseras till något positivt. Jag minns en middag med Bo Carpelan, där han sade att han ofta plågas av oro för sina närmaste. Vi som läst hans romaner förstår att vissa skrämmande eller groteska scener i dem kan ha sitt ursprung i de skräckscenarier han sade sig måla upp om hans fru till exempel inte kom hem i tid.

Alla kan inte sublimera sin oro till litteratur eller konst. Men man kan likväl försöka skönja den sida av oro som vi sett att i skönlitteraturen och läsningen har att göra med att bry sig. Det kan ge tröst och uppmuntran. Vi oroar oss helt enkelt för att vi bryr oss om hur det går för oss, våra nära och kära, vårt land och livet på vår planet. Oron bidrar till att vi lever helt och fullt, den visar att livet är oss kärt.

Påskägg

P.S. Lina Sandell, senare Sandell-Berg (1832–1903), borde lyftas från en fotnot i litteraturhistorien till ett betydande namn i svensk psalmdiktning. Hon skrev ca 1 700 dikter och psalmer och i likhet med hennes diktargärning skulle hennes tragiska livshistoria förtjäna mer forskning och synlighet. Klaus Härö och andra: Vilket stoff för en film! Psalmboken kunde börja med att återställa hennes ursprungliga fras "moders hjärta" i Blott en dag, som patriarkatet bytt till "faders hjärta".

Bo Pettersson

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning