Att navigera i samtiden

Bild: Wilfred Hildonen

Ett begrepp som livsstil är inte längre särskilt användbart i diskussioner om moral och normer, skriver Sven-Erik Klinkmann. Han lyfter i stället fram begreppet livsföring, myntat av Werner Söderhjelm 1904.

Den diskussion om moralfrågor, normer, sätt att leva, tänka och vara, sätt att handskas med de utmaningar som samtiden ställer som förts i finlandssvenska och finska medier på sistone är angelägen. Inlägg av Jan-Erik Andelin, Nora Hämäläinen och Nicolas von Kraemer i HBL, Jose Riikonen i HS NYT och Joel Backström i Ny Tid har tagit upp olika aspekter på livsproblem som människan har att möta i dagens samhälle, ett samhälle som alltmer tycks utmärkas av att kraven på den enskilde riskerar att bli övermäktiga.

Den samhällstyp som analyseras beskrivs som en liberal tankemodell som håller på att om inte krackelera så omvandlas till någonting annat, mer ominöst. Vi lever nu, sägs det i debatten, i en tid och en anda som alltmer präglas av nymoralism och puritanism, av tilltagande intolerans mot de som tänker eller gör någonting annorlunda, kanske rentav av en anda av självgodhet, ett samhälle där man enligt Nora Hämäläinen förlöjligar och demoniserar dem som inte kan koderna, och där man utgående ifrån enskilda yttranden avläser en allmänt bakåtsträvande eller människofientlig livssyn.

Den liberala moralismen sägs utgå från ett starkt jämlikhetspatos och en strukturell normkritik. Den kritiserar diskriminerande behandling av traditionellt förtryckta grupper: kvinnor, invandrare, etniska minoriteter, sexuella minoriteter och personer med funktionsnedsättning. Den bygger på en särskild social läsförmåga: förmågan att se subtila hierarkier och dolda eller förbisedda former av förtryck. Enligt Hämäläinen har den här läsförmågan varit avgörande för att skapa det relativt jämställda samhälle vi har i dag.

En diskussion som utgår ifrån begrepp som liberalism och puritanism för att beskriva dagens samhällsfenomen känns dock något för abstrakt, för allmänt formulerad för att kunna svara mot den komplexitet detta handlar om. Att ställa frågan hur "vi" eller "jag" navigerar i denna verklighet, detta samhälle, måste, tror jag, ner till ett mer finfördelat tänkande, ett som bättre kan öppna upp de processer som pågår eller synes pågå.

Det intressanta i diskussionen är att den innehåller en så uttalad etisk dimension, med frågor om vad som är "rätta" och "autentiska" sätt att leva på och vad som inte är det. Det är ju det moralismen vill vara ett svar på. Då upptäcker man också ganska snart att ett begrepp som livsstil inte längre är speciellt användbart i den här typen av diskussioner, att andra begrepp därför blir möjliga eller rentav nödvändiga. De svenska sociologerna Carl-Göran Heidegren, Mikael Carleheden och Bo Isenberg kallar livsföring ett sådant sociologiskt grundbegrepp som blivit alltmer användbart. Begreppet kan sägas ha myntats i detta sammanhang av Max Weber. Veterligen användes det första gången på svenska år 1904 av Werner Söderhjelm i dennes stora arbete om Runeberg, i samband med en passage om Runebergs bonden Paavo, som enligt Söderhjelm kan läsas som "ett uttryck för finnens hela åskådning och lifsföring".

Livsföring, till skillnad från livsstil är ett begrepp som binder samman individ, kollektiv och moral på sätt som gör det väl lämpat för undersökningar av det slag de nämnda debattinläggen kan sägas aktualisera, om diskussionen ska kunna fortsätta och fördjupas.

Men frågan kvarstår, och här anknyter jag till de tre sociologernas bok Livsföring – ett sociologiskt grundbegrepp, vad är det som krävs för att man ska "klara sig" i ett samhälle baserat på så pass svårförenliga ideal som rationalitet, autenticitet, emotionalitet, mobilitet, flexibilitet, hälsa och fitness som borde förenas i det som kan kallas livsföring.

Dimensioner

Kanske kan man utgående ifrån begreppet livsföring öppna upp en del dimensioner eller koordinater i diskussionen, exempelvis följande:

Dimensionen frihet – ofrihet. Av allt att döma den centrala, viktigaste dimensionen i dagens samhällssystem i väst. Om tanken på en liberalismens tidsålder är korrekt handlar det om en överideologi eller en hegemonisk tankeform som blivit internaliserad hos lejonparten av befolkningen. Men ensam räcker inte denna dimension till för att förklara komplexiteten i dagens värld.

Dimensionen autenticitet – inautenticitet eller om man så vill äkthet – oäkthet är också den oerhört central i dag, frågan om det sanna självet, den egentliga viljan, troheten mot självet – och mot samhället, medmänniskorna, de övriga livsformerna, planeten. Begreppet är komplicerat, det är mentalt anstruket men också i viss mening socialt, det ligger någonstans mellan det inre och det sociala som en sociolog som Alberto Melucci i en tidsålder som liknar vår men ändå var lite annorlunda, den postmoderna eran på 1980- och 90-talen, talade om som det lekande självet, ett själv som skickligt navigerar mellan inre och sociala upplevelser, i ett spel som aldrig upphör. Den typen av navigeringar är fortfarande viktiga men de beskrivs inte längre i dag på det sätt som Melucci gjorde det, som en växling mellan det inre och det yttre hos människan, den inre tiden och den sociala tiden.

Meluccis distinktion öppnar också för en annan, den mellan lek och allvar, som är besläktad med autenticitetsdiskursen men ändå skiljer sig från den eftersom det i den finns ett element av tillfällighet, överraskning, någonting oplanerat. Av risker, risktagande, möjligheter, öppningar.

Det för över i den dimension som en av de ovannämnda sociologerna, Bo Isenberg, beskriver i termer av serendipitet, det tillfälliga, oplanerade mötet med omvärlden. Motkraften eller motsatsen till serendipitet skulle kanske i så fall kunna beskrivas som en form av målmedvetenhet, intensiv styrning mot bestämda mål.

Olika typer av självet

Utifrån de här dimensionerna kunde man skissa några olika typer av själv som framstår som idealiska eller kanske ibland ofrånkomliga i dag:

1. Det autonoma självet som utgör ett ideal i den typ av samhälle vi befinner oss i, i en tidsperiod som inte ens längre tycks kunna ges ett entydigt namn. Ett sådant själv bör vara frigjort, upplyst, suveränt, läskunnigt i de frihetliga, jämlikhetsskapande samhällskoderna, inklusive normkritiken. Det bör vara försiktigt optimistiskt, men också medvetet om de allt svårare utmaningar framtiden tycks bjuda på, öppet också för katastrofscenarier. Boken Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige beskriver på ett ingående sätt hur denna människotyp, detta människoideal blivit det mest eftersträvansvärda i det kanske modernaste av samhällen, det svenska.

2. Det lekande självet som Melucci var inne på är kanske framför allt förknippat med den postmoderna eran som möjligen tog slut i och med terrorattacken 11 september 2001 men finns nog fortfarande kvar i olika former. Det handlar om ett själv i ständig rörelse, merkuriskt, ett som betonar betydelsen av det inre livet, vilket kan handla om det estetiska livet eller det religiösa livet eller bådadera. Estetiken som en motpol till eller ett komplement till moral och etik ska inte undervärderas som utväg: konstnären, artisten, profeten, den intellektuelle som ideal, en figur någonstans i marginalen eller periferin, men ändå paradoxalt nog central, finns, tror jag, fortfarande kvar som en av de idealtyper som samtiden värderar högt.

3. Det (ny)puritanska självet som ju är ett ideal med en stark historisk koppling, till olika rörelser som kombinerar nit, självrannsakan, idealism, både politiska, religiösa, ideella, sådant som nykterhetsrörelse, arbetarrörelse, ungdomsrörelse, veganism, utopism i största allmänhet. Ett själv som är självreglerande, självkontrollerande, asketiskt och ofta men inte nödvändigtvis instängt.

4. Som en motbild till dessa idealtyper måste man räkna med något som kunde kallas det förslavade självet, ett själv som inte har kontroll över sig själv, någonting som kan vara ett resultat av den alltmer medialiserade verkligheten, bombardemanget mot människans drifter och önskningar av olika slag, attacker som kan leda till ett okontrollerat beteende och/eller ett tvångsmässigt beroende av stimulanser, stimulantia, droger, spel, sex, konsumtion med mera och som lätt kan medföra marginalisering eller utslagning, en känsla att bli efter, inte klara sig, bli ett offer för samhällsutvecklingen.

Sven-Erik Klinkmann