Att leva med förlusterna

Dottern och modern. Isabelle Huppert och Edith Scob i den franska Things to Come (L'Avenir)Bild: Okänd

Isabelle Hupperts filosofilärare råkar ut för många motgångar men hon har sin intellektuella frihet.

DRAMA

Things to Come

Regi & manus: Mia Hansen-Love. I rollerna: Isabelle Huppert, André Marcon, Roman Kolinka, Edith Scob m.fl.

"Så länge vi begär kan vi klara oss utan lycka" säger filosofiläraren Nathalie Chazeaux (Isabelle Huppert), huvudpersonen i den oerhört franska filmen Things to Come (L'avenir). Regissören och manusförfattaren Mia Hansen-Love vann Silverbjörnen i Berlin för regin av sin fjärde film.

Nathalie är en superkvinna som bara en intellektuell i Paris kan vara: älskad av sina elever, framgångsrik författare, gift sedan 25 år med en annan filosofiprofessor. Hon lagar mat och odlar sin trädgård, sköter sin åldrande dramatiska mamma och sina nästan vuxna barn, lätt bittra över att inte ha fått bada i mammas totala uppmärksamhet. Familjen har en vacker lägenhet och ett underbart sommarställe i Normandiet. Hennes favoritelev Fabien (Roman Kolinka) går i hennes fotspår som författare i filosofi. Förtjusningen i ord, idéer och tänkande är påtaglig.

Men en dag bryter en gränslös, oombedd frihet in i Nathalies liv: hennes man lämnar henne för en annan kvinna, hennes besvärliga narcissistiska mamma dör och barnen är utflyttade. Den enda som behöver henne är mammans tjocka svarta katt.

Hennes intellektuella heder tvingar henne att se förlusterna i vitögat – otåligt river hon sönder alla sina illusioner. Med brutalitet konstaterar hon fakta – "jag trodde du skulle älska mig för evigt. Vilken idiot jag var" säger hon då hennes träbock till man lämnar henne. Hon vägrar spela på sentimentalitet eller saknad, ens när han inbjuder till det. Sorgen uttrycker hon ensam då hon ser hålen i bokhyllan: han har tagit en favoritbok av Lévinas.

Med rak rygg och snabba steg är hjältinnan i ständig rörelse – i jeans och klänningar är hon fortfarande vacker men konstaterar torrt att kvinnor över 45 bara duger att kasta på soptippen (Huppert var 63 då hon spelade in rollen, vilket är helt OMÖJLIGT att tro). Hon och Fabian är låsta i en hjärtskärande attraktion: de verkar inte själva veta ifall den är sexuell eller intellektuell. Med dödsföraktande mod är hon ärlig mot honom, men tuktar samtidigt sin omöjliga längtan för att inte hindra honom att leva alternativt i ett kollektiv på landsbygden, långt från den filosofi de har delat.

Porträttet är ovanligt fullödigt för Hansen-Love verkar känna en intellektuells glädje och tröst så intimt – hon är själv dotter till två professorer i filosofi och har studerat ämnet. "Jag har tur för att jag har förverkligat mig intellektuellt, det är tillräcklig orsak för att vara lycklig", säger Nathalie. Men är det sant?

Huppert är ypperlig, som alltid. Hennes distanserade svalka, hennes behärskade hetta. Den tunna, tunna huden. Det är möjligt att hon är sin generations bästa skådespelerska.

Filmen är som en flod som rinner vidare – det ljusmättade fotot av Denis Lenoir, den eklektiska musiken av bland annat Woody Guthrie, Donovans Deep Peace och klassiska vaggvisor, Hansen-Loves sakliga, raska och ömsinta ton. För vissa saker är det ohjälpligen för sent. Men ett barn föds, en dotter gråter efter sin far, en gryta kokas, en katt spinner. Det måste räcka.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00