Att leva med en psykisk störning

Raisa Omaheimo och Kati Palokangas tolkar de berättelser om mental ohälsa som medborgare skickade in.Bild: Marko Mäkinen

"Välkommen in i mitt huvud. Du behöver en ficklampa. Där är mörkt." Så inleds den dokumentära pjäsen om mentala störningar och psykvården.

Häiriö. Manus: Raisa Omaheimo. Regi och dramaturgi: Elina Kilkku. Ljud och scenografi: Tomi Flyckt. Ljus: Saku Kaukiainen. På scenen: Raisa Omaheimo, Kati Palokangas.

På minimala teater Jurkka i Kronohagen hade en viktig pjäs premiär i slutet av januari. Häiriö handlar om mental ohälsa.

Över fyrtio personer skrev till arbetsgruppen och berättade om sina "störningar". Det blev över trehundra sidor text. Ur mängden valdes tolv personers berättelser, utifrån vilka Raisa Omaheimo skrev manuset. Som material användes dessutom forskningsrapporter, tidningsartiklar, FPA:s hemsidor och den internationella ICD 10-diagnosmanualen.

Emedan pjäsens titel, häiriö, kunde implicera vilken slags störning som helst, handlar de flesta berättelserna om depression. Svår depression. En del av dem är väldigt välformulerade, vackra, skönlitterärt njutbara. Jag tänker på de som skrivit raderna – för en stund har de kanske känt att de har en uppgift, att de kan bidra med något, att deras lidande kan ha en mening, om så bara för en liten teatergrupp och den lilla teaterns publik. För en stund blir de synliga, de som annars släpar sig fram någonstans i skuggan av livet.

"Jag vill bli sedd", skriver också en av personerna.

Skarp kritik

Delar av föreställningen är förutsägbara, såsom den historiska genomgången av psykiatrins utveckling. Att diagnoser och vad som uppfattas som sjukdom varierar över tid, vet vi också redan. Å andra sidan är det kanske bra att bli påmind om detta – att skillnaden mellan "normalt" och "onormalt" är högst arbiträr och fluktuerande, och att vi, som samhälle, bär ett ansvar när vi definierar någon som sjuk.

Föreställningens tema är tungt – inga soliga damtidningsberättelser om övervunna problem här – och det är berättigat att lätta upp stämningen emellanåt med fartfyllda inslag om till exempel metoder att bota depression och ångest utan mediciner. Efter en berörande, mörk berättelse om en person som isolerat sig själv fullständigt och som enbart existerar, inte lever, blir effekten absurd när Raisa Omaheimo och Kati Palokangas hyperentusiastiskt ropar ut hur rebirthing-djupandning, magnesium, motion och fettsyror är lösningen på alla problem.

Föreställningen är uttalat kritisk till den rådande psykiatriska vården som ingått en ohelig allians med kapitalismen. Medan öppenvården utvecklades med patientens bästa i åtanke, är den nu en metod att spara pengar. Som ett annat exempel på den effektiverade vården presenteras KiiVa-mottagningen, kiire vastaanotto (brådskande mottagning), som man kan söka sig till mellan klockan 10.30 och 11 på vardagar (om man redan är inskriven som patient.) Här ombeds den ångestfyllda, desperata personen tala i fullständiga meningar så att det ska gå snabbt att skriva in informationen i systemet. Patienten får också upprepa sin sjukdomshistoria för n:te gången, för det är så klart igen en ny läkare. Som även hen efter sin tre månaders specialisering ersätts av en annan.

Palokangas står med famnen full av stora legobitar, som en efter en faller i golvet – så känns hopplösheten. Allt rasar, lite i taget.

Ytterligare ett exempel som lyfts upp är FPA-stödet för rehabiliterande psykoterapi. Det är i sig bra, men dess själva syfte framställs som snedvridet: stödet är till för att upprätthålla eller återställa arbets- eller studieförmågan, inte till exempel för att minska personens lidande. Det här betyder samtidigt att de personer som bedöms vara för sjuka för att en dag kunna arbeta eller studera lämnas utan terapistöd. De kommer inte att bidra till landets ekonomi, låt dem må dåligt.

Föreställningen är till dessa delar som en pamflett, och det är uppenbart att Omaheimo och regissören Elina Kilkku känner starkt för temat. Och visst är det viktigt att debattera psykvården och lyfta fram hur den upplevs ur "kundens" perspektiv.

Det som ändå stannar kvar främst i minnet är de nattsvarta beskrivningarna av ensamhet och uppgivenhet. "Jag har strävat efter balans och normalitet i fyrtiofem år. Är jag mentalt störd? Ja, alldeles säkert."

Jag går hem med ett hårt tryck i bröstet.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00