Att inte ta striden …

I Finland har vi för tillfället åtminstone två exempel på vad som händer när man inte i tid tar sina utmaningar. Vardera uppvisar samma struktur: av politisk opportunism eller ren feghet tar man inte striden när den erbjuds.

I stället kompromissar man med principer man säger sig stå för och hamnar därmed i ett träsk ur vilket man sedan inte tar sig på Münchhausens vis.

Det första exemplet gäller Timo Soini och hans lika senkommet utkorade efterträdare Sampo Terho. Under den stora "jytkyn" stod Soini uppe på estraden – omättligt glad och lycklig över den politiska framgången. Redan då borde han ha insett att det både bland väljarna och i hans nya riksdagsgrupp fanns – minst sagt – demokratiskt och ideologiskt besvärliga åsikter och personer.

I det skedet valde Soini att bondneka. Att beskylla hans parti för att vara ett ganska illa sittande förkläde för protofascistoida åsikter bemöttes som ett helgerån. Endast några år efter jytkyn ser vi en Timo Soini, som har blivit berövad sin livsdröm och sitt parti. Om man bedömde den här utvecklingen på sina blotta medmänskliga sidor vore det kanske möjligt att frammana lite medlidande, men Timo Soini borde ha varit – och är – tillräckligt intelligent för att mer än väl inse vilket farligt och motbjudande spel han gav sig in på.

Innan det som återstod av hans parti ännu inte helt hade avklingat hann vi redan höra ganska patetiska uttalanden om språkbruket bland dem som hade tagit över partiet. Det hade kanske varit skäl att långt tidigare behandla språkbruket inom kretsarna kring Homma-forum. Men när den utmaningen stod framför näsan på Soini valde han att vara både blind och döv. Han ville inte höra eller se att det utanför partistyrelsen fanns en helt annan organisation, som egentligen hade tagit över både diskussionen, stilen – och partiet.

Men patetiken slutade inte där. När Jussi Halla-aho väl av skuggorganisationen hade utkorats till ny partiordförande tog det inte många dagar innan partiet igen stod inför valet att stå för några moderna västerländska idéer eller att låtsas att det inte fanns några problem.

Den första fingervisningen kom när Laura Huhtasaari meddelade att hon ville ställa upp som partiets presidentkandidat. Huhtasaari är vad man kallar en kreationist, det vill säga bokstavstroende om skapelseberättelsen. I religiös mening kan man naturligtvis vara bokstavstroende. Att tro är ett invecklat system av en inre emotionell övertygelse, som inte behöver beröras av vetenskapernas reella och realistiska värld.

Halla-aho svarade på tvivelsmålen med att säga, att de inte nu söker en biologilärare. Han antydde alltså egentligen att han själv inte var en kreationist, men att man i politik nog kan blanda ihop allting. Sen kom Huhtasaaris tal som presidentkandidat. Man kan uppenbarligen vara kreationist också om politik och ekonomi. Allting ordnas upp på sex dagar. På den sjunde vilar man.

Nils Torvalds är ledamot av Europaparlamentet (SFP/Renew Europe).

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning