Att gå vackert i trappor och andra tricks

Alldeles för vulgär och intellektuell för att passa in i scenskolans efterkrigstida kvinnoideal – så löd domen. Det är omöjligt att inte engageras av skådespelarlegenden Birgitta Ulfssons livshistoria, särskilt som hon själv formulerar den så briljant.

FACKLITTERATUR

Birgitta Ulfsson – Med och mot sin vilja

Stig Hansén och Birgitta Ulfsson. Förlaget M, 2017.

Vid ett par tillfällen har jag intervjuat Birgitta Ulfsson per telefon, och svettande försökt plita ner varje citat hon i racersnabb takt serverar. Det man slås av är den briljanta formuleringsförmågan och all förstahandskunskap hon sitter på om både personer och perioder i Finlands teaterhistoria.

Om den legendariska teaterchefen Vivica Bandler som värvade henne till Lilla Teatern.

Om Lilla Teatern där hon blev ett koncept tack vare sina komiska revyroller, bland annat som städerskan Sandra som gick i verbal närkamp med publiken, och förstås som ena halvan av favoritduon Bisse och Lasse.

Tillsammans med den andra halvan, maken och skådespelarkollegan Lasse Pöysti, blev hon också chef på Lilla Teatern, gjorde den till en politiskt medveten och konstnärligt alternativ teaterscen – den unga publikens hem.

Tove Jansson kände hon och är troligen den som tolkat hennes figurer flest gånger på scenen, först med otympligt Hemulhuvud i papier-maché på Svenska Teaterns scen. Sedan som teaterråttan Emma som hetsar på med sitt teatrala "Ödesnatten, ödesnatten" i Lilla Teaterns nordiska succé Troll i kulisserna och slutligen som Muminmamman i den svenska tv-klassikern från 1969.

När Birgitta Ulfsson (född 1928) nu bestämt sig för att gestalta sitt eget liv på papper sker det genom en intervju- eller samtalsbok. Det visar sig vara den perfekta formen. Få är nämligen så roande och skarpa i tal och så bjussigt personliga och på samma gång analytiska som hon. Få har hennes språk där underfundiga bilder möter slagkraftiga svordomar. Och allt det här lyckas den svenske författaren Stig Hansén skickligt förmedla i boken Birgitta Ulfsson – Med och mot sin vilja. Det känns faktiskt som att sitta och tjuvlyssna medan de inspirerat och ocensurerat talar – ja, allt tycks finnas med, till och med en anvisning om vilken björk som maken Iwar Wiklander brukar pinka vid!

"Ett jävla roligt liv"

"Ibland när jag läser biografier av teatermänniskor tänker jag: Har vi alls varit i samma sociala verklighet? Har vi alls varit i samma yrke? I samma samhälle? I samma yrke?"

Nej, det finns inget pretentiöst, högdraget eller torrt över den här teaterbiografin. Den går att läsa i ett huj vilket heller inte är ett tecken på ytlighet, tvärtom visar Birgitta Ulfsson att det går att vara folkbildande och underhållande på samma gång.

"Ett jävla roligt liv" har hon haft men är lyckligtvis ingen peppande zenfarmor. Nej, hon har sett svärtan i livet och bär själv på en "bottensorg". Hon tycks även dras till konst med sorgkant, framför allt till det tragikomiska. Därför tangerar samtalet gång på gång Samuel Becketts Slutspel som Birgitta Ulfsson spelade i tillsammans med den mångåriga Lillankollegan Elina Salo 1992, trots Becketts strikta förbud mot kvinnor i rollerna. "Jag kan inte leva om jag inte får gå in på det tragikomiska. Man fläskar ju inte på med det, men man kan sätta en bock i kanten på den stora sorgen. Det måste man göra i sitt liv också. Det är väldigt roligt. Det ser man hos Beckett."

Kritisk

Det är ett sprudlande, intelligent och roligt samtal om smått och stort som Stig Hansén och Birgitta Ulfsson för. Om uppväxten i det krigstida Helsingfors, om militärpappan som sporrade sin dotter och lärde hennes manliga skådespelarkolleger hur man rör sig för att sporrarna ska klirra förföriskt, om föräldrarnas "erotiska äktenskap" och hennes egen relation med "Pöysti" – ja, så kallar hon sin exmake, liksom han kallar henne för "Ulfsson". Hon diskuterar också äktenskapets upplösning. "Det är som jag säger, det var ett helvete att repetera med honom, men en fest att spela med honom."

Hon är frispråkig, kritiserar både svensk och finsk teater, hemmascenen Lilla Teaterns kommersiella profil – allt behöver inte spelas med "ett smilfinkeri" – och vågar pika kollegor: "Ralf Långbacka var jobbig, för han var så 'viktig'. Ändå skulle inte jag vilja vara utan honom heller. Jag kan förstå att människor inte förstår sig på mig. Jag är inte lättregisserad, för jag samlar i ladorna på något underligt sätt, och sedan kommer det ut någon gång."

Hennes berättelse engagerar starkt också för att hon är ett slags underdog, den vulgära – läs: svor mycket – och intellektuellt hungriga flickan som kommer in på scenskolan i en tid då kvinnliga skådespelare främst ska vara prydliga och gå drottninglikt i trappor – något som hon faktiskt lärde sig bemästra.

Första tiden som nybakad skådespelare går också trögt, hon tycker själv hon är usel och för den delen att det finlandssvenska teaterfältet är ointressant. Hon ger upp teatern, flyttar in i en stuga i Vanda och får två söner. Mitt i ammandet gör Vivica Bandler entré, erbjuder henne jobb på nyförvärvade Lilla Teatern. Det är också där Birgitta Ulfsson äntligen tar revansch, hittar sig själv i humorn och får genklang från publiken som både skrattar och fumlar efter näsduken när "Bisse" står på scenen.

Hon känns som en samtida figur, cool och rolig, som tar för sig av böcker, kärlek och livet.

Ingen marmorbyst

Det kryllar av slagkraftiga oneliners som man vill strecka under, göra kylskåpsmagneter av. "Ja, man ska vara modig, annars får det vara". "I nittio fall av hundra har jag de bästa samtalen med teknikerna". Eller kanske det mest klockrena: "Man skrattar gärna åt andra Filifjonkor. Att medge att man själv också är en gör man inte gärna."

Det här är ingen byst i marmor, tvärtom ett högst levande konstnärsporträtt. Visst förekommer det några traditionella memoaringredienser, till exempel ett och annat kändisnamn. Urho Kekkonen skickade henne böckling, medan Tarja Halonen hyllas för sitt kulturintresse. Mest tagen verkar Ulfsson ändå bli när uteliggarna på Hagnäs torg känner igen henne.

Birgitta Ulfssons blick är intressant för att hon så uppenbart finner sin omgivning intressant och ständigt passar på att observera samhället och människorna omkring sig. Som hon själv formulerar det: "När man har det här yrket som sysslar med människor, är ju grundbulten andra människors liv och då är man nyfiken på hur andra har det, mer än på hur man själv har det."

Birgitta Ulfsson – Med och mot sin vilja. Bild: Pressbild

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00