Att förstå Tua Forsström

En ny antologi med analyser av Tua Forsströms poesi aktualiserar frågan vad litteraturforskaren kan göra. Behövs tolkningar överhuvudtaget och hur ska man delge läsarna sina djupaste upplevelser?

Hans Kristian Rustad (red.)

Nordisk samtidspoesi: Tua Forsströms forfatterskap

Oplandske bogforlag 2017

Att vara litteraturforskare är i grund och botten ett tragiskt värv. Forskaren drivs av en kärlek till verket som innehåller en dröm om att uppgå i det, bli ett med det. Men allt hon eller han gör – beskrivning, analys, kontextualisering – leder till förtingligande av den innerliga relationen och påföljande utanförskap. Distansen är en förutsättning för att man alls ska kunna lämna kontemplationen och säga något bestämt om ett konstverk. Och så blir det som började som en dröm om närhet till sin raka motsats – avstånd och saknad.

Det vill säga om drivkraften till verksamheten verkligen är kärlek till verket. Ofta förefaller det mig som om misstro, förvåning, till och med motvilja eller avsky är en bättre utgångspunkt för forskaren. Men då hamnar vi i den paradoxala situationen att det som står oss verkligt nära, det kan vi inte säga något om. Bara med en ordlös gest kan vi göra våra medmänniskor uppmärksamma på den konst som haft livsavgörande betydelse för oss. Det är inte heller bra. Någon form av kompromiss måste till.

Att förklara poesi

Tua Forsströms dikter är väl ägnade att illustrera det här dilemmat. De är mycket älskade och det är omvittnat att de ofta har en djup, existentiell betydelse för läsarna. Så djup att den samtidigt får något vagt över sig, på samma sätt som drömmarna. Forsström sätter ord på det vi inte kunde formulera själva. Problemet blir naturligtvis då att "förklara" dikterna. Med vilka ord ska vi förklara det som gav oss orden? Samtidigt är deras material utpräglat vanligt. Vi känner igen oss, det finns ingenting som nödvändigtvis behöver dechiffreras även om den litterärt och konstnärligt bevandrade kan namnge många skikt i dikterna. Men deras verkan är inte beroende av namngivning.

Den här problematiken är starkt närvarande i den artikelantologi som det norska Oplandske bokforlag har gett ut. Den heter helt flärdfritt Tua Forsströms forfatterskap, är redigerad av Hans Kristian Rustad och innehåller bidrag av elva skandinaviska forskare och författare samt en intervju med Forsström. Från Helsingfors universitet deltar Hadle Oftedal Andersen och Tatjana Brandt. Det är ett mått på bidragens kvalitet och uppslagsrikedom att man lämnar den med en känsla av att ha fått sin bild av Forsströms diktning berikad.

Stimmung

Den som tydligast tar upp de akademiska och ickeakademiska svårigheterna med att läsa Forsströms poesi är Andreas G. Lombnæs. Hur ska vi, eftersom igenkänningsfaktorn verkar vara så stor, undvika att se bara vår egen förförståelse i den?

Ett svar är att ta hjälp av teorierna som förfrämligar det välbekanta. Men alla som prövat vet hur lätt det är att se verken bara som bekräftelser på teorin för dagen, särskilt som det akademiska sammanhanget brukar belöna sånt. Man kan förstås relatera litteraturen till "verkligheten", eller andra texter. Men vilken del av den väldiga verkligheten och den överväldigande litteraturen?

Lombnæs vädrar tolkningens grundläggande frågor, givetvis utan att försöka lösa dem. Kanske, undrar han, är läsningen – av godnattsagan lika väl som seminarielitteraturen – i främsta hand ett medel för att skapa gemenskap i gruppen.

Återkommande i boken är den tyske forskaren Hans Ulrich Gombrechts begrepp Stimmung som står för en läsestrategi som går utöver den blotta meningen. Stämningen upplevs före meningsavkodningen och väcks av språkets ljud, rytm och mönster. Den aktiverar våra kroppsliga minnen och påminner oss om de materiella betingelserna för existensen. Exempel på det finner Silje Harr Svare i det gröna och det våta som återkommande känslomarkörer i Forsströms diktsamling September (1983). En vidare undersökning av dem visar att de förbinds med upplevelser av subjektiv fara, utsatthet, extrem vakenhet och uppmärksamhet som kommer att leva kvar i författarskapet.

Unni Langås fäster uppmärksamheten vid den vertikala rörelsens betydelse i En kväll i oktober rodde jag ut på sjön (2012) och det är alldeles sant att den strukturerar boken. Det utgör en kontrast till det horisontella som också är så starkt närvarande i hela författarskapet: vinden som blåser, vattnet som strömmar, fågeln som flyger mot sin spegelbild. Sådana iakttagelser är viktiga därför att de ordnar läsupplevelsen utan att "översätta" dikterna till ett annat språk. Deras betydelse växer av att Forsströms böcker aldrig är samlingar av fristående dikter utan alltid helheter där omtagning, variation och utveckling har bärande funktioner. Det visar till exempel Louise Mønster i sin analys av Sånger (2006).

Bilden

Om det är något jag saknar i boken är det en samlad analys av Tua Forsströms bilder. De är mycket speciella och låter det vardagliga och det sublima mötas så brant att läsarna tas med överraskning och blir försvarslösa. Kanske är det just den försvarslösheten som får oss att uppleva dikterna så personligt. Som exempel kunde jag ta följande dikt, som många år efter att jag först läste den fortfarande gör mig djupt rörd (ur En kväll i oktober):

Med sorgen är det så att man trodde att

det brinner men det börjar regna. Riset ryker

håglöst en stund, det är alldeles för glest eller tätt

och kvar på åkern står en mörk installation spretande

mot himlen. Röken från de klara kvällarna i april har

fastnat i jackan i tamburen. Långt från stadens ljus

Så många år har gått men flagor lösgörs vid minsta fläkt

och blåser ut över sjön och upp mot huset där jag bodde

med mina föräldrar och min bror, i vår familj.

Det här är en dikt som inte behöver tolkas. Allt är klart som vatten. Stämningen är stark från början tack vare förtätningen och musikaliteten som drar oss med innan vi hinner ställa några frågor. Men det finns också ett markerat diskursivt plan – ett jag som förklarar något för oss. Det börjar med en överraskning: hur kan någon säga så bestämt hurdan sorgen är? Sorgen, förstår vi, är en brasa. Om det hade stått "Sorgen är som en brasa som inte vill brinna" hade vi varit i Grönköping. Nu befinner vi oss i stället på ett ställe som intill förväxling liknar vår vardag utom att det är något märkligt med tiden. Eller tiderna; kanske det ovanliga ligger just i att så många tider är närvarande på en gång. I dikten, men plötsligt också i oss själva. Och allt börjar och slutar med den envisa sorgen. Vi bär den med oss utan att förstå. "Om vi bara visste, visste varför vi lever", som Olgas slutord i Tjechovs Tre systrar lyder.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33