Att föda eller inte föda

Om beslutet att skaffa barn skjuts upp hos relevanta åldersgrupper kanske det återspeglar samhällsklimatet som helhet.

Barn eller inte barn är ett personligt val, med undantag för de situationer då barnlösheten är ofrivillig. Tidigare hade vi en relativt hög fertilitet med europeiska mått mätt, men nu har födelsetalen varit sjunkande under sju år i följd.

Vad är det då som har hänt? Enligt Befolkningsförbundets familjebarometer kan det handla om att man inte hittat en lämplig partner, på att livssituationen ännu inte uppfattas som stabil, på att barnfamiljernas vardag inte är lockande. Jag funderar på vad jag hade svarat på 1980-talet, då jag var i "lämplig ålder", men ännu inte fått barn. Kanske att jag inte hade någon partner, att jag fortfarande studerade, att jag bodde osäkert i hyreslägenhet, att jag gillade att resa runt i världen. Och vad hade förändrats när jag sedan fick mitt första barn? Inte mycket. Jag studerade fortfarande, bodde på hyra. Gillade att resa. Men ville ha barn.

Vi är inte så rationella som vi inbillar oss, och hur det kommer sig att man får eller inte får barn är ett större mysterium än man kunde tro med tanke på biologiska fakta. Samtidigt är en personlig önskan om att få barn inte något som föds i ett vakuum utan som också återspeglar samhällssituationen. I slutet av det glada 1980-talet var ekonomin på väg att krascha, men det visste jag inte då. Min arbetssituation var osäker, men det bekymrade mig inte – hemvårdsstödet var generöst. Många väninnor fick barn de åren, och det bidrog säkert till att det kändes rätt. På den tiden idkades också familjepolitik, barn fick subjektiv rätt till dagvård 1985 samtidigt som möjligheten att vårda barnet i hemmet utvecklades.

Det senaste decenniet har både den politiska retoriken och besluten i praktiken antytt att barn och barnfamiljer är en börda. Barns subjektiva rätt till dagvård har naggats i kanterna, och barnbidragets realvärde är ungefär 30 procent lägre än det var 1994. Föräldrar uppmuntras inte att anpassa sin delaktighet i arbetslivet med hänsyn till barnens behov. Detta trots att barnfamiljerna är samhällets stöttepelare – ni vet, de där som betalar skatt, bakar kakor till basarer, skjutsar egna och andras ungar till träningar. Både pappor och mammor har högre sysselsättningsgrad än män utan barn, och mammors delaktighet i arbetslivet då barnen är i skolåldern är närmare 90 procent.

Olika sorters familjers individuella behov uppmärksammas över huvud taget inte tillräckligt, och lagförslag bereds utan att man tar hänsyn till konsekvenserna för barn. Om beslutet att skaffa barn skjuts upp hos relevanta åldersgrupper kanske det återspeglar samhällsklimatet som helhet. Barn mår bäst då de är önskade medlemmar i en familj och välkomnade också till samhället som helhet. Det viktigaste med tanke på nuvarande och blivande föräldrar är att samhället i praktiken uppfyller grundlagens paragraf 19, moment 3: "det allmänna skall … stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt."

Mirjam Kalland professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning