Att famla efter sitt sanna jag bortom duktigheten

Heidi Hakalas debutroman handlar om prestationskrav, panikångest och bekräftelsebehov. Några rader om klass leder recensenten på ett villospår och gör att hon blir nyfiken på huvudpersonens kontoutdrag snarare än på hennes känslor.

Roman

Heidi Hakala

Bara lite till

Förlaget M 2018

Samma dag som jag skriver om Heidi Hakalas roman Bara lite till finns i HBL två insändare som handlar om duktiga flickors och pojkars prestationsångest respektive trycket på unga flickor att vara lyckade på sociala medier. Invid dem en ung författares (debuterat våren 2018) krönika om framgångens pris i form av "utmattning, försvunnen självkänsla, ångest, sömn- och aptitproblem".

Hakalas debut väcker förmodligen klockren resonans i sin tilltänka målgrupp. Den handlar om generation y, människor kring 30+ med bekymmersamma arbetsmarknadsutsikter, krav på oupphörliga framgångar och den professionella – och till slut också privata – identiteten definierad genom ständig exponering och bekräftelse i sociala medier. För de ännu yngre är den en mörk historia om vuxenvärlden.

Ska det handla om klass eller inte?

Romanen är välskriven och jagpersonen Sandras egen version av hur hon i en blandning av ångest och leda skjuter i sank både sin samborelation och karriären på en framgångsrik (!) finlandssvensk radiokanal gestaltas med inlevelse. Hon famlar efter något autentiskt, efter att få vara sannare och sårbarare än vad som ryms i det förhatliga epitetet "duktig". Att hon förstör sitt parförhållande genom att ligga med sin bästa vän chockerar ingen läsare, sånt händer – att hon säger upp sig från en fast anställning för att jobbet får henne att må dåligt, det är ganska chockerande. Eller är det osannolikt på ett sätt som får boken att gå över styr som försök till realistisk samtidsskildring?

Bild: Pressbild

Vilket den ändå verkar vilja vara. I Sandras besvärade möte med sambons överklassföräldrar understryker Hakala nämligen mycket eftertryckligt hennes egen helt annorlunda klassbakgrund – arbetarklass, mamma sjukpensionerad, pappa jobbar på restaurang. Men sen tappar författaren strax intresset för klassaspekten, som om den handlade enbart om stil och stämning.

Alienationens Harmageddon

Ur mitt perspektiv utanför målgruppen verkar Sandras värld generationsmässigt väldigt enahanda. Där finns inga barn och ungdomar. Äldre personer representeras av klichéer som sambons parodiskt glättade föräldrar, en löjlig och okänslig manlig chef, samt en förstående kvinnlig terapeut som positivt moderssubstitut. Därtill ett utslaget fyllo på en busshållplats och ett patetiskt äldre intervjuobjekt. Alla på behörigt avstånd, hastigt nuddade projektionsytor för Sandras livsproblem.

Det här är en bild så god som någon av ett liv utan lugna framtidsutsikter, utan möjlighet att utvecklas och helt enkelt åldras, utan förtröstan på cykliska perioder av ömsom glänsande aktivitet, ömsom glanslös vila. Ett slags alienationens Harmageddon för en generation dömd att blomma tidigt (karriärpaniska och frenetiskt instagrammande) och vissna länge.

Beskrivningen av hur en panikattack känns är suggestiv och verkar sakkunnig, resonemanget om hur svårt och dyrt det är att få FPA:s stöd för psykoterapi är relevant men något mindre sakkunnigt.

Problemet i min läsning är att Hakala slutligen uppehåller sig så mycket vid Sandras känslor. Det kunde ha varit värt att satsa mera konstnärligt krut på att gestalta arbetslivets plågor i form av okänsliga chefer, toxisk konkurrens och idiotiska arbetsuppdrag. Episoderna med den hjälplösa jämställdhetskonsulten och mindfullness-tränaren som nästan kollapsar när hon skall marknadsföra sin kompetens i studion har också relevans för temat och potential för nattsvart tragikomik, men blir underutnyttjade.

Varifrån kommer pengarna?

Hur mycket jag själv än tror på psykoterapins potential att förbättra människors liv, tycker jag ändå att Hakala gör sitt ämne en otjänst när hon stänger in Sandra i terapirummet och känslodiskursen. För här finns ju det där lilla klassresonemanget i början som tyder på att hon vill beskriva den nya arbetsmarknaden och hur dess kortsiktiga inkomst/belöningslogik förstärks och invaderar också den inre människan genom att kopplas ihop med självpromovering i sociala medier.

Några månader efter kollapsen finner vi Sandra på bokens sista sidor på bättringsvägen, när hon återknutit kontakten med en trevlig ex-kollega (som också glatt säger upp sig), jobbar några dagar i veckan på kafé och njuter av att gå på kurs i akrylmålning.

I en fiktiv värld som tar ekonomiska realiteter (pengar på banken) på allvar, skulle Sandras framtid snarare strax bestå av digital blankettexercis med FPA och arbetskraftsmyndigheten.

Pia Ingström Litteraturredaktör

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42