Att få en chans

Utkanten av Neapel med berget Vesuvio i bakgrunden. Bild: Mostphotos

Det tema som löper igenom Ferrantes böcker gäller också här och nu: en individs möjligheter till positiv utveckling har starkt samband med det stöd som fås från skolgång och utbildning.

Bland de mera omvälvande böcker jag läst under den senare tiden hör Elena Ferrantes böcker om sin barndom i de fattiga delarna av Neapel i södra Italien. Efter att ha läst den första boken "Min fantastiska väninna" störtade jag i väg till bokhandeln och köpte alla fyra delarna (på engelska). Böckerna fascinerar mig särskilt ur två synvinklar: dels hur en individ kan klara sig något så när helskinnad ur en barndom som präglas av systematiskt och förgörande våld, både i det omgivande samhället och inom familjen. Dels hur chansen att få utbildning utgör räddningen och vägen ut för Elena.

Samhället hon växer upp i är infiltrerat av organiserad brottslighet, och alla är involverade: de som är en del av Camorra, de som är medlöpare, de som är motståndare och de som bara försöker behålla sin integritet. Barnen lär sig snabbt att inte lita på någon, allra minst på sin egen familj. De lär sig också att våld och bedrägeri är en del av vardaglig mänskligt samvaro. Då personer i deras omgivning blir mördade är det heller inget speciellt. Eller som Elena beskriver det: vi låtsades som om inget hade hänt.

Men böckerna är också hoppingivande. Elena hittar sin väg ut via en lärare som övertalar hennes föräldrar att låta henne börja i läroverket. Trots deras motstånd och brist på förståelse söker hon så småningom in till universitetet, tar en examen och blir en etablerad och prisbelönad författare. Fast helt fri från sin barndom är hon naturligtvis inte: hon skriver under pseudonym, och ingen vet vem hon är. Och något annat vore inte möjligt – ingen kan skriva som hon gör, och samtidigt leva tryggt.

Min egen barndom i Helsingfors var annorlunda. Jag behövde inte vara rädd för organiserad brottslighet, och omgivningen förhöll sig inte negativt till utbildning. Men ett barndomsminne väcktes till liv då jag läste böckerna: jag minns att då jag var nio år talade min underbara lärare med mina föräldrar om att det nu är dags för flickan att söka in till läroverket. Sagt och gjort, följande höst började jag i Laguska flickskolan. Skolvalet hängde sannolikt ihop med låga terminsavgifter, och eftersom min syster redan gick där fick vi dessutom syskonrabatt.

Att börja i läroverk var inte självklart på den tiden. Det gällde att klara inträdesförhör och terminsavgifter, och skolvägen blev lång. Nu för tiden är allt bättre. Det finns inga inträdesprov efter lågstadiet, inga terminsavgifter och eleverna sållas inte ut i nioårsåldern. Grundskolans grundläggande idé är att utbildning är något som alla barn har rätt till. Och det tema som löper igenom Ferrantes böcker gäller också här och nu: en individs möjligheter till positiv utveckling har starkt samband med det stöd som fås från skolgång och utbildning. Också när det gäller samhällsutvecklingen är utbildningen i en nyckelposition. Förverkligas alla individers rättighet till utbildning, oberoende av bakgrund, eller slås någon ut redan under uppväxtåren?

Mirjam Kalland professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning