Att dansa skickligt med utgångspunkt i en roman

Valtteri Raekallio ger sina dansare stor frihet att själv skapa ett personligt rörelsespråk.Bild: Stefan Bremer

Valtteri Raekallios senaste dansföreställning Oneiron tar avstamp i Laura Lindstedts roman med samma namn. Tänk om man kunnat se föreställningen med två kroppar samtidigt – en som läst romanen och en som inte gjort det, funderar Tove Djupsjöbacka.

Dans

Oneiron

Efter Laura Lindstedts roman. Konstnärlig planering Valtteri Raekallio; koreografi dansarna i Valtteri Raekallios regi; dans Jonna Aaltonen, Krista-Julia Arppo, Annamari Keskinen, Mirva Mäkinen, Eero Vesterinen, Valtteri Raekallio; ljus Jukka Huitila; scen Aino Koski & Virpi Nieminen; ljud Aki Päivärinne, Atte Kantonen och Tuomas Norvio. Cirko 18.1.

Valtteri Raekallio är en dansare av toppklass men hans speciella gåva är att skapa föreställningar som inte liknar något annat som görs i Finland. I dagens värld behövs något extra för att skaka om publiken (vilket inte är synonymt med att chockera) – överraskningar, känslan av att verkligen vara närvarande i föreställningen. Självklart satsar man också stort på ljus, scen och ljud.

Ofta arbetar Raekallio utifrån litteratur, och den stora skillnaden mellan senaste verket Oneiron och tidigare föreställningar som till exempel Edustaja (2014) är att en stor del av publiken denna gång kan antas vara välbekant med den litterära förlagan, Laura Lindstedts framgångsrika och prisbelönta roman Oneiron (2015). Det är nästan så jag önskar att jag kunnat se föreställningen med två kroppar parallellt – för den som inte läst boken blir upplevelsen förstås helt annorlunda jämfört med den som är välbekant med Lindstedts text.

Själv hör jag till de senare. Romanen Oneiron gjorde stort intryck på mig och gestalterna lever sitt självständiga liv i mitt huvud. Efter att ha sett denna föreställning känner jag mig på sätt och vis lättad över att Shlomith, Polina och de andra i mitt huvud får fortsätta leva likadana som förr. Raekallio undviker nämligen skickligt att illustrera romanen eller ens tolka dess gestalter rätt upp och ned. I stället skapar man sin egen Oneiron, som inte är identisk med Lindstedts. Redan det att man har två män med på scen sänder dansverket i väg på sina egna spår.

Ganska många partier ur boken finns ändå med i föreställningen, i reciterad form. Man har skickligt plockat snuttar härifrån och därifrån, speciellt texter som handlar om rörelse på olika sätt. Recitationen påverkar förstås vartåt åskådarens tankar rör sig (plötsligt märker jag att Nina i mitt huvud allt mer börjar likna dansaren Mirva Mäkinen) och för den som kan sin Lindstedt förekommer detaljer ur boken fyndigt på scen, utan att peka finger. Den som hittar konkreta kopplingar kan mysa för sig själv.

Som tidigare bjuder Raekallio et consortes på en hel del överraskningar och det gäller att undvika spoilers även i en recension. Om jag jämför Oneiron med Raekallios tidigare verk känns det närmast besläktat med Edustaja, och den minnesvärda slutklämmen går i liknande stil, även om stämningen denna gång är mindre karnevalistisk.

Vad gäller själva dansen känns det som om tiden står stilla, lite som den gör i romanen. Dansarna verkar ha väldigt stor frihet, man iakttar snarare sex personligheter än sex dansare som tolkar Raekallios rörelsespråk. Ibland skulle jag gärna se lite mer av den fysiska explosivitet som kännetecknar honom, för den stilen står denna gång Mirva Mäkinen, som behärskar Raekalliostilen synnerligen väl.

Av de skickliga och modiga dansarna imponerar speciellt Eero Vesterinen, som har ett ovanligt mångsidigt uttryck, och den fascinerande Annamari Keskinen. Emellanåt känns själva dansinnehållet kanske löst i fogarna, och vissa avsnitt kunde man ha fått mera ut av (till exempel klädbygget). Rätt så tveksam är jag också till Raekallios egen roll i föreställningen – han är med på scen men en stor del av tiden bär han ansvar för teknik och dylikt, och förpassas därmed mer till en roll av passiv iakttagare (med ansvar för tekniken). Kanske han helt enkelt kunde placeras mindre centralt? Jag saknar den harmoni som uppstår då samtliga medverkande gör något tillsammans, till exempel gemensamt gungar någon i sin famn. Raekallios fysiska presens är så till den grad stark att han lätt höjer temperaturen en grad då han agerar med de andra.

Oneiron ges på Cirko till den 9 februari.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33