Att återvinna ett judiskt förflutet

Det som gör Kenneth Hermeles bok så tilltalande är kombinationen av den stora historien och den lilla. Hur katastroferna i Europas historia har ätit sig in i de enskilda individernas och familjernas liv, hur de fortsatt sin påverkan i de yngre generationerna.

Prosa

Kenneth Hermele

En shtetl i Stockholm

Weylers 2018

Det judiska samfundet i Sverige har under senare år skildrats i flera böcker. Det kan ha många orsaker – en är att judiska skribenter som levt mer eller mindre assimilerat inom folkhemmets olika utjämnande mekanismer som äldre känt ett behov att minnas särprägeln i sitt liv. En annan, mindre trevlig, är kanske att antisemitismens återkomst i offentligheten fått judar att reagera och kräva att bli sedda och accepterade. Under sin lättillgängliga och sympatiska yta är Kenneth Hermeles minnesbok En shtetl i Stockholm en mångskiktad och komplicerad berättelse om en judisk familjs historia i Sverige som kombinerar bägge dessa motiv.

Kenneth Zwi Hermele föddes 1948 som äldsta son till Arthur Hermele och hans hustru Perla, född Albert. Bägge föräldrarna var polska judar som lyckades ta sig till Sverige tillsammans med sina föräldrar. Perlas pappa invandrade på jakt efter jobb redan på tjugotalet och följdes några år senare av sin fru och två av barnen. Arthur och hans föräldrar togs emot 1938 respektive 1939, i allra sista ögonblicket, tack vare att en i Stockholm bosatt moster oförtröttligt kämpade för dem.

Som en röd tråd genom Hermeles bok – med många citat av enskilda tjänstemän – går de svenska myndigheternas ihärdiga försök att slippa judiska flyktingar. Till och med efter Förintelsen var det officiella Sveriges linje att så vitt möjligt aldrig bevilja tidigare koncentrationslägerfångar annat än tillfälligt uppehållstillstånd i väntan på repatriering.

Judar i Stockholm

Men Kenneth Hermeles närmaste hör alltså till de fåtaliga räddade polska judarna. Inte alla, dock. En av moderns bröder försvinner spårlöst, och sent i livet får författaren äntligen information om den långa raden av mördade släktingar på faderns sida. Dem man aldrig talat om. Anpassningen till svenska förhållanden lyckas högst olika för de nyanlända och detta utgör utgångspunkten för både det livslånga drama som utspelar sig mellan Hermeles föräldrar och hans egen självförståelse.

Bild: Pressbild

Som boktiteln, En shtetl i Stockholm, berättar, utspelar sig en stor del av detta drama inom den judiska gemenskapen. Men inte bara inom utan också, och kanske viktigast, i ett ständigt prövande, utmanande och bevarande av dess gränser. En shtetl är en ort, mitt emellan by och småstad, av det slag där största delen av Östeuropas judar levde ännu i början av 1900-talet. I Stockholm handlar det inte om en geografisk utan om en mental ort: ett medvetande om var det finns judar som bor och verkar och en strävan efter att leva en så stor del som möjligt av livet inom det judiska samfundet.

Men det gäller inte för alla. Kenneth Hermeles far är en driftig man som vill lägga det förflutna bakom sig och skapa ett nytt liv. Med två tomma händer ger han sig in i arbetslivet, grundar en leksaksagentur och slutar som förmögen man. Det betyder att både den utövade judendomen och familjen hamnar bakgrunden. Hans hustru är raka motsatsen. Hon kommer, enligt sin son, aldrig över flytten från Polen. Det viktigaste i hennes liv är fromheten och hon vänder världen ryggen. Pengar spelar ingen roll för henne, säger hon – och, påpekar sonen, kan hon säga eftersom hennes make alltid ser till att de finns. Hon aktar den äldre generationens judiska män, de som ingenting kunde i praktiken men uppbar djup aktning för sin förmåga till religiös spekulation. Föga förvånande är hon djupt besviken på sin världsliga man och deras äktenskap utspelas i skuggan av de spänningar det för med sig.

En mönstergosse

Det präglar också den unge Kenneth. Han axlar från sin tidigaste barndom rollen som judisk och allmän mönstergosse, firar sabbat med sin mor, utmärker sig i judiska skolan. Men, skriver han senare, det hade egentligen inte så mycket med tro att göra utan med att följa reglerna och traditionen, höra till ett sammanhang.

När han sedan, i de senare tonåren, bryter sig ut ur de begränsat judiska sammanhangen och tar del av tidens samhällsförändringar innebär det en ny besvikelse för hans mor. Den kulminerar när han bildar familj med en ickejudisk kvinna, vilket får hans mor att i ett dramatiskt brev förskjuta honom. Vilken innebörd det hade är Hermele osäker på än i dag – i varje fall fortsatte kontakterna med föräldrarna.

Familjebild inför Kenneth Hermeles bar mitzvah. På hans finger klackringen med hans initialer i vitt guld, "pappas design, ganska så prålig". Foto Riwkin Bild: Pressbild

Men En shtetl i Stockholm är inte bara en familjehistoria. Ytterligare djup får den genom att vara den i dag sjuttioårige författarens självrannsakan i blicken bakåt på sina livsval. Egentligen finns här inget dramatiskt: Hermele känner fortsatt solidaritet med judendomen och kontakterna till familjen – som också omfattare en yngre bror – växlar mellan konflikt och försoning. Hans liv verkar i huvudsak harmoniskt. Ändå finns frågorna där, lätta att känna igen, understrukna av det odramatiska i framställningen. Han undrar varför han aldrig kunde ge fullt erkännande åt sin fars ihärdiga strävan trots att han alltid själv fick njuta frukterna av den, och han minns situationerna när hans behov av frigörelse lett till tillspetsade situationer med modern, sådana som kanske hade kunnat undvikas.

Det som gör Kenneth Hermeles bok så tilltalande är just kombinationen av den stora historien och den lilla. Hur katastroferna i Europas historia har ätit sig in i de enskilda individernas och familjernas liv, hur de fortsatt sin påverkan i de yngre generationerna. Det är ohjälpligt, men något kan kanske vinnas genom att man minns, och skriver ned det som varit.