Maktlösa finlandssvenskar

Bild: Wilfred Hildonen

Existentiellt är det, tror jag, känslan av maktlöshet som finlandssvenskarna i detta läge framför allt måste hantera.

I HBL diskuteras igen – för hur mångte gången? – kultursvenskhet och bygdesvenskhet som två politiska ideologier som på finlandssvenskt håll gärna drar till sig all uppmärksamhet. Det senaste åsiktsutbytet har nyss utspelat sig mellan författarna till de två sista delarna i det fyrdelade verket Finlands svenska historia, Max Engman och Henrik Meinander, och sociologen Thomas Rosenberg.

Sociologen Kenneth D. McRae har visat att den valda modellen för hur man löst och löser den finländska språkpolitiska problematiken handlar om ett system som är ytterst komplicerat, eller mer exakt en hybrid där olika sätt att tackla språkproblemen fortsättningsvis blir aktuella. Det är ett system som varken är helt "bygdesvenskt" eller "kultursvenskt", om man ser på det ideologiska innehållet, men en blandning av bland annat dessa.

Den finska expansionen som är inbyggd i systemet enligt McRae innebär att det finlandssvenska som språkpolitisk mobilisering alltid lever inför ett både inre och yttre tryck eller hot. Det är den verklighet inom vilken de politiker som vill arbeta med frågor om det svenska i Finland har att hela tiden arbeta med och där väga in i olika tänkta lösningsmodeller.

Att jourfrågan vid Vasa centralsjukhus har väckt så starka reaktioner, inte bara bland österbottningar utan också hos många andra finlandssvenskar har att göra med att det ser ut som om den praktiska modell för levnad, samlevnad och överlevnad för det svenska som skapats har brutits. Och brytpunkten utgörs av det tvåspråkiga centralsjukhuset i Vasa som vad gäller sjuk- och hälsovården inte tillmätts något värde när en ny modell för social- och hälsovården i Finland utarbetats av den finländska regeringen och dess förvaltningsapparat.

Tanken att grundlagen som talar om lika språkliga rättigheter för båda språkgrupperna inte längre äger någon bindande juridisk kraft tycks ha inneburit att många inom den svenskspråkiga befolkningen både i Österbotten och i södra Finland känner existensvillkoren för sin identitet, sin kulturella tillhörighet, hotade.

Det faktum att beteckningen grundlagsfundamentalist börjat slängas fram i riksdagen mot dem som försvarar landets grundlag utgör en retorisk manöver av liknande typ som den som använts i argumentationen kring den obligatoriska svenskan i finska skolor. Men den är kanske ännu mer tautologisk än i fråga om dualismen obligatorium/tvång. Den dubblerar ju ordet grund/fundament.

Att hysa respekt för grundlagen innebär att hysa respekt för det juridiska fundament som vid en viss tidpunkt av ett antal politiker stadfästs, skrivits in som ett juridiskt rättesnöre för ett samhälle, en nation. Det handlar om en inskrivning av makt, en viljeyttring som pekar framåt och samtidigt fixerar olika sociala, politiska och kulturella relationer i lagtexten.

Filosofer som Jacques Derrida och Giorgio Agamben talar om lagens, och auktoritetens mystiska grund, en grund som binds via språket och som samtidigt via språket också ger oss en rörelsefrihet. Det som nu hänt i Finland för finlandssvenskhetens del har beskrivits som ett brutet kontrakt (Theresa Norrmén, HBL 17.12.2016) eller ett vägval av landets regering som är mindre bra (Henrik Stenbäck, HBL 31.12.2016).

Existentiellt är det, tror jag, känslan av maktlöshet som finlandssvenskarna i detta läge framför allt måste hantera. Det kommer inte att bli lätt och helt klart är att ett återställande av en existentiell grundtrygghet för finlandssvenskarna är ett absolut minimikrav i den situation som nu råder.

Sven-Erik Klinkmann docent, Vasa

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning