Att alltid vara den som glömmer, tappar och inte slutför – adhd-diagnosen fick Marica Kuukka att acceptera sig själv

Ordning på livet. Då vardagen finns strukturerad i kalendern blir det rum också för spontanitet mellan rutinerna. Det funkar för oss, säger Marica Kuukka. Bild: Niklas Tallqvist

Marica Kuukka har flyttat närmare fyrtio gånger, hon har studerat vitt skilda ämnen från datateknik till dramaturgi och haft flera jobb samtidigt. Känslan av att underprestera har ändå varit en ständig följeslagare. För ett par år sedan fick hon diagnos och namn på rastlösheten: adhd.– Men jag skulle inte byta bort det, jag skulle inte vilja vara en vanlig grå människa! säger Kuukka.

Hemma hos Marica Kuukka råder ordning och reda och var sak har sin plats. I kalendern finns fempersonersfamiljens veckoschema infört, på matlistan finns veckans meny och en gång i veckan beställer familjen mat som körs hem från butiken. På söndagarna hålls familjemöten där man går igenom den kommande veckans händelser och kommer överens om vem som gör vad.

– Det här funkar bra för oss, men det är förstås olika för alla. Då jag fick min diagnos gav tanken på ett strikt inrutat liv mig ångest, men nu tänker jag som så att om jag har de tråkiga vardagssakerna i kalendern – och där kan ju finnas roliga saker också – så behöver jag inte ägna energi på att tänka på och försöka komma ihåg dem sedan, säger Kuukka.

En gång hörde jag hur läraren klagade inför en kollega att det alltid är samma sak, alltid måste man jobba över med samma elev

För egentligen är Kuukka snarare impulsiv än inrutad. Som barn var hon vild och livlig, påhittig, glad och aktiv. Men också en som glömde, som tappade bort sina saker och som lämnade läxorna ogjorda. Att koncentrera sig var svårt och med en lindrig lässvårighet blev utmaningen ännu större.

– Jag hade en språklärare i lågstadiet som alltid körde ut mig för att plugga mer efter ordförhören för att sedan ta om dem. En gång hörde jag hur läraren klagade inför en kollega att det alltid är samma sak, alltid måste man jobba över med samma elev, berättar Kuukka.

Ingen identifierade problemet

Kuukka fick ofta höra att hon gjort si eller glömt så, att hon tappat ett och glömt ett annat. Så har det egentligen alltid varit. Skolbetygen var så där, men avgångsbetyget inte helt dåligt, säger Kuukka.

– Jag jämförde mig med mina klasskamrater och märkte att de andra lärde sig så där bara, men jag visste ju inte vad skillnaden berodde på. Själv lärde jag mig nog då någonting intresserade, men med till exempel språk och årtal var det kört. Jag tänkte att jag är väl dum då, fast jag kände att jag i princip kan men ändå inte. Då var det lättare att vara stökig i stället.

Själv ville Kuukka till "obsklass" i högstadiet, där gruppen var mindre och undervisningen mer praktiskt upplagd. Men eftersom lärarna inte ansåg att Kuukka hade något särskilt problem kom det inte på fråga.

Jag har alltid haft en känsla av att underprestera, att jag egentligen skulle kunna bättre men att jag inte riktigt förmått fokusera

– Det var aldrig någon lärare som identifierade problemet. Mina hemförhållanden var tidvis utmanande och en del ursäktades nog med det, och i det område där jag bodde under högstadietiden fanns många olika problem så jag smälte bra in i massan.

Rastlösheten fortsatte efter skolan med otaliga flyttar, studier och många arbetsplatser. Egentligen hade Kuukka velat bli polis, men började studera till närvårdare i stället. På vägen har det funnits många utvikningar.

– Jag har alltid haft en känsla av att underprestera, att jag egentligen skulle kunna bättre men att jag inte riktigt förmått fokusera. Jag hade gärna velat studera längre än till närvårdare också. Det är många projekt som blivit på hälften.

Det påverkar förstås självkänslan. Att alltid vara den som glömmer, tappar och inte slutför.

Bra för självkänslan. Att få en diagnos på rastlösheten har hjälpt Marica Kuukka att förstå och acceptera sig själv. Bild: Niklas Tallqvist

Diagnosen bra för självkänslan

Det var först då Kuukka väntade sitt första barn som hon stötte på en nätsida för vuxna med adhd och kände igen sig.

– Jag läste diskussionsforumen och kände igen mig helt och hållet. Men jag var till en början rädd för att skaffa mig en diagnos, det var mycket tal om att man inte tas på allvar. Jag tänkte att jag blir utskrattad.

Så gick det ändå inte, och för ett par år sedan fick Kuukka sin diagnos. Då var hon 32 år.

– Sedan dess har jag lärt mig nya sätt att handskas med problemet, och jag äter medicin. Jag gillar mig själv också utan medicin, men medicinen gör det lättare att klara vardagen. Men det största var nog att det blev lättare för mig att acceptera mig själv. Diagnosen har varit bra för självkänslan.

Känslan av att inte hålla måttet kan ändå sitta i länge.

– Då någon säger att jag är bra på något har jag fortfarande svårt att tro på att jag på riktigt kan vara bra på att till exempel skriva eller måla.

Kuukka önskar att skolan hade kunnat erbjuda också andra sorters undervisning än att sitta still och plugga utantill. Att försöka ta fram barnets eget intresse och utgå från det. Mer handfast och praktiskt hade funkat bättre, säger Kuukka.

– Det gäller förstås alla ämnen, om man är intresserad lär man sig bättre, adhd eller ej.

Jag har alltid känt att jag på något vis förstår och får bra kontakt med de barn som många andra tycker är svåra

Många positiva drag

Nu jobbar Kuukka som handledare i en lekpark. Det är omväxlande, mångsidigt och man får vara med människor. Det finns inte två likadana dagar. På det viset passar jobbet henne bra, säger Kuukka. Hon har tidigare jobbat också på dagis och ungdomsgård.

– Visst lägger jag ofta märke till sådana drag hos barnen som kan tyda på en diagnos. Jag har alltid känt att jag på något vis förstår och får bra kontakt med de barn som många andra tycker är svåra, och nu förstår jag ju vad det beror på.

Då Kuukka fick sin diagnos var ångesten för de egna barnen stor – hur skulle deras liv bli, hade hon förstört allt? Men genom att prata och skapa trygga rutiner lugnade sig ångesten.

– Skulle någon av dem få en diagnos så tänker jag att med rätt stöd och hjälp kan det vara en helt positiv sak.

Sedan Kuukka fick sin diagnos har hon haft stor hjälp av kamratstödsgrupper, på nätet och utanför. I likasinnat sällskap behöver man inte förklara. En neuropsykiatrisk coach som hjälpt till med att få ordning på vardagen har också varit till stor hjälp. Psykoterapi har Kuukka inte behövt, men alla är inte lika lyckligt lottade. Adhd hänger ofta också ihop med andra diagnoser, och utan stöd och behandling följer ofta andra problem, som depression och ångestsyndrom. Det har inte Kuukka.

– För mig hänger min diagnos också ihop med många positiva saker. Livsglädje, energiskhet, kanske en viss barnslighet och förmåga att kasta mig in i saker. Fantasi och påhittighet. Det skulle jag inte vilja vara utan.

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning