Återseendet

Bild: Andrej Scherbakov-Parland

Ombord på färjan tänker jag: det är tredje gången jag bjuds till Estland. Visserligen har jag uppträtt på ryska även i S:t Petersburg och Moskva, men med Estland är det något speciellt.

Mitt i novemberrusket reser jag och min värd Eha Vain, som arbetar för Nordiska ministerrådet i Estland, till Narva. Det är vardag. Ändå kommer det mycket folk till biblioteket. Bibliotekschefen Maritsa Ort visar upp en imponerande utställning av svensk litteratur, i estnisk och i rysk översättning. Några i publiken minns mig från år 2011. Då fick jag frågor om finlandssvenskar och de ryskspråkiga i Finland. Den här gången är det främst litteratur och historia som Narvaborna vill diskutera.

Nästa dag möter jag ett trettiotal elever vid Soldino-skolan i Narva. År 2011 var en del ryskspråkiga oroliga: snart skulle hela 60 procent av undervisningen skötas på estniska. "Hur går det?" frågar jag rektorn.

"Bra. Vi använder samma läroböcker i matematik och biologi som estniska skolor. Eleverna hjälps åt: de som kan bättre estniska assisterar sina kamrater."

Två fästningar reser sig på var sin sida av Narvafloden som utgör gränsen till Ryssland: Hermannsborg och Ivangorod. Taxi är billigt i Narva: folk hämtar bensin från Ryssland. Nästan 90 procent av Narvas befolkning är ryskspråkig, men de tider då somliga inte ville att deras barn skulle lära sig estniska är förbi. På ett kafé berömmer Eha några unga servitriser som gärna betjänar på estniska, trots att de inte är så vana vid det.

"I början av 90-talet flyttade en del invånare till Ryssland", berättar föreståndaren för Sillamäe stadsbibliotek som själv har ingermanländska rötter. "Folk visste ju inte hur det skulle bli."

I dag satsar Estland på mångkultur, så att alla estimaalased (på ryska: estonozemeltsy) ska känna sig delaktiga. I mindre städer är biblioteket ett centrum för umgänge och fritt tankeutbyte. Bibliotekarierna har tillgång till bil med chaufför, för att sköta kontakter med sina kolleger och läsare.

Sillamäe stoltserar med ett nyrenoverat kulturcentrum från år 1949. Vid åsynen av Stalinepokens dekor drabbas jag av samma känsla som på centralstationen i Milano, ett arkitektoniskt monster från Mussolini-tiden. "Visst får man samma vibbar", skrattar filmmakaren Ilmar Taska som jag möter i Tallinn. "Ändå är det ett kulturminnesmärke, en del av vår historia."

För några år sedan satte Ilmar upp Erland Josephsons pjäs om Andrej Tarkovskij En natt i den svenska sommaren på Vene Teater, Estlands Ryska teater. Föreställningen blev en succé i synnerhet i Sillamäe, där den visades på kulturcentret.

Ludmila Kazarjan har i fyra års tid arrangerat en festival i Tartu där ryskspråkiga poeter från olika länder uppträder. Den sponsrades av Estlands Kulturkapital och av Tartu stadsadministration. "Det finns många förbättringar", säger Ludmila om de ryskspråkigas ställning under de senaste åren.

I Narva insisterar den gästfria Maritsa på att visa mig Narva-Jõesuu där min farfar en gång hade en sommarstuga. Där byggde jag sandslott som treåring. Kanske det är därför jag känner så varmt för Estland? Landet är en del av min egen historia. Då som nu. I Tallinn får jag en glimt av både ryskt och finlandssvenskt på Eesti Draamateater. Där går Dostojevskijs Bröderna Karamazov – och Aska och akvavit av Bengt Ahlfors.

Zinaida Lindén Författare

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33