Återhämtningsfonden räddar inte Europa

Alla känner till uttrycket ”Om du är skyldig banken 100 000 euro är det ditt problem, men om du är skyldig 100 miljoner euro är det bankens problem” – en besk sanning i dagens Europa.

Italien hade i början av 2020 skulder om 2 400 miljarder euro. I slutet av detta år uppskattas de vara 2 600 miljarder eller cirka 155 procent av bnp, och i slutet av nästa år 2 700 miljarder. Ränteutgifterna överskrider 50 miljarder per år och Italiens budget är innevarande år underfinansierad med 11 procent.

I september, oktober och november förfaller sammanlagt 120 miljarder obligationer till betalning. Mången har frågat sig hur Italien ska klara av dessa förfallande betalningar utan "bail out", det vill säga stöd från ESM-fonden. Utan Europeiska centralbankens massiva stöd och löften från övriga euroländer skulle Italiens obligationer klassas som skräpobligationer och hela eurozonen skulle krisa.

Italien är sålunda i dag en zombiestat som överlever ekonomiskt tack vare stödåtgärder. Återhämtningsfonden kom till av den orsaken att övriga EU-medlemmar ansåg att det blir billigare att stöda Italien än att låta landet inställa betalningarna och därmed krisa euron.

Exempelvis Tyskland, som i många år motsatt sig en gemensam fond, ändrade sig först i april i år och gjorde en kovändning inför kalla fakta. Tyskland har ju haft enorm nytta av euron i motsats till vissa andra länder, eftersom man kunnat ha ett stort exportöverskott utan att valutan förstärkts.

Om Italien inställde betalningarna och euron skulle kollapsa, skulle dessutom bland annat tyska centralbankens fordringar, 1 000 miljarder euro närmast på italienska och spanska centralbankerna, förfalla till betalning med stora kreditförluster som följd.

Övriga Europa är sålunda helt beroende av Italien och behöver inte förvåna sig över att landet lyckades utpressa det största bidraget om cirka 80 miljarder euro via återhämtningsfonden. Europa får nu dansa efter Italiens pipa.

Den privata förmögenheten i Italien uppgår till fyra gånger bnp och landet har stora reserver och dess skattebetalare är i medeltal klart rikare än exempelvis Finlands och Sveriges.

Varför sätter då inte Bryssel italienska skattebetalare att betala sina egna underskott? Detta skulle leda till en regeringskris i landet och eurokris, så andra länder får snällt betala. Så är det att vara med i valutaunionen.

Många länder inom eurozonen kan inte numera finansiera underskotten med nya lån på grund av att kreditvärdigheten då försämras. Därför är man tvungen att fortsätta att stöda dessa länder i framtiden, vilket kommer att vara tungt för bland annat Finland och leda till nya gräl inom valutaunionen. Först Grekland, nu Italien och Spanien.

Eurozonens största problem är dock tillväxten eller avsaknaden på tillväxt. De senaste tio åren har eurozonen haft den globalt sett sämsta tillväxten. En svag eller obefintlig tillväxt leder alltid till politiska förvecklingar. Tyvärr är den svaga tillväxten beroende på eurozonens konstruktion vilken kräver nedskärningar för att fungera och nedskärningar skapar ingen tillväxt. Den ekonomiska vetenskapen känner inte till fall där en inre devalvering eller nedskärningar varit lyckade.

Återhämtningsfonden är alldeles för liten och kommer försent, 2021–2023, för att lyfta Europa. Jämför med de 2 200 miljarder euro som regeringarna i EU stött sina ekonomier med efter coronakrisen, och de 1 350 miljarder som ECB detta år aviserat för obligationsköp och av vilka nästan 500 miljarder redan realiserats. Återhämtningsfonden är närmast till för att rädda euron, vilket bland annat det faktum att arbetslöshetssiffrorna före pandemin var avgörande för fördelningen av bidragen visar. Kan Finland bryta sin ekonomiska nedgång som medlem av den ständigt krisande valutaunionen är en fråga en ansvarigt tänkande statsledning sedan länge borde ha ställt.

K-G Backholm Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Jordnära studier drar fullt hus på Keuda Saaren kartano

Mer läsning