Återhämtningsfonden kan fungera som ett första steg till en gemensam ekonomi

Återhämtningsfonden är också alltför liten och kommer för sent för att väsentligt stöda ekonomin.

Man väntar sig mycket av den så kallade återhämtningsfonden om 750 miljarder euro som kommit till efter mycket om och men. Egentligen är den lika mycket till för att stöda den krisande euron som att stimulera ekonomin efter covid-19 vilket det faktum, att arbetslöshetsläget före coronan avgör fördelningen av fondens medel, visar.

Bland andra Italien och Spanien kan inte på grund av kreditvärdighetsskäl öka sin belåning i alltför hög grad och behöver sålunda bidrag av andra medlemsländer. Ökar belåningen alltför mycket leder detta till räntestegring i berörda länder med en krisande euro som följd.

Återhämtningsfonden är också alltför liten och kommer för sent för att väsentligt stöda ekonomin. Fondens bidragsdel är 390 miljarder euro och delas ut under tre år. Jämför man denna siffra med den stimulering av ekonomin som Europeiska centralbanken (ECB) gjorde förra året om cirka 2 300 miljarder euro och de belopp om närmare 2 000 miljarder euro som länderna fick tillstånd att stöda sina ekonomier med på grund av covid-19 förstår vi att fonden inte har någon avgörande effekt för att stöda den europeiska ekonomin.

Problem finns också vid medlens fördelning eftersom maffian i Syditalien väntas ta sin andel av kakan även om chefen för Europol besökt Rom i avsikt att hindra detta. Man befarar också att korruptionen i Bulgarien kan medföra missbruk och att politikerna i många länder kan använda medlen som röstfiske. Miljökretsar i Spanien har också kritiserat att fondens medel skall användas till att grunda svinfarmer i landet. Missbruk har inte sällan varit ett problem vid fördelning av transfereringar inom EU.

Fonden har gett finansmarknaden större tillit till euron vilket bidragit till att dess värde stigit, vilket haft en negativ effekt på konkurrenskraften, vilket gjort att fonden på detta sätt motverkar sitt eget syfte.

Euroländernas verkligt stora problem är att ekonomierna är så heterogena och att problemet accentueras för varje år. Efter exempelvis 2005 har produktivitetsgapet mellan Tyskland och Spanien ökat med cirka 20 procent vilket beror på att länder som Italien och Spanien inte vidtagit strukturella nödvändiga förändringar av ekonomin. Många anser att återhämtningsfonden uppskjuter dessa då den ger länderna möjlighet att fortsätta med sin slösaktiga politik.

Det politiska läget i Italien gör också att dessa reformer inte kan genomföras och landet vägrar att ta emot stöd genom stödfonden (ESM) då den ställer villkor för stöd. Både ECB och Bryssel sitter här i en besvärlig sits, då Italien vet att landet kan kräva bidrag för att dess ekonomi inte skall krisa vilket vore katastrof för euron, ECB och Bryssel.

Angela Merkel och vår statsminister har lovat att återhämtningsfonden inte får någon efterföljare vilket är förvånansvärt mot den bakgrunden att den allt ojämnare utvecklingen mellan valutaunionens länder gör att allt större transfereringar blir nödvändiga i framtiden. Dessa kan av allt att döma leda till politiska stridigheter som kan ha ödesdigra följder om vi ser till hur stort grälet var vid tillkomsten av återhämtningsfonden. Förr eller senare blir vår regering åter tvungen att förklara hur fördelaktigt det är att uppta ett lån och samtidigt ge hälften av lånet som bidrag åt länder som misskött sin ekonomi.

Återhämtningsfonden kan fungera som ett första steg till någon form av en gemensam ekonomi inom valutaunionen; en ekonomi som för att överleva kräver allt större transfereringar eller ekonomiska bidrag till de så kallade Medelhavsländerna.

Centralbanken har hållit eurozonen flytande genom massiva stödköp av obligationer och förmånliga krediter till minusränta. Centralbankens balanser närmar sig därför hela 60 procent av valutaunionens bnp medan motsvarande siffra i högt skuldsatta USA är endast cirka 35 procent. Detta gör att ECB småningom blir tvungen att spara på krutet vilket bidrar till mera behov av transfereringar från de så kallade sparsamma staterna i norr till de, snällt sagt, mindre sparsamma i söder.

K-G Backholm, Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning