Åt fanders med coronaviruset!

Bild: Wilfred Hildonen

Ska eftervärlden minnas vår tid för toalettpapper och konkurser? Eller någonting mer?

Coronakrisen har utvecklats till en sådan storslägga att Tysklands förbundskansler Angela Merkel talar om den största utmaningen sedan andra världskriget.

Många drar paralleller till digerdöden på 1300-talet. Andra säger att det här är perioden som bestämmer vår tids plats i historien.

Invändningarna kunde lyda att lungvirusets dödlighet inte är jämförbar med världskrigets. Inte heller med digerdöden, som på sina håll dödade långt över hälften av befolkningen.

Vidare dör ungefär 1,35 miljoner människor varje år i trafiken. Och skulle vi nu uppleva ett ebolautbrott hade det för länge sedan funnits skäl för den som bara kan att isolera sig på en utö och leva på frusna tranbär och mört tills stormen bedarrat.

Men de här jämförelserna är inte särskilt fruktbara och hjälper inte den som insjuknat i covid-19.

Däremot är det intressant att det är just coronaviruset som fått mänskligheten att stänga av nästan hela samhället och plötsligt hosta upp tusentals stödmiljarder. Inte klimatförändringen, inte flyktingkrisen, inte de krig som pågår. Det kan bero på att viruset kryper västvärlden in på skinnet och direkt påverkar den västerländska livsstilen.

Det är därför inte själva viruset, utan de enorma stängningsåtgärderna som garanterar coronaepidemin en plats i historieböckerna.

Hur ska de sidorna i boken se ut? Ska de visa bilder av hamstrare som slåss om toalettpapper i S-market? Ska de berätta om småföretagare som gör konkurs och om självutnämnda poliser som uppfostrar andra på sociala medier?

I romanen Pesten låter Albert Camus bokens berättare, läkaren Bernard Rieux, säga "vad som är sant om lidanden här i världen är sant även om pesten. Pesten kan komma somliga att växa".

Pesten, som i boken isolerar den nordafrikanska hamnstaden Oran, får människans tillvaro och umbäranden att framstå som absurda. Ändå har Camus ett starkt humanistiskt budskap: det går att hitta en mening i medmänsklighet. Att växa genom att hjälpa andra.

Bild: HBL

Därför är det inte epidemin i sig som är avgörande för vår tid, utan hur vi reagerar på den. De drastiska restriktionerna väcker en del ilska, men har en grundtanke som mycket oftare kunde tillämpas: samhällets svagare grupper sätts framför ekonomisk vinst.

En knivig fråga är var gränsen går. När blir konsekvenserna av åtgärderna värre än själva epidemin? Det är alltid lätt att vara efterklok, men i nuläget finns inget svar.

I ett ständigt eskalerande livstempo ger undantagstillståndet ändå många en chans att stanna upp, ägna mer tid åt sina närmaste, fundera på vad man upplever som viktigt och tillbringa mer tid i naturen.

Naturen själv visar små positiva tecken när människan håller sig borta. På en del håll i Kina uppges till exempel luftföroreningarna ha minskat. Om människan försvann skulle naturen kanske delvis återhämta sig och andra arter blomstra.

Medan man själv sitter mellan fyra väggar fjättrad i distansvideomöten kommer våren där utanför tillbaka. I havsbandet ligger alfåglarna i långa bröllopsföljen och äter sig mätta innan de drar vidare på sin arktiska flyttning. Spillkråkan skriar ut sitt revirläte och går lös på en murken granstam. Ingen har berättat för spillkråkan om karantäner och pandemier, och den bryr sig inte heller.

Det är fåfängt att inbilla sig att människan plötsligt skulle förändra sitt beteende på grund av ett virus. Men nedstängningen har blottat en del skadliga fenomen som det kanske faktiskt går att bli av med. Till dem hör de så kallade spökflygningarna, där flygbolag flyger även då planet är tomt för att inte förlora sin plats i schemat. För den som flygstrejkar är det nedslående att höra att planet lyfter även om alla passagerare uteblir.

Och om viruset visar sig ha sitt ursprung hos fladdermöss eller de fridsamma och sympatiska myrkottarna skulle det senast nu vara dags att lämna de här djuren i fred.

Om undantagstillståndet åtminstone för en stund får oss att ta bättre hand om varandra och om naturen är det inte helt meningslöst.

Trots det är jag innerligt trött på viruset och hoppas att vi tillsammans kan förpassa det dit pepparn växer.

"Jag också", säger trollkarlen Gandalf i J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen. "Det gör alla som finner sig leva i sådana tider. Men det tillkommer inte dem att avgöra. Allt vi har att avgöra är vad vi skall göra med den tid som är oss given."

Tobias Pettersson Reporter

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning