Arvet efter kulturhuvudstaden

Emilie Gardberg. Bild: Seilo Ristimäki

Samarbete är ofta den största belöningen för en kulturinstitution, också fast det skulle kännas påklistrat, skriver Emilie Gardberg.

För en tid sedan diskuterade jag ansökningsförfaranden med några bidragsgivare. I diskussionen framkom att man i Åbo är väldigt duktiga på att göra förstklassiga ansökningar för spännande projekt. Varför just i Åbo, funderade vi. För mig stod det klart: kulturhuvudstaden! År 2011 var Åbo Europas kulturhuvudstad tillsammans med Tallinn och året har satt sina spår i de åboländska kulturaktörernas vardag och arbete.

Jag återvände till Åbo efter studietiden i New York i maj 2008, några dagar innan ansökningstiden för de väl tilltagna anslagen för kulturhuvudstadsåret gick ut. Som blivande verksamhetsledare för Åbo musikfestspel hade jag inlett ansökningsarbetet redan i New York. Anvisningarna betonade outtröttligt samarbete. Vikten som gavs åt många och gränsöverskridande projektpartner var i mitt tycke helt utöver det vanliga. Så vi gjorde som vi blev tillsagda: de sista dagarna blev ett virrvarr av att kontakta nya möjliga och omöjliga partner och försöka skapa helt nya konstellationer och innovativa helheter. Och oh, så irriterande det var! Min upplevelse just då var att hela samarbetstanken kändes påklistrad och att den inte i sig kunde tillföra tillräckligt för att motivera att just den skulle vara den avgörande faktorn i ansökningscirkusen.

Men så fel jag hade! Samarbeten som uppkom i ansökningsskedet, både de som blev officiella delar av kulturhuvudstaden och de som för stunden inte togs upp i rullorna, födde en ny insikt och ett nytt kunnande i de åboländska kulturinstitutionerna. Att samarbeta, kommunicera aktivt med såväl sina partner som presumtiva konkurrenter och att rannsaka sin egen verksamhet i kulturhuvudstadsanda gjorde oss till bättre kulturjobbare, kulturinstitutioner och samhällsaktörer.

Att förhålla sig öppet till såväl orkestermusik som brottning eller nypotatis berikar upplevelsen både för aktörer och publik.

Nu, tio år senare, då vi skapar helheter som konsttestarna eller projekt för att fira Finlands hundraårsfest är samarbetet ofta den största belöningen också för kulturinstitutionerna. Att se utanför sina egna ramar och engagera sig i samhälleliga frågor, utbildningsfrågor eller kulturpolitiska frågor berikar och breddar vårt budskap. Att förhålla sig öppet till såväl orkestermusik som brottning eller nypotatis berikar upplevelsen både för aktörer och publik. Nu hävdar jag inte att samarbete inte existerade i Åbo innan kulturhuvudstaden, det gjorde det självklart, men inte i denna skala och inte lika självklart och uppskattat.

Kulturhuvudstaden födde också en uppsjö med nya kulturproducenter. Av dessa har en del fortsatt sitt arbete i Åbo och berikar de existerande institutionerna med sitt breda och internationella kunnande. En del har fortsatt i andra städer och till exempel stärkt projekt och evenemang som är snarlika kulturhuvudstaden såsom Helsinki Design Capital eller Finland 100.

Då Finland 100 uttryckligen utgår från mottot "tillsammans" har jag som kulturarbetare kunnat glädjas över att bidrag kan styras till samarbete, precis som 2008–11 i Åbo. I många sammanhang är moroten för att skapa nya och effektiva verksamhetsformer just ekonomisk. Därför gläder jag mig storligen åt att så många bidragsgivare i dag betonar samarbetsviljan.

Emilie Gardberg kolumnist

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning