Arvet efter Astrid Riska lever kvar i Jubilate – tidigare korister minns en krävande dirigent med helt egna metoder

Jubilatekören fyller 50 år. Fyra veteraner minns sin tid i kören och de egensinniga metoderna som utmärkte grundaren och långvariga dirigenten Astrid Riska (1932–2010).

Eric-Olof Söderström, kördirigent och kyrkomusiker, aktiv i Jubilate 1976–84:

"Innan jag kom till Jubilate hade jag sjungit i flera olika körer, men tröttnat eftersom jag inte tyckte att ambitionerna var tillräckligt höga. Så hörde jag rykten om Jubilate och sökte mig dit och märkte att det stämde – här ställdes det höga krav, det var krävande både musikaliskt och röstmässigt och just vad jag ville ha! Här måste man skärpa sig på riktigt, sjunga rent, rätt och rytmiskt. Jag hade sjungit för dirigenter som var tekniskt kunniga och analytiska, men längtat efter verklig musikalitet. Astrid gav så att säga hela paketet.

Jag sjöng med i åtta år och det hade jag kanske inte riktigt tänkt mig från början – Astrid var skicklig på att locka mig att vara med om en konsert till, en resa till. Framför allt var hon en exceptionell musiker, med en ovanligt bred musikalitet och ett brett tankesätt. Jag tror inte att omvärlden, hennes kolleger och andra riktigt insåg vilken unik musikalisk personlighet hon var. Hon präglade mig nog mycket som musiker, jag lärde mig av henne och den repertoar hon tog upp med kören var en verklig skattkammare för en blivande dirigent."

Dag-Ulrik Almqvist, kördirigent, kyrkomusiker och tonsättare, med i Jubilate 1997-2010:

"Astrids repetitionsmetodik och agerande framför kören vore värd en hel avhandling, men här några minnesbilder.

Allra först: uppsjungningen! En veritabel inledningsliturgi, alltid följande samma mönster och alltid med Astrid virtuost modulerande vid pianot. På baksidan av supékortet från Jubilates 40-årsfest har jag dokumenterat den, åtminstone under mina 10 år i kören var ceremonielet följande: Först läppfladder på Blinka lilla, därefter Alla fåglar på moj, mej, ri och mjao. Sedan den expansiva sekvensen nå-nå-nå-nå-nånnånnåå som omspände en hel oktav (man blev ganska trött redan efter halva), varpå följde Glooooria, Hosanna in excelsis (året om, inte bara vid jul). Därpå en portato-staccato-legato-tonika/dominantslinga på å, e, i och y. Och där skulle man minnas att den sista legatofrasen bara kom på e, i och y...

Till sist en lång marsch på å-å-å-åå med oktavsprång på slutet samt Signorina/Señorita. Det var visst Mårten Lindblom som menade att man måste vara väl uppsjungen innan man kommer till Astrids uppsjungning... Jag är glad att jag gjorde denna lilla dokumentation som jag har haft nytta av i mitt eget körarbete.

Sedan Astrids suveräna bildspråk och förmåga att gestalta musiken verbalt. Hennes musikaliska visioner formulerade hon ju både tydligt och träffande, ibland drastiskt. Man borde ha skrivit upp alla dessa visdomar. Vad sägs om:

– Basarna hördes inte, det lät som filttossor i mörkret.

En gång sade Astrid inför en lång slinga med sextondelar:

– Det ska gå så fort som när fååre kakka på näävre.

– Va? sade många i kören, men jag kände igen uttrycket från mina föräldrar, använt även i Östnyland.

Och till sist: repertoaren! Det kändes speciellt fint att Astrid regelbundet lyfte fram de centrala men redan något bortglömda finlandssvenska körtonsättarna Sulo Salonen (De profundis och motetterna) och Bengt Johansson med sin fantastiska The Tomb at Akr Çaar."

Ulf Långbacka, kördirigent och tonsättare, aktiv i Jubilate 1980–89:

"Min första kontakt med Jubilate var en kyrkokonsert i Åbo Domkyrka – jag skulle tro att det var år 1979. Jag studerade då pianospel och musikvetenskap i Åbo, men hade så smått börjat intressera mig för körsång också. Jubilate sjöng bland annat två verk som träffade mig rakt i centrum av mitt musikaliska medvetande – Einojuhani Rautavaaras Magnificat och Joonas Kokkonens mässa. Framför allt Rautavaaras Magnificat representerade ett nytt slag av musik som jag inte tidigare upplevt – och framförandet var också på en hög nivå. För mig inspirerade verken till att sätta mig in i körmusik, jag fick en stark lust komma underfund med hur ett sådant verk var uppbyggt och hur det kunde framföras.

Så när jag hösten 1980 började studera kördirigering vid Sibelius-Akademin började jag redan samma höst frekventera övningarna på Suoniogatan. Jubilates och Astrids sätt att arbeta lärde mig väldigt mycket. Astrids sätt att dirigera motsvarade inte alltid det vi lärde oss vid dirigentundervisningen, men det fungerade för Jubilate och övningarna var alltid intressanta och inspirerande – mest tack vare Astrids osvikliga känsla för musikalisk kvalitet – all hennes output, när hon sjöng före, spelade piano eller gav verbal instruktion var förfinad och djupt musikalisk. 'Kollegerna' i basstämman var vana och skickliga körsångare och jag lärde mig också en hel del av dem – dessutom var samvaron och andan i kören behaglig, tyckte jag. Inte konstigt att Jubilate alltid klingade så bra."

Wivan Nygård-Fagerudd, mezzosopran/alt, korist i Jubilate 1984–1991:

Pionjär. Astrid Riska var länge den enda kvinnliga kantor-organisten i Helsingfors. Här fotad 1962. Bild: Museiverket/Kuvasiskot

"År 1961 blev Astrid Riska kantororganist i Sörnäs svenska församling, och Berghälls kyrka blev hennes arbetsrum. Vid den tiden var hon den enda kvinnliga organisten i Helsingfors kyrkor, och långt senare berättade hon att åsynen av en ung kvinna i byxdräkt på orgelläktaren hade upprört en del äldre kyrkobesökare i början. Men steget från klassrummet till kyrkorummet var naturligt för pedagogen och musikern, och den skickliga unga kantororganisten vann församlingens förtroende.

...

Astrids körkonst stod stadigt på två fundament: repetition och framträdande. Som repetitör var hon systematisk, energisk, noggrann, envis och krävande. Hon visste vad hon ville ha av sitt månghövdade instrument, och fick hon inte det gensvar hon önskade från kören genom vänliga påpekanden kunde hon bli behövligt brutal. Inga detaljer i artikulation, renhet och stämbalans lämnades åt slumpen. Hon djupläste såväl text som notskrift, och övade största lyhördhet för tonsättarnas intentioner. Pedagogiskt satte hon ord på hur hon ville måla med toner. Frasering finslipades till perfektion – men perfektion handlade för Astrid inte om att låsa uttrycket inför ett kommande framträdande. Astrids mål var en kör som i konsertögonblicket skulle vara redo att i minsta nyans och skiftning följa hennes musikaliska impulser. Lika krävande och kompromisslös som Astrid kunde vara i repetitionslokalen, lika generös var hon när hon stod framför kören som konsertdirigent. Hon besatt en sällsynt förmåga att tolka i ögonblicket, att lustfyllt lyfta noterna från papperet och ge musiken liv. Sin tolkning gestaltade hon framför kören med en dansares precision och sensualitet. Hennes händers språk var mjukt och fritt, och den öppenheten lät hon kören spegla. Det var roligt att sjunga när Astrid dirigerade. Hon såg till att det var roligt. Hon litade på att kören kunde. Och kören kunde.

Lika krävande och kompromisslös som Astrid kunde vara i repetitionslokalen, lika generös var hon när hon stod framför kören som konsertdirigent.

Det är genom detta som Astrid tog körkonsten vidare: från det strikta och exakta i repetitionslokalen till det lustfyllda och levande i konsertsalen.

"Då måste jag vara fri från allt det där övriga som jag jobbar [med] under lektionerna eller under körrepetitionerna, då måste jag stå framför dem och då ska vi föra ut budskapet. Då måste jag vara avslappnad för att kunna få dem att slappna av. Händer det nånting så går vi förbi utan att det blir miner, för då snör det sig i struphuvudet och där får det aldrig snöra sig. Där ska det vara fint och löst och stor plats för alla toner, de höga och de låga."

...

En kördirigents instrument är byggt av människor, och att sjunga i kör är en både musikalisk och social aktivitet. Astrid såg till helheten och gjorde Jubilate till en mötesplats. Hon var mån om musiken och mån om människorna. Ingen repetition utan paus, pratstund och något att äta och dricka. Som timlärare i improvisation och liturgiskt orgelspel vid Sibelius-Akademin rekryterade hon också många av sina studerande till kören. Hon undervisade de blivande musikerna hemma vid orgeln i vardagsrummet på Suoniogatan. Vägen till eller från orgeln gick nästan alltid via köket, och med sig hem kunde hennes elever få en påse nybakade semlor som gräddats medan triospelet nöttes på orgelbänken – omtanke omvandlad till färskt bröd. En ynnest som också hennes körsångare ofta fick uppleva."

Texterna är hämtade ur festskriften 50 år av jubel och jobb (redaktör Hedvig Långbacka), som utkommer på lördag och distribueras av kören. Det kursiverade citatet i Wivan Nygård-Fagerudds artikel är hämtat ur tv-porträttet Att måla mångstämmigt (Yle 2004). Jubilates 50-årsjubileumskonsert äger rum på lördag klockan 18 i Berghälls kyrka, dirigent Edward Ananian-Cooper. Solister Monica Groop, Iida Antola, Juha Kotilainen m.fl. Nyskrivet jubileumsverk av Cecilia Damström. Mera info här.

Rättad 10.11 21.54: Wivan Nygård-Fagerudds rösttyp är mezzosopran/alt, inte sopran.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33