Arthur Franck om dokumentären om 80-talets skandalbok: "Jag hoppas Väyrynen kommenterar den"

Dokumentärfilmaren Arthur Franck framför Urho Kekkonens presidentbostad Ekudden. Bild: Vesa Moilanen/Lehtikuva

I sin senaste dokumentär tar sig Arthur Franck an åttiotalets stora politiska skandalbok i Finland. Personerna som stod bakom den anonymt utgivna boken, som luftade saker man inte talade om offentligt på den tiden, ger sin version av vad som hände.

Rättelse i bildtexten 24.9 kl. 13.56: presidentbostaden heter Ekudden.

När Tamminiemen pesänjakajat (Ekuddens bodelare) utkom i Finland 1981 blev det rabalder. Boken var en, åtminstone för sin tid, elak satir utgiven av det anonyma Lauantaiseura (Lördagssällskapet). Den spekulerade i vem som skulle ta över efter president Kekkonen vars hälsoproblem var en av många saker som inte diskuterades offentligt på den tiden.

– Dokumentären handlar om ett brytningsskede där några av landets främsta journalister bestämmer sig för att anonymt stiga upp på barrikaderna och göra en sorts revolt mot vad man fick skriva om i det finlandiserade kalla krigets Finland. Varför gjorde de det, hur gjorde de det, och vilka var konsekvenserna, beskriver Arthur Franck sin senaste dokumentär Pesänlikaajat – erään kirjakohun anatomia (Bonedsmutsarna – en bokskandals anatomi).

Den har premiär under den pågående Kärlek & anarki-festivalen och visas i Yle nästa vecka.

Vill roa tittaren

Arthur Franck har velat göra en dokumentär i samma anda som boken.

– I allmänhet är filmer om finländsk politik och politisk historia sällan hemskt roliga, men vi ville göra en färgglad och underhållande film. Boken är satir och definitivt skriven för att roa läsaren och vi ville få med en gnutta av den stämningen i filmen, säger Arthur Franck.

Boken blev efter att ha ratats av det stora förlaget WSOY en makalös försäljningsframgång som tryckts i flera upplagor. Ännu i dag är lånaren tvungen att köa för den på biblioteken i huvudstadsregionen. Till slut avslöjades vilka som låg bakom den: Helsingin Sanomats politiska redaktion som fick utstå mycket kritik.

– Någon fick sparken, det var arga blickar och varningar, beskriver Franck.

Solid Kekkonenmytologi

Först senare kom uppskattningen och berömmet för att boken inledde den nödvändiga processen med att lösgöra den finländska journalistiken från sin symbios med makten.

– Det är först under de senaste tio åren som man börjat se på den här perioden med fräscha och relativt kritiska ögon, men nog är Kekkonenmytologin fortfarande ganska solid i det här landet, anser Arthur Franck.

Själv är han född 1980 och har inga personliga minnen av händelserna, utan ramlade över dem då han gjorde research för sina tidigare dokumentärer. Även om det finns många tidningsintervjuer upptäckte han att ingen hade gjort en dokumentär om ämnet.

Dokumentärfilmaren Arthur Franck i Urho Kekkonens presidentbostad Ekudden. Bild: Vesa Moilanen/Lehtikuva

Men berättelsen fanns färdig att berätta, och därför har dokumentären haft en förhållandevis kort produktionstid på två år. Det gällde främst att få de sex journalisterna som fortfarande är i livet – Arto Astikainen, Kalle Heiskanen, Aarno Laitinen, Ritva Remes, Anneli Sundberg och Janne Virkkunen – att medverka. Den sjunde journalisten Hannu Savola avled 2007. Alla ställde gärna upp, även om Anneli Sundberg krävde lite övertalning.

Väyrynen får inte uttala sig

Arthur Franck har valt att intervjua de berörda journalisterna, inte politiker, redaktionsledning, förläggare eller andra. Bland politikerna är den enda som är kvar i livet Paavo Väyrynen men Arthur Franck upplever att han redan fått tillfällen att ge sin syn på den här tiden. Däremot hoppas Franck att Väyrynen kommenterar dokumentären i sin blogg.

– Han brukar kommentera när han nämns i sammanhang som berör hans tid i politiken. Så i väntan på det …

De sex medverkande journalisterna hade också tillräckligt olika versioner av vad som hände för att det ska uppstå en spänning i berättelsen.

– Minnet är inget absolut, säger Franck och tillägger att han heller inte är intresserad av vad som är absolut sant i en dokumentär.

– Jag ser det som en berättarform som kan inspirera tittaren att ta reda på mera. Jag hoppas ändå att ingen som ser filmen tror att den får veta allt om kalla krigets Finland och journalisternas smala manövreringsutrymme då.

Pressfrihet viktigt

Han anser att diskussionen om pressfrihet och det fria ordet alltid är relevant, och att det är viktigt att den inte upphör.

– Jag har till och med sett nån tycka att det behövs en ny Tamminiemen pesänjakajat som kan berätta sanningen, för nu för tiden förmedlar de stora mediehusen alla samma sak, såna här vänsterliberala feministiska grejer och det tycker då vissa är skit.

Vad handlar ditt nästa projekt om?

– Jag har inget nytt på gång nu, eftersom jag ska vara pappaledig med vårt tredje barn. Men jag skulle vilja göra en film om världens djupaste hål. Rent fysiskt finns det lite öster om ryska gränsen i historiska Petsamo, men det är egentligen inte så viktigt. Det skulle mera handla om ett filmiskt äventyr och hålet som metafor. Så to be continued …

Dokumentärfilmare född 1980.

Aktuell med dokumentären Pesänlikaajat – erään kirjakohun anatomia som har premiär under den pågående Kärlek & anarki-festivalen och kan ses på Yle Arenan från den 27.9 och visas i Yle TV1 den 30.9 kl. 19.

Pesänlikaajat är Francks andra långfilmsdokumentär i samarbete med producenten Oskar Forstén. Den första om hypnotisören Olliver Hawk (2019) Jussinominerades.

Även aktuell med dokumentärserien Sanningen enligt Hassan Zubier på Yle Arenan.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning