Att vara rasminoritet i en språklig minoritet kan vara en fascinerande upplevelse

Ärliga diskussioner om ras och rasism handlar om att vara medveten om sin egen och andras mänsklighet.

Av någon orsak så har jag oftast missat Tjuren Ferdinands entré i Kalle Ankas Julafton. Vid den här tiden så brukar skinkan vara framdukad och trots att jag dras till tv-skärmen kan jag inget annat än att sätta mig till bords. Denna Oscarsbelönade animation är konstigt nog bland de första associationerna då jag tänker på Black lives matter och den institutionella rasism som har florerat i USA med varierande inslag under de senaste århundradena. Flertalet granskade och publicerade studier har pekat ut problemen med strukturell rasism på flera nivåer och dessa har diskuterats livligt i välrenommerade publikationer världen över.

Polisvåld, statyer av kontroversiella historiska figurer och marknadsföring genom etniska stereotyper är bara toppen av isberget i ett komplext nät av maktutövning mellan intersektionella grupperingar. Som mörkhyad person i Svenskfinland med ett relativt ovanligt personligt narrativ är det svårt att leva sig in i situationen; det är här som Tjuren Ferdinand kommer in i bilden.

De flesta finlandssvenskar torde vara väl bekanta med den fredliga besten vars favoritintresse är att lukta på blommorna under den finaste av korkekar. Jag var också en känslig och blyg mammas pojke som inte riktigt märkte vad som försiggick i min omgivning (tyvärr blev jag inte lika stor och ståtlig som Ferdinand). Detta ledde, efter flertalet insikter, till ett starkare grepp om språkets och fördomarnas makt, ett vapen som jag började använda på ett egensinnigt och ansvarslöst sätt likt Ferdinands raseriutbrott när han sätter sig på en ovetande humla.

Att växa upp som mulatt i ett homogent samhälle som Finland, tillika på den lilla svenska språkön med nästan exklusivt vita personer i min omgivning, har underlättats av mitt namn och mitt modersmål. I egenskap av mörkhyad utan egentlig tillhörighet i varken vit eller svart identitet är man exotisk i de flestas ögon: finlandssvenskar ger ibland, på mitt eget bevåg, någon ytlig och smått rolig kommentar om solbränna, finnar förvånas då jag talar finska med dem vid bardisken och utlänningar försöker trycka in mig i blatteskåpet. Att vara rasminoritet i en språklig minoritet kan vara en fascinerande upplevelse.

Jag har dock sett hur andra med mörkare hy eller mindre vanliga namn har blivit behandlade. På någon nivå är jag kanske inte tillräckligt svart för folk på båda sidorna av stängslet. Att bli kallad neger eller få blickar från alltför många ögonpar ingjutna i nacken liksom ett ödesdigert knä är inte trevligt, men det har som tur är inte hänt särskilt ofta. För det mesta ser jag ett Finland med vissa strukturella problem och kulturellt inneboende rasspöken, men detta får inte utfall i samma utsträckning eller med lika omfattande konsekvenser som i USA eller Storbritannien där rasminoriteterna är betydligt större och har spelat en mer avgörande roll i respektive nations utveckling.

Efter att jag olyckligt satt mig ner på min egen humla följde ett frenetiskt utbrott likt Ferdinands. Att vara provokativ och så stötande som mitt samvete tillät, allt i yttrandefrihetens namn, blev mitt nya modus operandi. Skällsord och konstant rasdränkta interaktioner blev verktyg för att avväpna främst vita människor, få uppmärksamhet samt bygga en ny identitet som baserade sig på striden mot politisk korrekthet i försvar av etablissemangets offer: de som röstar på Sannfinländarna, vill lämna EU eller är allmänt trötta på det politiska och kulturella etablissemangets arrogans och tondövhet.

Självreflektion och ärliga diskussioner om ras och rasism handlar inte om att använda plattityder eller kränka sin nästa, utan om att vara medveten om sin egen och andras mänsklighet. Fler röster i Svenskfinland och bortom det behöver höjas då många unika berättelser med betydligt mer tyngd än min egen kan bidra till en höjning av diskursen kring identitet samtidigt som välutarbetade politiska åtgärder behöver införas för att stoppa den strukturella rasismen och andra samhälleliga orättvisor.

Markus Finell, Åbo

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning