Arkitekterna gör inte sin arkitektur för att användas, utan för att betraktas

Bild: Wilfred Hildonen

Levande arter kan vara till bara i en lämplig miljö. Det gäller också för människoarten. Om miljön är undermålig går det illa för oss.

Arkitekturen är människoartens miljö. Det är livsviktigt att det som arkitekterna skapar är mänskligt, att det bildar en miljö där människoarten kan trivas.

Sådan är arkitektens uppgift. Av alla yrken är det bara arkitekterna som har den behövliga kunskapen och förmågan. Kan man tänka sig en mera inspirerande framtidsvy för en ung människa på väg ut i yrkeslivet?

Arkitekterna själva tycks inte vara medvetna om sin särställning. Visst vet de med sig att de är viktiga. Utan ritningarna som arkitekterna står för blir det inga hus. Men arkitekterna nöjer sig med att rita vad som helst som någon vill ha byggt, gör väl sitt bästa, men förefaller sällan att tänka på hur viktigt det är att arkitekturens brukare trivs i den byggda miljön.

Arkitekturen har en ofantlig samhällelig betydelse. Nationalproduktens överskott kanaliseras till byggande av hus och infrastruktur; arkitekturen är politikens synliga resultat. Den fysiska miljön reglerar sina brukares livsföring: arkitekturen är nödvändig samhällelig disciplin. En massa pengar, både privata och offentliga, cirkulerar när arkitekturen förverkligas.

Men varken arkitekturens betydelse för sina brukares livsföring eller dess samhälleliga betydelse förefaller att ha någon större inverkan på arkitekternas självförståelse sådan den kommer till uttryck i arkitekturtidskrifter världen över och i utbildningen av arkitekter. Arkitekterna uppfattar sig i stället som representanter för en autonom konstart vars kvalitet bedöms i deras egen snäva krets; arkitekturen är arkitekternas egen sak. Vad arkitekturen betyder för sina brukare och för samhället i stort kommer i andra hand. Arkitekturen är bildkonst: den presenteras i fotografier, nonchalerande livet som levs i den. Arkitekten gör inte sin arkitektur för att användas, utan för att betraktas.

Arkitekterna är egendomligt omedvetna om att arkitekturen är olik annan konst. Jag kan välja att gå på en konsert eller till en konstutställning, men arkitekturen kan jag inte välja bort. Den omger mig dagligen och stundligen om jag vill det eller inte. Ingen kan undgå att bruka sin omgivning och uppleva dess kvalitet. Som ram omkring det dagliga livet ger arkitekturen glädje och tillfredsställelse om den är som den ska, förorsakar besvär och bekymmer om den är bristfällig.

I floran av yrkesfolk som har att göra med byggnadsbranschen är det arkitekterna som svarar för användbarheten av det som byggs. När arkitekten gör sina ritningar ska hen se till att användningen kommer till sin rätt bland alla de faktorer som inverkar på byggnaders och hela samhällens utformning. Men jämfört med andra faktorer är användningen något som det ofta är svårt att artikulera. Arkitekterna lyckas långt ifrån alltid.

En orsak tycks vara att de bortser från hur användbarhet och trivsamhet hör samman. På sista tiden har en alltmer likgiltig attityd till vad man förr uppfattade som trivsamhet brett ut sig bland de tongivande i arkitektkåren. Plötsligt har det blivit passande att finländarna bor i skyskrapor, utan kontakt med jordskorpan, utan att beakta vårt lands låga sol och långa skuggor, utan förståelse för vilka vindförhållanden som tornen får till stånd. För att inte tala om vad som sker med stadsbilden.

Ändå är det inte svårt att vara överens om många av de krav som användningen ställer på den byggda miljön. Det står klart att besvärliga, skrämmande, tråkiga, farliga, bullersamma, blåsiga ställen och platser som hela dagen är utan sol ska minimeras. Det är rimligt att det finns ställen där barnen kan leka och andra ställen där ungdomen kan hålla till, att det finns natur på gångavstånd, att man kan hitta ställen där man får vara i fred.

Människan är en art bland arter. Omedvetet bär vi i kroppen människoartens förhållande till sin miljö, en arkitekturens grundval som inga kulturens nycker kan förrycka. Arkitektens stora uppgift är att i sin själ finna vägen till det kapital av positiva miljöupplevelser som evolutionen hopat under miljoner år. Det är så arkitekten är konstnär, inte genom att hitta på sensationella byggnadsformer. Som konstnär har arkitekten förutsättningar att begripa vad för slags miljö människorna behöver för att trivas, fastän brukarna själva i åsikternas och modeströmningarnas virrvarr inte kan förklara sig.

Arkitekturen är inte bara ett skal omkring livet. När arkitekturen fungerar är den liv. God arkitektur gör sin brukare lycklig. Varför nöja sig med mindre?

Kaj Nyman, arkitekt, professor emeritus i samhällsplanering, Nyslott

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning