Årets professor Erik Bonsdorff hoppas på saklig miljödebatt i Svenskfinland

Lyssna till forskarnas varningssignaler och inse att vetenskap är en framtidsinvestering. Så lyder årets professor Erik Bonsdorffs budskap till makthavarna.

– När jag började studera ekologi och miljövård vid Åbo Akademi visste jag att jag vill jobba med marin miljöforskning, säger han.

Erik Bonsdorffs intresse för naturen vaknade redan i barndomen i Ekenäs skärgård, miljömedvetandet formades i ungdomen. Numera är han erkänd professor i marinbiologi vid ÅA. Professorsförbundet utser Bonsdorff till årets professor, och lyfter fram att han är Finlands ledande och mest citerade marinforskare med inemot 150 vetenskapliga publikationer.

– Min forskning fokuserar på en kombination av renodlad marinekologi och återhämtningsproblematik i förhållande till långtidsförändringar i havsmiljön, säger Bonsdorff.

Det blev aktuell forskningsproblematik för Östersjön när oljeläckan på Antonio Gramsci 1979 följdes av övergödningen som ett akut problem.

– Det blev väldigt uppenbart att allt inte stod rätt till. Jag har bland annat forskat i hur ekosystemet tacklar stressfaktorer och anpassar sig. Det är lite trist att havets mystik inte lyfter allmänintresset för vetenskapen tillräckligt, att det behövs ett hot för det.

Mycket har gjorts för Östersjön, men om du får vara efterklok, vad borde ha gjorts annorlunda?

– Viktigast är att samhället lyssnar till forskarnas varningssignaler. Efterklokheten är att om man hade lyssnat för länge sedan kanske problemen inte skulle ha eskalerat lika långt.

– Samtidigt är forskarna bra på att säga att vi inte vet tillräckligt, att vi behöver mer pengar för att forska vidare. Det är på vårt ansvar att kunna ge råd vid varje tidpunkt. Hade vi då vetat vad vi vet i dag – att stressfaktorer samverkar – skulle rådgivningen ha varit bättre, även om den inte var dålig.

Till skillnad från 1970- och 1980-talen nätverkar marinforskarna i dag över sektor- och nationsgränser. Det är nödvändigt för att se helheter i all miljöforskning.

– Vi har bättre vetenskaplig beredskap att tackla klimatfrågan eftersom vi vet att vi måste beakta alla problem samtidigt.

Bild: Leif Weckström

Erik Bonsdorff varnar ändå för gamla fallgropar. Han säger att Östersjödebattens främsta felargument var att ifrågasätta nyttan med att Finland stryper sina utsläpp då Polen och Ryssland släpper ut betydligt mer.

– Samma felargument går igen i klimatdebatten. Finland kan alltid göra någonting själv och därtill agera på den internationella arenan. Felargumenteringen har orsakat en beslutsångest i klimatfrågan.

Saltkråkan kommer inte tillbaka

Erik Bonsdorff populariserar gärna vetenskap och går i debatt med allmänheten, vilket inte alltid är så lätt.

– Jag vill inte säga någonting utan att ha kött på benen. När forskningen är publicerad i ansedda tidskrifter och metoderna testade väger våra argument tyngre än när en kverulant exempelvis påstår att klimatförändringen inte är något problem.

Bonsdorff anser att alla miljöåtgärder måste testas och riskanalyseras på förhand. Han pläderar för Östersjöskydd genom tålamodskrävande utsläppsminskningar och mot snabba men riskabla ingenjörslösningar som konstgjord syresättning av döda bottnar.

– Vi har bevisat att ingenjörslösningarna inte håller ekologiskt eller moraliskt fastän de i teorin erbjuder en "quick fix". Både Sverige och Finland driver på dem, för ingen politiker vill höra att det kan dröja femtio år att återställa Östersjön. Det är ett flagrant exempel på att man inte vill lyssna till forskare, säger Bonsdorff.

Samtidigt, påpekar han, kommer Östersjön aldrig att bli vad den har varit även om den restaureras på klassiskt vis.

– Vi kommer aldrig tillbaka till Vi på Saltkråkan, men vi kan komma fram till något som ser annorlunda ut men som ändå fungerar väl.

Trist miljödebatt

I Östersjön lever redan flera så kallade främmande arter, som generellt anses skadliga.

– Ändå är det bättre om Östersjön får nya, fungerande ekosystem än att det gamla systemet utarmas och kollapsar. Vi ska inte avsiktligt manipulera naturen, men xenofobi inom ekologin också skadligt.

Här kommer vi osökt in på rasbiologi och skarvfrågan som tillsammans med vårjakt på ejder tycks uppta hela den finlandssvenska miljödebatten.

Hur ser du på debatten?

– Det är trist att skarv och vårjakt alls ska behöva debatteras, och att politiker öppnar för att jaga havsörn. Man borde acceptera förändringar, också i ejderbeståndet. Femtio år innan populationen var som störst var den kanske på samma nivå som i dag. Naturen är inte statisk, alla ekosystem förändras hela tiden. Vi kan främst påverka förändringens hastighet och amplitud.

PROFIL

Erik Bonsdorff

Ålder: 62.

Uppvuxen: I Ekenäs.

Bor: I Åbo och i Ekenäs.

Intressen: Natur, skärgård och konst.

Karriär: Från praktikant och sommarjobbare på forskningsfartyget Aranda till tjänster vid norska och svenska universitet. Professor i marinbiologi vid ÅA sedan 1999.

Tacksam för: Att ÅA och Stiftelsen för ÅA "har gett mig fria händer, de har aldrig ifrågasatt min forskning eller min kommunikation med samhället".

Aktuell med: Titeln årets professor 2017 – det är första gången titeln tillfaller en ÅA-professor sedan Professorsförbundet premierade psykologiprofessorn Kirsti Lagerspetz 1984.

Erik Bonsdorff säger att skarven är en följd av – inte den primära orsaken till – att fiskbestånden rubbats.

– Kustfisket mår inte bra, men det beror inte enbart på skarv eller säl utan även på att vi har saboterat fiskens livsmiljöer.

Han räknar med att klimatförändringen intensifierar havets ekologiska förändring.

– Organismernas beteendemönster och utbredning förändras redan i Östersjön. Att vända trenden är som att bromsa en tanker när grynnan redan syns. Ekosystemen omformas, men det behöver inte bli enbart illa. De kan rentav bli starkare, men kanske inte det vi vill ha.

För att förstå förändringen krävs kontinuerlig grundforskning, men statsfinansieringen har skurits ner. Erik Bonsdorff kritiserar regeringen för disrespekt mot vetenskapen och oförmåga att uppfatta forskning som en investering i framtiden.

– Det oroar mig i högsta grad. En positiv bieffekt för miljöforskningen som är beroende av extern finansiering är att vi tvingas in i nya konstellationer med internationella nätverk. Vår egen havsforskning är betydligt mer internationell än förut.