"Trump och brexit är signaler för fara, vi måste vara alerta "

Bild: Cata Portin

– Jag skrev en bok om en människa jag älskade innerligt, min morfar, och jag påverkades djupt av de erfarenheter han genomlevde och sedan bar på i tystnad. Det är mycket smärtsamt att tänka på, säger Philippe Sands.

Årets bokmässa i Göteborg var i konvalescens, lite blek men på bättringsvägen, efter fjolårets skandal med högextremistiska utställare och nazistdemonstration vid ingången. Men några strålande internationella inslag fanns där också i år, och ett av dem var Philippe Sands. Han är advokat specialiserad på internationell rätt och juridikprofessor vid University College London, och sedan boken East West Street utgavs 2016 också bästsäljande författare, filmmakare och poddare.

Boken gavs ut på svenska i våras som Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa. Den väver samman reflektion kring identitetsfrågor och nyckelbegrepp inom internationell rätt med dramatiska porträtt av Förintelsens förövare och offer. Den har översatts till närmare 20 språk och sålts i 250 000 exemplar.

Morfar och mormor

Philippe Sands morfar Leon Buchholz föddes 1904 i Österrike-Ungern i Lemberg, en kosmopolitisk stad med ett starkt judiskt inslag i den historiska regionen Galizien, som i dag ligger på båda sidorna om gränsen mellan Polen och Ukraina,

När första världskriget bröt ut blev Lemberg polska Lwow, och Leon flyttade med sin mor till Wien där han gifte sig med Rita Landes 1937. Efter att Tyskland annekterat Österrike 1938 lyckades han ta sig till Paris, dit hans dotter och hustru senare följde honom under märkliga omständigheter som Sands plausibelt rekonstruerar i sin bok.

Under tiden utplånades Leons släkt av nazisterna. Många av de som fanns kvar i Lemberg eller någon annanstans i Generalguvernementet – den del av Polen som tyskarna ockuperade – mördades av nazisterna på plats. Leons mor Malke och Ritas mor Rosa deporterades tillsammans från Wien till Theresienstadt där Rosa dog, varefter Malke transporterades vidare till Treblinka och mördades i skogen så fort hon stigit av tåget.

Leon, Rita och dottern Ruth klarade sig genom kriget och den tyska ockupationen i Paris. Ruth gifte sig sedan med en engelsk jude och fick 1960 sonen Philippe, som i dag minns sin mormor och morfar:

– Mormor skrattade eller log aldrig. Vi förstod att hon älskade oss men hon var sorgsen och ville aldrig tala om det förflutna. Morfar talade inte heller om det förflutna, men han levde i det. De var väldigt olika och jag tror inte deras äktenskap var lyckligt. Min bror och jag brukade besöka dem i Paris, och jag minns väldigt tydligt deras lilla lägenhet, hur där doftade, ljuden från gatan – och hur de grälade.

Den äktenskapliga disharmonin berodde både på morföräldrarnas personliga läggning och på den börda av historia och förlust de bar på.

Med deras liv som stomme har Philippe Sands konstfärdigt byggt upp en spännande, sorglig och dramatisk bok om människor och idéer: om sina morföräldrars överlevnad, om två högt uppsatta nazister som administrerade Förintelsen och dödade deras släktingar, och om två judiska jurister som propagerade för var sitt viktiga begrepp inom internationell rätt.

– Jag skrev en bok om en människa jag älskade innerligt, min morfar, och jag påverkades djupt av de erfarenheter han genomlevde och sedan bar på i tystnad. Det är mycket smärtsamt att tänka på, säger Philippe Sands.

Boken inleds med ett citat av den ungerskfödda psykoanalytikern Nicolas Abraham: "Det är inte de döda som hemsöker oss, utan tomrummen som lämnas i vårt inre efter andras hemligheter."

Abraham och hans kollega Maria Torok har undersökt det speciella förhållandet mellan barnbarn och mor-/farföräldrar, och den kunskap som överförs mellan dem, förbi föräldraledets uppfostran, censur och skyddsfilter. De gamla antyder, de förmedlar ordlös information, de gör avtryck i känsliga barnasinnen genom sina vanor, talesätt, sagor, tystnader som är tunga av mening.

– Det är alldeles fascinerande för mig att iaktta mina barns förhållande till min mor och till sina morföräldrar, det är något helt annat än förhållandet mellan barn och föräldrar.

Som en armenier jag intervjuade en gång sade: "Våra föräldrar talade aldrig om folkmordet, men det fanns alltid nån gammal besvärlig mormor eller farmor som lät oss förstå saker som vi inte fick veta."

– Tack och lov för de besvärliga gamlingarna! De håller minnet vid liv, de läcker information, det är oerhört betydelsefullt, säger Sands.

– När jag skrev East West Street konfronterades jag med sådant som hållits hemligt för mig under min uppväxt, av goda orsaker, för att skydda mig. När jag började söka fakta, identifiera personer på fotografier, uppsöka skådeplatser, pussla ihop detaljer innebar det att jag började känna stark samhörighet med mina döda släktingar och den grupp de tillhörde, på ett alldeles oavvisligt sätt. Jag är uppvuxen i en liten familj, och det var en chock att inse hur stor min morfars släkt varit före kriget. Min bakgrund, min släkt som jag aldrig kände, är en allt större del av mig ju äldre jag blir – inte tvärtom.

Två söner

I Vägen till Nürnberg möter vi också två gamla män som måste förhålla sig till sina fäder, över ett hart när oöverkomligt hinder: Nürnbergrättegångens dom över nazisternas förbrytelser. Sands blev bekant med dem när han sökte sin morfars och andra judiska släkters rötter i det som i dag är Ukraina. Horst von Wächter är son till Otto von Wächter, guvernör i nazisternas Distrikt Galizien. Niklas Frank är son till Hans Frank, ståthållare i Generalguvernementet.

Niklas Frank har kategoriskt och entydigt fördömt sin far i offentligheten, utan att söka några ursäkter för honom, till exempel i sin bok Der Vater. Han verkar hantera sin smärta genom brysk, nästan masochistisk konfrontation med fakta. Han tittar varje dag på ett litet svartvitt foto av sin far, taget efter avrättningen den 16 oktober 1946, "För att påminna mig själv, för att försäkra mig om att han är död."

– Hur skulle du förhålla dig till att din far mördat två miljoner människor? Det är överväldigande och fasansfullt, kommenterar Sands.

Horst von Wächter däremot verkar vara en man med mjukare läggning, och har föresatt sig att i någon bemärkelse förstå eller hitta ursäkter för sin far.

Philippe Sands bok har gett upphov till både en dokumentärfilm, A Nazi Legacy: What our Fathers Did (2015) och den tiodelade BBC-podcasten The Ratline, som publicerats i september i år. Under arbetet med filmen blev de två männen, som tidigare varit vänner, osams då Frank kallar Wächter för "nynazist".

– Horst blev väldigt upprörd över det. Jag anser inte att han är nazist, men han är sin fars apologet, säger Sands.

Podcasten handlar om de fyra år Otto von Wächter var på flykt efter kriget, fram till hans död i Vatikanen 1949, och bygger på hans och hustrun Charlottes brevväxling. Ottos brev läses upp av Stephen Fry.

– Tillsammans med Horst försöker vi rekonstruera Ottos liv under den här perioden.

Men vad ska vi tro om Horst von Wächter – hur kan man vara apologet åt en nazistisk massmördare, en högt uppsatt verkställare av ett folkmord? Och är han farlig, som en samlingspunkt eller ikon för nynazistiska tendenser i dag?

– Jag betraktar inte honom som farlig, säger Sands.

– Jag tycker om honom, jag känner mig beskyddande gentemot honom, och jag ser det hedervärda i hans försök att se det goda hos sin far. Horst kände inte sin far, men han älskade sin mor djupt, och att försöka se det goda hos fadern är för honom ett sätt att bekräfta kärleken till modern. Därför är han blind för vissa fakta, han vill inte se det andra ser – då skulle hela hans värld kollapsa.

Två jurister

I boken finns ytterligare två mycket viktiga personer. De knyter ihop Philippe Sands karriär som människorättsjurist med hans lembergska rötter genom att också deras släkter var hemma i samma region, och de var båda en del av det judiska Lemberg under sina studieår: Hersch Lauterpacht (1897–1960) och Raphael Lemkin (1900–1959).

Både Lauterpacht och Lemkin undvek Förintelsen. Den förra hade flyttat till England 1923 och blivit professor i internationell rätt i Cambridge 1937. Lemkin hade lyckats ta sig från Polen till Sverige 1939 och flyttade till USA 1941.

Båda förlorade – liksom Leon – sina släktingar i Förintelsen, och de kom båda att göra var sitt distinkta avtryck i internationell rätt trots att deras sätt att närma sig massdödandet som brott var olika. Inför Nürnbergrättegången utvecklade Lauterpacht begreppet brott mot mänskligheten, som innebär systematiskt olaga dödande av ett stort antal människor. Hans fokus var skyddet av individen. Lemkin däremot arbetade med begreppet folkmord, som innebär systematiskt olaga dödande av ett stort antal människor uttryckligen med avsikten att eliminera den (etniska, religiösa e.d.) grupp som de tillhör.

Philippe Sands, som är specialist på internationell rätt har i decennier arbetat med båda brottsrubriceringarna.

– Mitt intellekt håller med Lauterpacht – det rimliga är att utgå från skyddet av individen, det är det fundamentala. Men i sista kapitlet av min bok besöker jag en väldigt betydelsefull plats, den massgrav där min morfars familj begravdes, liksom Lauterpachts släktingar. Det är en mycket egendomlig upplevelse och känslan av att vara förbunden med de döda där, identifikationen med dem som grupp, blir överväldigande. I den stunden håller jag på Lemkin. Både Lauterpacht och Lemkin hade rätt, bådas fina intuition ledde dem till något väsentligt, säger Sands.

– Visst vill du åtnjuta beskydd både som individ och som medlem av din språkminoritet i Finland, eller hur? Vi har alla multipla identiteter, olika tillhörigheter. Det här är en viktig och levande fråga som folk ofta vill diskutera när jag är ute och talar om min bok.

Kanske folkmord är mera kraftfullt som sociologiskt begrepp än som rättsligt?

– Ja, folkmord har en speciell resonans. Om politiker talar om folkmord blir det paradrubriker, men inte om de talar om brott mot mänskligheten. Beror det på att vi instinktivt har en gruppidentitet och därför är tanken på att bli dödad bara för att man tillhör en hatad grupp så drabbande?

Och den gruppen kan vara vilken som helst som av någon orsak definieras som de Andra, som Inte-vi.

– Aktuella exempel är rohingyerna i Myanmar, eller yezidierna* i norra Irak. Jag har nyligen arbetat med en grupp unga yezidiska kvinnor som kidnappades av IS, hölls i fångenskap och våldtogs hundratalas gånger. Avsikten var att hindra dem från att få barn i framtiden – logiken var att en våldtagen kvinna inte skulle välkomnas tillbaka till sitt folk och därför inte heller kunna föda nya medlemmar av det. Våldtäkten användes alltså som ett folkmordsvapen, som ett sätt att förhindra en grupp från att reproducera sig. Under krigsförbrytartribunalerna efter inbördeskrigen i Rwanda och ex-Jugoslavien behandlades våldtäkter för första gången som en folkmordsmetod. Det behövdes en kvinnlig domare i Rwandatribunalen, Navi Pillay från Sydafrika, för att genomdriva det här.

Lemberg och London

Lemberg – som i dag är ukrainska Lviv – var under Österrike-Ungern en multikulturell stad där det polska, det judiska och det ukrainska existerat någorlunda hyfsat sida vid sida i 150 år. Med första världskriget kollapsade den samexistensen.

– Skulle det här kunna hända i England? London är i dag en harmonisk plats där olika kulturer lever sida vid sida. Kan vi föreställa oss en situation där muslimer, judar, karibier och andra grupper skulle börja förfölja och döda varandra? Det är sånt människor gör när de känner sig mycket hotade, säger Sands.

Ser du tecken på sådant? Lever vi i en ond tid då vad som helst kan hända, eller i "slutet på de mänskliga rättigheternas era" som jag hörde någon säga nyligen?

– Jag tenderar att vara ganska optimistisk inför den frågan i ett längre perspektiv. Mänskliga rättigheter är ett väldigt nytt påfund i internationell rätt, man talade inte om sådant före 1945. Vi får räkna med två steg framåt, ett steg bakåt, ett åt sidan och så framåt igen. 9/11 var ett farligt skede och just nu befinner vi oss också i ett farligt skede. Vi ser ett hot mot mycket av det som etablerades 1945, mot en världsordning baserad på regler och multilaterala överenskommelser. Trump och brexit är signaler för fara, vi måste vara alerta och medvetna om det här. Men i ett längre perspektiv ser vi att varje systemkollaps i stället för att utplåna allt har övergått i ett uppbyggnadsskede där man byggt vidare på det som räddats undan förstörelsen. 1815, 1918, 1945 – där finns en konstruktiv riktning fast vi står inför svåra utmaningar. Vi som delar Lauterpachts övertygelse om att varje människa har vissa rättigheter bara genom att vara människa har historien på vår sida. Det tror jag.

Att man upprätthåller ett nyanserat och komplext sätt att beskriva världen är ett minimikrav och det förverkligas bland annat genom seriös litteratur och forskning. Men det verkar vara ett arbete i allt brantare uppförsbacke.

– När jag tittade på Brett Kavanaughs vittnesmål inför amerikanska senaten häromdagen slogs jag av hur hans framtoning var en avbild av Donald Trumps. Inget av det uppförande, den stil, vi förbinder med rättsliga procedurer och domstolsetikett, ingen värdighet, ingen högaktning, ingen återhållsam respekt. Vi ser populismens språk och extrema beteende tränga in i allt flera samhällsinstitutioner som vi betraktat som fredade för sådana överslag. Jag påstår inte att vi håller på att störta tillbaka ner i 1930-talet men vi har all orsak att vara på vår vakt.

*Några veckor efter att intervjun gjordes offentliggjordes mottagarna av Nobels fredpris, den kongolesiske gynekologen Denis Mukwege och den yezidiska människorättsaktivisten Nadia Murad från Sinjar i Irak, som i sin bok Den sista flickan: berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten berättar om sin fångenskap och om sina erfarenheter av sexuella övergrepp som folkmordsmetod.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Philippe Sands

Född: 1960

Yrke: Professor i internationell rätt vid University College London, advokat (barrister QC) vid Matrix Chambers

Bor: I Hampstead, London

Familj: Hustrun Natalia Schiffrin, barnen Leo (23), Lara (21), Katya (18)

Läser just nu med stort nöje: Roseanna av Sjöwall & Wahlöö. "Hur har jag kunnat missa de här böckerna hittills? Jag har just insett att min svärfar var deras förläggare i USA."

Aktuell med: East West Street som översatts till svenska av Manne Svensson, Vägen till Nürnberg: en berättelse om familjehemligheter, Bonniers 2018.

Dokumentärfilmen: My Nazi Legacy: What our Fathers did (2015), regisserad av David Evans, med manus av Philippe Sands.

Podcasten: BBC-podcasten The Ratline är tillgänglig på bbc.co.uk

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46