Arbetsmarknadspolitiken behöver en rejäl dos feminism

Regeringen har fattat beslut som direkt försämrat omständigheterna på flera kvinnodominerade arbetsplatser.

Första maj firades i år igen med marscher och första maj-tal runtom i Finland. Många av talen fokuserade på regeringens nedskärningspolitik och planerna på att försämra anställningsskyddet för hundratusentals finländska arbetstagare. Talen brukar ofta handla om en anonym och icke-specificerad "arbetstagare". Det leder till att arbetsmarknadspolitikens effekter på jämställdheten oftast blir osynliga i den finländska debatten. Sällan har det funnits ett så stort behov av att belysa hur den politik som förts påverkar jämställdheten som det ifråga om den finländska arbetsmarknadspolitiken finns just nu.

Pressbilder från trepartssamarbetet och arbetsmarknadsförhandlingarna brukar som regel vara en studie i kostymklädd all male-panel. Arbetsmarknadsparternas ordförande är alla män, liksom de centrala ministerrepresentanterna för regeringen. Tyvärr verkar detta tydligt även påverka de beslut som fattas vid borden.

Den finländska arbetsmarknaden är fortfarande rätt kraftigt könssegregerad i mansdominerade exportbranscher och kvinnodominerad offentlig sektor. Detta är en orsak till att kvinnornas "euro" fortfarande är mindre än männens i Finland. En annan orsak är det faktum att kvinnorna fortfarande tar ut en majoritet av föräldraledigheterna i Finland. Jämfört med Sverige är det vanligare med långa vårdledigheter, innan man återgår till att arbeta full tid.

Formellt har såväl regeringen som arbetsmarknadsparterna förbundit sig till att befrämja likalönsprincipen och en minskning av löneklyftorna. De konkreta beslut som fattats står dock i bjärt konflikt med målsättningarna. Hur är det möjligt att man, i ett land som vill befrämja lönejämlikhet, gör ett brett arbetsmarknadsavtal som konkurrenskraftsavtalet, som innebär en extra nedskärning i lönerna för den kvinnodominerade offentliga sektorn?

Regeringen skulle ha haft möjlighet att stoppa nedskärningen i semesterersättningen för de offentliganställda, om man hade varit villig att trygga kommunernas resurser. Det gjorde man inte. I skattestöden till storföretagen inom exportindustrin lyckades man inte skära ner en endaste euro, medan de anställda inom bland annat småbarnspedagogiken, skolorna, vården och social trygghet fick ta en större smäll än andra anställda.

Regeringen har dessutom fattat beslut som direkt försämrat omständigheterna på flera kvinnodominerade arbetsplatser. Begränsningen av den subjektiva dagvårdsrätten samt beslutet om större gruppstorlekar i dagvården har båda försämrat kvaliteten på den, då möjligheterna för de anställda att ge varje barn den tid och uppmärksamhet som de förtjänar har försämrats.

Regeringen lyckades inte heller med att genomföra en reform av familjeledigheterna för att förbättra jämlikheten på arbetsmarknaden. I stället föreslår man nu att det ska vara möjligt att göra visstidskontrakt utan orsak för unga under 30, om man varit arbetslös bara tre månader. Detta kommer att drabba speciellt unga kvinnor, som redan nu visstidsjobbar mest.

Det finns behov för ett stort feministiskt uppvaknande vad gäller den finländska arbetsmarknadspolitiken.

Li Andersson partiordförande för Vänsterförbundet, riksdagsledamot och stadsfullmäktigeledamot i Åbo

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00