Arbetets roll för lyckad integration betonas, men våra fördomar hindrar invandrarnas tillgång till arbetslivet

Bild: Wilfred Hildonen

Diskriminering är svårfångat. Dess närvaro är ofta osynlig och ljudlös. Som ett virus orsakar den påfallande symtom, medan själva problemet är svårt att urskilja med blotta ögat.

Diskrimineringslagen och Lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor klargör att ingen får diskrimineras på grund av kön, ursprung eller nationalitet. Ny forskning påvisar att diskriminering ändå är en realitet.

Sociologen Akhlaq Ahmad skickade ut 6 000 falska arbetsansökningar med antingen ett finskt, engelskt, ryskt, somaliskt eller irakiskt namn. Ansökningarna var lika starka vad gäller erfarenhet, kunskap och färdigheter. Alla hade gått igenom finska grundskolan och var flytande i finska språket. Ifall rekryteringen gjordes enbart utifrån meriter skulle varje grupp ha samma framgång.

Ett finskt namn ger dig en 1,45–3,94 gånger högre chans att kallas till en intervju. Även kön spelar en roll. Kvinnor har en aning lättare än män oavsett etnisk bakgrund. Det bör påpekas att studien berör lågavlönade jobb. Diskrimineringen nådde en ytterligare säregenhet i korsningen mellan kön och etnicitet. Medan skillnaden mellan finska män och kvinnor inte är så stor får somaliska män skriva dubbelt så många ansökningar som somaliska kvinnor. Den största skillnaden finns mellan finska kvinnor, som fick 221 kallelser till intervjuer på 500 ansökningar, och somaliska män, som fick endast 34 kallelser.

Studien är en sorglig bekräftelse av tidigare rapporter om minoriteters, inklusive finlandssvenskars, upplevelser av utanförskap, utstötthet samt ojämlikt bemötande i det finska samhället. Styrkan i Ahmads studie ligger i att den belyser den etniska diskrimineringen i materiella, faktiska förhållanden. Finland är dock inte ensamt. Liknande experiment i Tyskland har påvisat att 18,8 procent av Sandra Bauers ansökningar leder till en arbetsintervju medan motsvarande tal för Meryem Özturk är endast 13,5 procent. Då Meryem presenterar sig med en huvudklädnad på fotot sjunker hennes chanser till 4,2 procent.

Studien får oss att se oss i spegeln och konfrontera en diskrepans mellan vår självbild och verkligheten. Diskrimineringslagen baserar sig på tanken om ett samhälle där varje individ är likvärdig. I verkligheten värderar vi varandra enligt kön och etnicitet som om de vore kaster. Samtidigt som integrationspolitiken understryker arbetets roll för lyckad integration hindrar våra egna fördomar invandrarnas tillgång till arbetslivet. Resultaten påminner oss om hur vårt meritokratiska samhälle, där ekonomiska och politiska resurser tilldelas individen utifrån talang, möda och prestationer, snarare är en hägring.

Socialpsykologer har påvisat att vi har en tendens att ta parti för våra egna. Partiskhet behöver inte vara negativt i sig. Det uppenbara problemet är att en växande andel av befolkningen räknas som de "andra". Det hjälper inte heller att det finns aktörer i vårt land som lever på att skapa en snäv uppfattning av finländskhet i ett politiskt syfte. Sociologer anser att vi inlett en postmigrantisk fas. De så kallade migranterna är inte på väg tillbaka, och finska demografin präglas av en växande pluralitet. Andra generationens migranter håller på att bli vuxna och träder in på arbetsmarknaden. Det är viktigt att de får samma erkännande som individer och en jämlik tillgång till möjligheter som alla andra.

Diskriminering är svårfångat. Dess närvaro är ofta osynlig och ljudlös. Som ett virus orsakar den påfallande symtom, medan själva problemet är svårt att urskilja med blotta ögat. Det kan ske genom blickar, tystnader och passivitet. Det kan påverka våra beslut att välja en ny hyresgäst, köpa en begagnad bil eller hindra oss från att gå in i konversation med någon på en fest eller i lekparken.

Vi har en lagstadgad medborgerlig plikt att bekämpa diskriminering i vardagen. Det gäller inte bara att övervaka varandra, utan framför allt att reflektera hur och när diskriminering påverkar vårt eget tänkande och handlande. När vi rör oss i det offentliga och tillsammans med andra bör vi fråga oss ifall vi ser individer eller representanter av någon social kategori vars medlemmar är "sådana och håller på sådant". När vi åker ner med rulltrappan i metron bör vi vara uppmärksamma på ifall vi ser kvinnor, män, somalier, muslimer, invandrare eller någon annan typ av människor eller om vi ser unika individer med egna drömmar, intressen, åsikter, humor, besvär och hopp i livet.

Otto Segersven, doktorand (sociologi), Helsingfors

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning