Arbetets litteratur, arbetarlitteratur, arbetlöshetslitteratur

Bild: Kristoffer Åberg

Inför arbetarrörelsens internationella högtidsdag frågade HBL några finlandssvenska författare hur dagens arbetar- eller proletärroman skulle kunna se ut. Den kunde handla om klassresor neråt, om arbetsvägran, om flottig hy, eller om familjen Hadad från Syrien, löd svaren.

1) Hur kunde en finlandssvensk proletärroman av i dag se ut?

2) Hur skulle den se ut om du själv skulle skriva den? Eller för att du skulle vilja läsa den?

HENRIK JANSSON: Deltidsarbetslös, deltidshemlös, deltidsglad

1: En arbetarroman exempelvis från varvsmiljö (Åbovarvet Meyer Turku Shipyard) kunde säkert sitta bra, eller någon berättelse om ensamföräldrar – varav åtminstone en gjort en klassresa nedåt, varför handlar skönlitteraturen alltid bara om klassresor uppåt – med taskiga visstidsjobb som inte ger tillräckligt goda inkomster för att ens hyran och maten ska vara säkrade.

2: Men det jag i sammanhanget framför allt kommer att tänka på är ändå en roman om några deltidsarbetslösa, deltidshemlösa personer i något urbant, nedkört industriområde, där de ibland kan hålla till i övergivna rivningshus, däremellan övernatta på sunkiga natthärbärgen, ibland också i trappuppgångar. Låter kanske inte så muntert, men med de här utgångspunkterna ska det säkert vara möjligt att skapa en berättelse med fina relationsbeskrivningar, mustiga person- och miljöskildringar, och också stunder av glädje, närhet, solidaritet och revolt. Och ibland förstås: desperation och förtvivlan.

Kunde bli en rik och spännande roman. Däremot tror jag inte att jag själv kan skriva den, det skulle antagligen bli bara en novell i så fall. Det närmaste jag har kommit att försöka är novellen "Stalker" och romanen Brev från bar Aurora.

LARS SUND: Familjen Hadad och Mias ättlingar

1: Kanske hittar man den här presentationen i den finlandssvenska bokkatalogen:

"Leila Hadads roman Vägen till staden 2.0 är en självbiografisk berättelse i text och bild om den syriska familjen Hadad – om pappa Usama som 2015 kom som flykting till Finland och efter sju sorger och åtta byråkratiska bedrövelser äntligen kunde återförenas med resten av familjen. Vägen till staden 2.0 är en historia om en familj som försöker kämpa sig upp ur den sociala bottenposition dit det finska samhället genom sin politik förvisar invandrare … I den klassiska arbetarromanens efterföljd berättar författaren om familjens kamp för arbete, acceptans och kanske utbildning och klassresa för barnens del …"

2: Anna Bondestam, en av våra få finlandssvenska proletärförfattare, tänkte sig en trilogi om Mia som vandrar in från landet och får arbete på tobaksfabriken i Jakobstad. Det blev bara två delar Vägen till staden och Stadens bröd. En tredje del borde handla om Mias ättlingar på 2000-talet – arbetarklassens barnbarn som upplever stadens avindustrialisering, hur industrijobben försvinner och prövningarna på en grundligt förändrad arbetsmarknad. Någon borde skriva en ny roman som anknyter till Bondestam!

Båda böckerna ovan skulle jag gärna läsa – plus berättelser från vården, och snuttjobberiets verklighet till exempel. Nog finns material för nutida proletärromaner!

MONIKA FAGERHOLM: "Med freden kommer tystnaden"

1 & 2: Min proletär- och prekariatsroman – vi sitter alla i samma båt så lönlöst så split om det – skulle heta, tror jag, Tystnaden. Den skulle handla i nu om en ung kvinna och en ung man i de tidiga tjugoåren, syskon och barnbarn i en familj i nyländsk (Hangö-Ekenäs) arbetarklass. Den ena, kvinnan, skulle vara i slutskedet av sina akademiska studier i Helsingfors, i en miljö där prekariatstillvaron är vardag för många jämnåriga. Den andra, mannen, skulle vara en kvarstannare på hemorten, en som jobbar i byggbranschen och försöker hanka sig fram i en vardag av lönedumpning och osäkra, usla arbetsvillkor. Han skulle gå i pappas fotspår, en pappas som sett branschen förändras, han skulle se stoltheten i yrkeskunskap och människovärdet (den där underförstådda idén om jämlikhet som funnits i samhällsbygget fram till nu) skrotas och sig själv förvandlas återigen, som före krigen, till redskap för ansiktslösa ägare och kapital. Och vad det gör åt en, både konkret och särskilt, mentalt. Hur det är att känna att man inte har någon talan.

Från en stuga två rum och kök – fem personer i familjen, utan bekvämligheter – i Tvärminne invid tegelbruket där föräldrarna jobbade på femtiotalet – till det här. En poäng skulle vara att visa hur nära i tid vi ligger till det här femtiotalet. En annan att också problematisera "klassarvet". För den unga kvinnan har valet av att studera vid universitet varit långt ifrån självklart. Hon "borde" ha gått yrkis – igen, en tyst lärdom, inte något någon sagt högt. Trycket, eller snarare en avsaknad av tryck, har kommit inte från samhället men från familj och släkt… och därför är alla former av solidaritetshandlingar problematiska. Nåväl.

Tystnaden skulle vara allt det man inte talar om i dag – all ojämlikheten, all retorik som finns för att dölja de riktiga klyftorna, särskilt i det finlandssvenska. Sen, givetvis skulle Tystnaden brytas, på olika sätt, både destruktivt och konstruktivt… Möjligheter till handling och aktivitet och förändring skulle visas. Titeln Tystnaden skulle anspela på sången "Är det verkligen fred vi vill ha?" efter den där sången, "Med freden kommer tystnaden" (Björn Afzelius), alltså. Men verkligen, också Tystnaden skulle ha en positiv dimension, såsom tystnaden efter krigen.

Håhå. Jag inser när jag skriver det här varför jag inte skriver en proletärroman. Man kan inte skapa genom att bygga beskäftigt på detta vis. Högst troligt skulle, om jag skulle ge mig på det, något oväntat och mycket intressantare hända i handlingen, något som skulle rasera hela ståt-bygget.

JOHANNA HOLMSTRÖM: Vi är alltför snälla

1: 

Jag ser framför mig en berättelse om arbetsvägrare. En grupp människor som droppar ur samhället och i stället för att arbeta lever på att idka byteshandel, sopdyka, bo i kollektiv och göra tjänster för gentjänster. Det skulle vara en berättelse om en anarkistisk subkultur som idkar en slags mild, passiv, civil olydnad. Jag tycker vi behöver mera civil olydnad. Vi är alltför snälla. 




2: Jag skulle vilja läsa "Valle Valross – Kung av Åland". Det är en berättelse där Valle Valross köper Åland och grundar ett skatteparadis, tvångsrekryterar alla finlandssvenskar och importerar dem till Åland där de skulle få jobba gratis med att bland annat stryka hans många, många slipsar eller andra uppgifter helt enligt värdighet och rang. Som lön skulle de få chips och synlighet. Det är en satir om flottig hy och vår egen tidsanda.






Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning