Är vi modiga nog?

Världens mest uppmärksammade statschefer förenas av att de är antidemokrater i ord och handling.Bild: Lehtikuva/Jussi Nukari

När det flockas kring hårda värden pekar vi finger mot politiker som sticker ut. Men när vi hatar Trump förstorar vi symtomet och förminskar vår egen roll, skriver Torbjörn Kevin.

Världens mest uppmärksammade statschefer förenas av att de är antidemokrater i ord och handling.

Vladimir Putin har inte en tanke på att utveckla Ryssland genom att släppa fram element som måste till om man vill maximera den demokratiska halten: folkrörelser, oberoende medier, den institutionella oppositionen och kulturen i vid mening.

Donald Trump är så kroniskt svag i sin självbild att han delar Putins intresse av att inte maximera insatsen av demokratins hela potential.

Putin och Trump agerar per samma idé men av olika orsaker. Trump kompenserar personliga brister, Putin anser att hans nation föraktas. Det senare är vanligare i historien, det förra unikt för en makt som definierar sig som ledande.

Fenomenen Trump & Putin är inte snabbt övergående. Putin finner vägar att styra också efter att han förlorat de konstitutionella förutsättningarna. Och republikanerna ställer sitt Grand Old Party framför nationen.

Om vi fortfarande vill hävda att den europeiska tillämpningen av demokratin har den största potentialen kan alltså läget te sig prekärt.

En del av oss tröstar sig med att ösa invektiv. Nyligen hänvisade en skribent i en finlandssvensk dagstidning till "den självbelåtna dåren" Trump och drog därefter en lans för den nödvändiga toleransen.

Den toleransparadoxen är inte ny. Den har gått igen i decennier av debatt om kvinnliga präster, om homosexuellas rättigheter, eller om minoriteter överlag. I stället för att punktera värdet på argumenten har man ifrågasatt människovärdet.

Den som har fel har så fel att han eller hon förlorar rätten till sin åsikt.

Timo Soinis synd nyligen var kanske inte att han uttalade sig under "fritid" i Kanada? Han hade fel åsikt i abortfrågan.

När det flockas kring hårda värden pekar vi finger mot politiker som sticker ut. Men när vi hatar Trump förstorar vi symtomet och förminskar vår egen roll.

Nämligen:

Är inte varje hatord av oss medborgare ett slags fullmakt för politiker att vara lik väljaren? Normalt är ju det en politisk dygd.

Som gymnasist upplevde jag hur Rousseaus Èmile – såsom denna bok om uppfostran presenterades – borrade djupt. Tanken att en pojke som slog sönder ett fönster fick frysa en natt grep mig. Ansvaret konkretiserat.

Senare har jag överfört det till att gälla politiska val. Vi får stå vårt kast. Väljer vi fel får vi sova en natt med krossat fönster. Det kommer en ny dag sedan, ett nytt val.

Men: Det gäller så länge demokratins segrande aktörer talar dess språk.

Vi har sett det förr. Demokratiskt valda politiker har utnyttjat demokratin till att monopolisera, vulgarisera och förändra maktens regelverk.

Trump är otvetydigt en person som inte bryr sig om sanningen. Ändamålet är så förädlat av och i hans självsyn att det helgar hela skalan av medel. USA behöver mer än på länge sina institutioner och sin konstitution som balanserar maktenheter mot varandra.

Putin igen verkar uppriktigt övertygad om att demokratin är ett förklenande statsskick, ovärdigt – och ett hinder för – ett starkt Ryssland.

Vad gör vi då, vi idealister – dit jag räknar betydligt fler än de som aktivt utropar sig till det? Jag vill tro att människan kan hylla demokratin om demokratin hyllar människan.

När sker det inte?

Till exempel i den smygande samhällsutveckling som från och med andra halvan av 1980-talet gav ekonomin lillfingret. Politiken som huvudman för ett gott samhälle vaknade långt senare. Den hade redan förlorat handen.

Vad tar det sig för uttryck?

I ledande politiker som är renons på berättelser. Bilden man håller mot ljuset, idealen. De trots allt enkla frågorna: Växande ekonomisk ojämlikhet, varför låter vi den slå sönder våra samhällen?

När du nästa gång har tillgång till en politiker, g(l)öm den kritiska attityden. Be honom eller henne prata, låt dem berätta om vilket samhälle de bygger, ge dem tid.

Den politiker som tystnar för att han eller hon inte har en människosyn som är tråden i den egentliga berättelsen – den politikern kan du låta vandra ut i periferin.

Det gäller att vänta in den som har berättelserna. Vi måste uppmuntra dem att stiga fram, annars återstår en tillvaro av politisk kvicksand.

Inte sedan Paavo Lipponen (1995–2003) har vi haft en statsminister som har varit förmögen denna intellektuella process.

Men politiker av den typen måste få ett utrymme. Det ställer krav också på oss. Den goda politikern, den goda politiken – den kan inte utgå från annat än oss väljare. En finländsk trump stiger fram ur våra värderingar eller så inte.

Vi måste visa att vi vill ha en politisk miljö som bygger på de klassiska demokratiska element som numera ifrågasätts av en växande skara politiska ledare.

Nazipåstrukna våldsbejakare utmanar demokratin i Sverige. Det kommer hända också här. De ska stoppas av politiker som du och jag lyfter till ledande positioner. Viker vi, tillåter vi politikerna fly sitt ansvar.

Ledande partier i europeiska länder har i migrationsfrågor börjat närma sig de våldsbejakande rörelserna.

Det är vi som måste ge partierna mod att hävda de ideal vi bekänner oss till.

Vi är politikens uppdragsgivare. Det är ingen slentrianroll. Vi måste våga agera ryggstöd för politiker som är beredda att försvara demokratin och människovärdet – inte bara i migrationsfrågan utan även i klassiska tunga ekonomiska resonemang som inte har förlorat sin betydelse bara för att identitetspolitiken har svällt i den andra vågskålen.

Det kräver mod att acceptera – om än inte omfatta – åsikter som inte är våra. Att göra det utan hån.

Våld är ett oacceptabelt extremläge på en demokratisk skala. Men handen på hjärtat, var befinner vi oss på den skalan? Är vi modiga nog? Eller möjliggör vår tystnad den fega politiken?

Torbjörn Kevin

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00