Är Svenska Yle en medieplattform för åsikter eller en bildningsaktör?

Desto mera Yle ser sig som en medieplattform för åsikter, desto längre rör man sig från sitt demokratiska kärnuppdrag.

Diskussionen om Svenska Yles innehåll och uppdrag har varit rätt omfattande det senaste året. Ett centralt spår har handlat om Yles bildningsuppdrag: finns det rum för fördjupande diskussioner om kultur, samhälle, ekonomi och politik inom det underhållningsbetonade och snuttifierande i flödeskonceptet? Med Anna Lillkungs (HBL 9.3) och Fredrik Soncks senaste kritiska texter om Svenska Yles poddutbud, särskilt Snålmannen och Spargrisen, har den här diskussionen fördjupats till grundläggande frågor om vilket sorts innehåll som Svenska Yle över huvud taget borde erbjuda. Johanna Törn-Mangs och Jonas Jungars senaste svar (HBL Debatt 23.3) ger inte skäl att avsluta diskussionen.

Det avgörande är inte den enskilda podden, utan den förståelse av Yles uppdrag som Törn-Mangs och Jungars försvar demonstrerar. Deras respons är principiell: Yle har en "lagstadgad skyldighet att erbjuda något för envar", och detta betyder tyvärr att man med nödvändighet erbjuder innehåll som inte faller alla i smaken. Oberoende om Törn-Mangs och Jungars inser det eller inte är detta resonemang inget egentligt försvar av utbudet; snarare är det ett sätt att undvika frågan genom att gömma sig bakom den förmenta skyldigheten att erbjuda något för envar.

Faktum är att lagtexten inte innehåller något krav på att erbjuda utbud som möter allas efterfrågan – vad det skulle betyda är oklart – utan stipulerar att utbudet skall vara mångsidigt. Yle kan omöjligen erbjuda "allt åt alla", så utbudet blir mångsidigt genom att personalen väljer med gott omdöme. Om Yles urval säger lagtexten bland annat att utbudet skall beakta "allmänbildning och jämställdhet". Denna formulering visar att Yle inte skall vara en åsikternas loppmarknad där allehanda idéer som påträffas hos publiken torgförs, utan en bildningsaktör som inte bara återspeglar åsikter utan också deltar i formandet av dem genom sitt eget utbud.

Här ligger det mest dunkla i idén om att erbjuda "något för envar". Den förmenta skyldigheten att erbjuda något för alla döljer Yles aktörskap, och lika dunkelt förblir det faktum att de program som Yle sänder samtidigt legitimeras som en viktig del av det offentliga samtalet. Ingen ska heller inbilla sig att nuvarande utbud bara återspeglar populära åsikter och idéer i samtiden. Det är knappast en slump att podden där invandringskritiker eller EU-skeptiker får tala fritt saknas, trots dessa åsiktsströmningars popularitet bland många finländare. (Jag säger inte att sådana poddar behövs).

Med andra ord: ett försvar av Snålmannen och Spargrisen låter sig inte göras genom att hänvisa till bredden, för mångsidighet kräver omdöme. Vilket innebär att det också är omdömet som nu måste försvaras. Och något argument om hur temat "pension vid 40" stöder Yles uppdrag för demokrati, allmänbildning och jämlikhet har Törn-Mangs och Jungar ännu inte levererat.

Det Törn-Mangs och Jungar kallar "för envar" är de facto åsikter och idéer som ledningen på basis av publikundersökningar kommit fram till att "platsar" i deras utbud. Naturligtvis måste Yle förhålla sig till efterfrågan, men som en av det finländska medielandskapets största aktörer är Yle oundvikligen central också för att skapa, och framför allt upprätthålla, den mediala efterfrågan i landet. Frågan för Yle kan därför aldrig enbart handla om "vad det finns efterfrågan på", utan måste alltid också formuleras som en fråga om vad det borde finnas efterfrågan på – vad kan Yle lyfta fram som viktiga teman som behöver större uppmärksamhet i ett demokratiskt samhälle?

Med tanke på poddutbudet kan man därmed fråga sig om Yle anser att livsstilsfrågor och privatekonomi uppmärksammas för lite i samhället just nu. Yle har som skattefinansierat mediebolag en plikt, men också unika resurser, att stödja demokratin och folkbildningen i landet. Desto mera Yle ser sig som en medieplattform för åsikter, desto längre rör man sig från sitt demokratiska kärnuppdrag.

Jonas Ahlskog, Åbo

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning