Är det dags att välja hopplösheten?

Kanske borde vi släppa de banala formerna av hopp som vi ständigt återgår till, som ett barn som återvänder till samma tröstetrasa

Det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet, och dagens värld är ett utmärkt exempel på detta. Vi lever i en tid där vi kanske redan har förstört planeten på ett sätt som det inte går att komma tillbaka ifrån, och där ekonomin på många ställen gått fullständigt i stå. Vi lever med ett samhälle där kriser och klyftor snarare kontinuerligt förvärras än visar tecken på förbättring. Trots detta är vår diskurs förunderligt hoppfull.

För i så gott som alla kanaler får man höra vad som nu bör göras. Bara vi sänkte skatterna. Bara vi fick en ny regering. Bara vi satsade mer på innovation. Bara vi förstod digitaliseringens mirakel. Bara vi hade färre byråkrater. Bara vi satsade mera på … tja, allt. Då, då skulle det hela nog lösa sig, och den ljusnande framtid blev vår.

Det finns ett till synes gränslöst tro på hoppets makt i vårt samhälle. Men tänk om hoppet inte bara är en lösning, utan också ett problem? Med hänvisning till ett citat från Giorgio Agamben – ungefär "tänkande är hopplöshetens mod" – så har Slavoj Žižek argumenterat att vår ständiga återgång till ett illa definierat och vagt hopp kan vara just vad som hindrar sann utveckling.

Vi tror och vi hoppas att det finns klara och tydliga lösningar, så vi förändrar inte saker i grunden. Vi talar om en justering här, eller nedläggningen av ett ämbetsverk där, i tron att detta vore nog. Då, säger Žižek (och jag är beredd att åtminstone begrunda tanken), är kanske hopplöshet en mycket mera radikal strategi.

För kanske är det redan för sent. Kanske borde vi släppa de banala formerna av hopp som vi ständigt återgår till, som ett barn som återvänder till samma tröstetrasa. Kanske måste vi börja acceptera att många av de sakerna som vi sett oss berättigade till helt enkelt inte kommer tillbaka.

Någon, eller egentligen ganska många, skulle säkert till detta säga att sådan fatalism och nihilism inte hjälper någon. De skulle säga att vi aldrig får sluta hoppas. Samtidigt är det viktigt att inse att hopplöshet kan innebära hoppet om något annat.

När en människa accepterar att hen inte längre kommer att bli frisk, skapas möjligheten att hitta lycka och glädje i den nya situationen. När en region tvingas acceptera att dess situation är hopplös, kan den kanske äntligen börja förändras. När ett land förstår att det är hopplöst att kämpa mot en fundamental förändring, kan man börja en återuppbyggnad.

Så den hopplöshet jag här under Žižeks inflytande talar om är inte synonymt med att säga att inget går att göra – tvärtom. Det är snarare en fråga om att göra upp med det banala hoppet om en enkel lösning, en magisk teknologi eller en mytisk ledare som enkelt kan ta oss tillbaka till vårt tänkta Eden.

Kalla det hopplöshet som en revolutionär handling, eller hoppet som en ideologisk tvångströja. Förr eller senare kommer vi tvingas sluta hoppas, och i stället börja se. Och kanske, kanske också tänka en smula.

Alf Rehn professor

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39