År av pessimism

Ett stort misstag är att lämna emotionerna åt populisterna. Liberalismens problem ligger kanske just i detta.

Om man gör ett försök att överblicka och sammanfatta de idéer, krafter och emotioner som påverkar vår samtid, så kan man inte bortse från pessimismen. Det är både trendriktigt och utbrett bland tänkande och skrivande individer att bekänna sig till en pessimistisk världssyn. Du får medhåll av bekymrade medmänniskor, du ses som en visionär eller till och med som en världsförbättrare när du pekar på alla de faror som hotar mänskligheten.

Listan över orosmomenten och hoten är förvisso deprimerande: världskrig, miljökatastrof, demokratins sönderfall, migrationsvågor, Europasplittring och växande sociala och ekonomiska samhällsklyftor. Vad har de ideologier och politiska rörelser som ska eller bör ta ansvaret för att verka för lösningar, att säga oss?

Signalerna från den sfären inger inte förtroende. Om vi håller oss till den del av världen där folkviljan i princip respekteras är läget minst sagt förvirrande. Liberalerna försvarar allt mera mödosamt klassiska liberala värderingar, socialdemokratin krampaktigt en välfärdsstat i gungning, de nya populisterna famlar efter något som (kanske) en gång fanns. Om de konservativa försöker vinna ett val med sloganen "ni har aldrig haft det så bra som nu" blir de utskrattade. Därför ser sig en del partier till höger tvungna att vädja till väljarnas rädslor: lag och ordning, nej till invandring etcetera.

Det sägs att politikerna nog vet vad som borde göras, men inser att de inte kan vinna nästa val om de gör det. I den situationen blir efterfrågan på politiker som Emmanuel Macron stor. Man hörde ju en suck av lättnad när han valdes, men är fenomen som detta lösningen? Lika väl kunde en annan karismatisk figur med ett revolutionärt eller fascistiskt budskap ha sopat golvet rent med andra partier.

Någon lärdom kan ideologier i trångmål ändå dra: Väljare kan inspireras av idéer som inte är rent materialistiska, men som känslomässigt vädjar till dem. Ett stort misstag är att lämna emotionerna åt populisterna. Liberalismens problem ligger kanske just i detta. Den försvarar troget etiska och humana värderingar och ett lagbundet samhälle i en tid när växande väljarskaror vill se nya, dramatiska lösningar och inte nöjer sig med dagens globala ordning.

Mittfältet och den moderata vänstern kan inte tävla i populism, men de borde kunna presentera mera blodfulla versioner av sina budskap för att lösa de stora frågorna. Då får det inte enbart röra sig om nya teknokratiska reformversioner. Den bör definitivt inte slå in på en del partiers väg att tävla med populisterna i retorik, utan fortsätta att vädja till förnuft, fakta och känslobaserad samhörighet.

Inte lätt, men vilka är alternativen? Där ute finns den skenfagra kinesiska samhällsmodellen. Någon kanske vill ge ideologier och partier på båten och satsa på nya folkrörelser som skall visa vägen. De behövs absolut för att motverka missmodet.

Det må finnas skäl till pessimism, men varför inte låta just den inspirera till handling, påverkan – och kanske lite optimism?

Pär Stenbäck minister

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00