Äppelpajer och konservöppnare

"Trots att huset är nytt och fint, lever ingen av oss i den amerikanska drömmen utan snarare i den amerikanska verkligheten där livet inte alltid går problemfritt rakt framåt och där det egna huset av en eller annan orsak inte blivit av."

Under ett decennium i USA har vi flyttat tre gånger till ett nytt hus, men aldrig haft en granne som knackat på med en äppelpaj. Antingen är den klassiska amerikanska välkomsthälsningen en myt, alternativt får vi se oss själva i spegeln.

Även om amerikanerna i allmänhet är mycket sociala och öppna är min erfarenhet i tre olika villaområden i Washingtonregionen att man oftast håller sig för sig själv. De flesta grannar hälsar man på artigt men flyktigt. Med en del grannar för man korta diskussioner om vädret eller sport. Flyttar man tillräckligt ofta hittar man kanske en granne som till och med blir en vän, men oftast bor man nära varandra utan att egentligen komma varandra nära.

Sedan några veckor tillbaka bor vi första gången i ett höghus. Vi har lämnat den vita förortstillvaron och bytt ut den mot en urban vardag i ett både socioekonomiskt och etniskt mera varierande område. Vi har fortfarande inte fått en äppelpaj men däremot har grannarna kommit med en konservöppnare, ett födelsedagskort och härliga rökta revbensspjäll. Samlade kring grillen på takterrassen i sommarvärmen har vi hört om de utmaningar den svarta styvfamiljen på fjärde våningen tampas med. Vi har tagit del av den ångest den nyligen separerade kvinnan några dörrar ifrån oss lider av varje kväll. Den rastlösa singelmannens vänlighet och oförmåga att gå igenom en dag utan olyckliga incidenter och därpå följande halvsanningar har också blivit klar och tydlig för oss. Han var den första som välkomnade oss till det nya hemmet.

Jag kan inte påstå att jag vet varför den nya boendeformen fört med sig en annorlunda relation till grannarna. Det kan helt enkelt handla om sammanträffanden, om rätta personligheter vars vägar råkar mötas i rätt ögonblick. Å andra sidan har jag inte kunnat låta bli att reflektera över en annan teori. I USA symboliserar ett eget hus mycket starkt den amerikanska drömmen. Det vita staketet, den ansade rabatten, den kortklippta gräsmattan och den rentvättade bilen på uppfarten till garaget. De är inte bara klichéer utan på riktigt viktiga attribut för framgång. De vittnar om materiellt välstånd och kontroll över livet. I de välbärgade förorterna är det viktigt att signalera just dessa saker. Men jag undrar om behovet att upprätthålla den materiella fasaden också leder till att man helst polerar den icke-materiella ytan också. Svårigheter, skavanker, bakslag och tragedier passar illa i den livshistoria man vill att grannen ska bevittna.

I ett höghus där alla bor i hyreslägenhet är hela utgångspunkten annorlunda. Trots att huset är nytt och fint, lever ingen av oss i den amerikanska drömmen utan snarare i den amerikanska verkligheten där livet inte alltid går problemfritt rakt framåt och där det egna huset av en eller annan orsak inte blivit av. Alla vet det och därför finns inget behov att låtsas. Kan detta faktum eventuellt vara orsaken till att grannarna i vårt nya hem varit mer villiga än i tidigare fall att öppna sina riktiga liv för oss? Jag är inte säker, men hur som helst så trivs vi. Om någon ännu skulle spänna fast de kringrusande barnen i våningen ovan oss för ett par timmar varje dag, skulle allt vara perfekt.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00